header

"Beyond barking"

En hundblogg.
Om livet med hund och hundars liv. Om träning, etologi och hundpsykologi.
Om öden och sanningar. En hundblogg om allt bortom och djupt inom.

 

2021 > 01

Sedan urminnes tider har väl ändå människan kastat pinnar åt hundar? Sen kom frisbeen, tennisbollen, nu katapulter och kastarmar. Varför skulle det vara något fel på leken? Sanningen är att bolljagandet kan bli en farlig vana om hunden utvecklar en mani. Så låt oss titta närmare på evighetsåttan som kan göra mer skada än nytta.
Att kasta pinnar, bollar eller vad som helst åt hunden att jaga efter behöver inte vara skadligt. Men det kan bli det…


- OM bolljagandet är hunden främst energiutlopp
Varierad motion och mentalaktivering är viktigt för hundar. Fysisk kan det enformiga rörelsemönstret, de snabba spurterna och hårda inbromsningarna skada hunden om ofta och regelbundet är en del av ekvationen. Ur ett psykologiskt perspektiv jagar jycken inte bara bollen utan även adrenalinpåslaget som ruschen kräver. När adrenalin utsöndras i kroppen har det liknande effekt som kokain. När hjärnan släpper dopaminet löst blir hunden euforisk och får extrema känslor av välbefinnande. Fido får alltså en ”kick” som kan leda till att bolljagandet blir ett regelrätt missbruk. Aktiviteten kommer att prioriteras över allt annat och jycken kommer bönfalla dig att kasta. Pinnarna/bollarna blir ett ”fix” som kan vaktas med blottade tänder och dova morr.

- OM bollen/pinnen kastas gång, på gång, på gång
Det monotona och repetitiva skapar beroendet, men ser också till att Fidos stresshormonproduktion går i spinn. Det kan nämligen ta dagar för kortisolet, noradrenalinet och testosteronet som skjuter i höjden vid första kastet att återgå till normala nivåer. Kastas det dagligen, ja då får vi en uppåtgående stresskurva som blir hälsovådlig. Magsår, sänkt immunförsvar, utbrändhet och stressrelaterade problembeteenden kan bli följden.
Det monotona och repetitiva har även visat sig vara ångestdämpande. Stereotypier är ett känt exempel; vankande hos vargar i djurparker, vaggande hos klienter på mentalsjukhus. Rusandet efter bollen kan ha samma effekt för ångestladdade hundar. De oroliga och nervösa kräver kast när de vill skingra obehagskänsla. Men det är ingen bra lösning, snarare ett allvarligt symptom på psykisk ohälsa.

- OM hunden rusar som skjuten ur en kanon, greppar & återvänder med vildsint blick
Vid ideligt kastande triggas en sekvens av jakten. Att rusa ikapp och greppa bytet, den mest högenergikrävande sekvensen. Men att söka efter och spåra upp bytesdjuret, ringa in, ställa det, fälla, döda och slutligen äta, gnaga länge innan den långa vandringen hem… det uteblir. Göromål som äter kortisol och därför dämpar stresspådraget en jakt innebär. Naturen är perfekt. När vi plockar ut en del av en helheten i balans sabbar vi en viktig jämvikt. I gengäld får vi en rödögd, flämtande och överdrivet reaktiv hund som har svårt att slappna av.

Det är skillnad på entusiasm och besatthet
En del hundar tycker om bollar och leksaker, de gillar jaktlekar och uppskattar att bära och hämta. De är föremålsentusiaster. Det är skillnad på det och vanvett. Ohälsosamt bollbesatta hundar är så pass låsta på bollen att de inte tar in omvärlden längre. De kan springa rakt ut i gatan om tar täten, de kan välta barn, rusa in i träd, andra hundar eller parkerade bilar. Dessutom kan de jaga sig farligt utmattade för de känner inte efter. De pausar inte när kroppen är trött som en vanlig hund hade gjort.
En bollbesatt hund kommer att:
- vara så fokuserad på bollen att andra intryck blockeras
- vara svårdistraherad
- ha en fixerad och manisk blick med bollen i fokus
- vakta bollen, platsen bollen förvaras på och så vidare
- bli stressad av att bollen läggs undan eller om du vägrar att kasta

Vad kan man göra åt saken?
Sitter du med en kvistbesatt jycke vars blick skriker ”Sula den, kom igen! KAASTA!!” så bör du göra något åt saken. Men att sluta med något fysiskt beroendeframkallande rakt av gör bara abstinensbesvären tunga. Trappa successivt ner med Härliga Hunds 7 stegs program för beroende hundar:

STEG 1:
Din hund nojjar kring när nästa tillfälle kommer ges. Fido kommer vara på tårna, läsa av dig, när tänker du kasta? Rama därför in kast-tiden, förutsägbarhet dämpar stress. Kastar ni boll lite då och då under dagen, varje dag börja då att enbart kasta på eftermiddagspromenaden. Gärna på samma skogsdungen eller i samma park och bara efter att du sagt ”Nu kastar vi boll”. Startsignalen ramar in sysslan vilket också dämpar stress.
Om du exempelvis kastar 25 gånger tar du bort ett kast om dagen. Lägg signal på varje kast som är menat till hunden, säg ”Ta den!” eller liknande. Den rutinen gör att hunden inte behöver förvänta sig kast så fort du böjer dig ner eller rusa efter när du kastat ett äppelskrutt över altanräcket. Enligt samma princip avslutar du er dagliga kast-session med samma signal ”Nu slutar vi”. Sedan lägger du undan bollen.

STEG 2:
Kasta inte vid något annat tillfälle än era kast-sessioner! Du gav jycken första ”fixet”, du måste avsäga dig medberoenderollen och sluta bistå till missbruket, motstå impulsen att kasta. Mellan era kast-sessioner lägger du undan bollen så att jycken inte kan se den eller fixera kring platsen. I en låda i garaget är bättre än i en väska på hallgolvet. Om din hund varvar förvaringsplatsen håller du dig lugn, nynna en trudelutt och gå därifrån. Besvara inte frågan i din hunds blick med ord. Släpp det bara. Stå emot.
Är din hund pinn besatt kan varje skogspromenad blir en pina. Lägg först över hundens mani på bollar eller leksaker du kan kontrollera. Och kasta aldrig mer en pinne.

STEG 3:
Ersätta bollbegäret med ett annat utlopp! Detta steg är viktigt. Håll er borta ifrån monotona alternativ som jogging eller cykling. Terränglöpning är bättre gärna med adrenalinalstrande intervaller, eller så lägger du ett par personspår i veckan, varför inte prova på nose work. Men akta dig för alltför lugna substitut, Fido går igång på adrenalin. Kamp- och jaktlek, personsök eller drag kan vara klokt att erbjuda. Din adrenalin junkie till pälsboll behöver inte gå torr. Poängen är att inte bara stänga av Grand Theft Auto utan att inviga hunden i The legend of Zelda. Annars är risken stor att energin omriktas på något oönskat.

STEG 4:
Mindfullness och ro är viktigt i detta skede. Ge gärna din hund stressdämpande taktil massage varje dag. Öva balans, att centrera kroppen centrerar även knoppen. Ett kosttillskott som innehåller magnesium och b-vitam kan gynna hundar som gått med långvarig stress. Tryptofan bidrar till att hunden kan producera mer serotonin. Serotoninet är en budbärare i hjärnan kan man säga, som säkerställer god kommunikation mellan olika områden berörande mående och sömn. Hundar med tvångshandlingar, depression, ångest kan gynnas av ökad mängd aktivt serotonin. Låt även Fido tugga extra mycket ben i detta skede och slicka kletigt snask ur aktiveringsleksaker. Gnagande och slickande varvar ner.

STEG 5:
Inför en kast-fri dag i veckan. Nu när har hunden ett par nya hobbys och får hjälp att hitta ron bör han kunna hantera nedtrappning. Om ytterligare ett par veckor inför du två kast-fria dagar i veckan. Och på den vägen är det.

STEG 6:
Gör din boll-frossande hund till en finsmakare. Håll vänligt och stadigt i hunden medan du slungar iväg bollen. Med tid och träning kan jycken säkert sitta kvar på eget bevåg i väntan på ”Leta”. Men i början rekommenderas ett tag i selen. Kasta och låt bollen falla och försvinna i grönskan. Räkna till fem och släpp sedan Fido och säg ”Leta” (”Ta den” är slopat). Hunden kommer nu behöva söka för att finna, nyttja nosen och hjärnan, inte bara benmusklerna. Efter en par kast räknar du till tio innan jycken släpps på uppletandet. Variera om hunden får se när du kastar eller ej. Sätt hunden med ryggen emot eller en bit ifrån utkastet för att försvåra. Att leta är bättre än att hämta på volley. När vi stimulerar till nosarbete ger vi hunden en behagligt nedvarvande syssla. Att sticka är bättre än att snorta.

STEG 7:
Före detta missbrukare vet att när man kan vistas kring det vita utan att det rycker i näsan vet man att man är ren på riktigt. Så slutligen! Låt hunden vistas kring ett tiotal bollar, gör ingen stor grej av det hela. Låt jycken leka självständigt om han vill, själv greppar du inte någon av de runda. Låt gärna andra leksaker ligga framme, nya spännande saker, kanske med torkad kyckling, vom och lever i. I detta skede är det klokt att få hunden att själv välja aktiveringsleksaker före bollar.
Grattis!, bra jobbat, din hund bör nu vara fri från sin mani. Om inte... om din hund istället blivit beroende av något annat kontaktar du en hundpsykolog. Det kan nämligen finnas en bakomliggande orsak hunden behöver hjälpa med innan ovanstående ger hållbara resultat.

ÖVRIGT:
Retrievrar och vallhundar har en tendens att falla dit när det kastas. Att hämta, låsa blicken och spurta är rastypiska göromål.
Kastar du pinnar till din hund?, var medveten om risken. Om en kastad pinne sätter sig som ett spjut i marken och hunden kommer i hög hastighet och försöker greppa kan det sluta illa. Kastar du hellre boll se till att bollen är större än hundens svalg är brett. En tennisboll i vrångstrupen är ingen höjdare det heller.

/C. Alupo
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: stress
Koi med nosen i backen, spårandes efter lilhusse.
Koi med nosen i backen, spårandes efter lilhusse.

Spårning, har du testat det?! Du kanske inte briljerar i det solo, men med jycken kommer du nå oanade höjder. Detta är något för alla, verkligen alla. Hundar gör det redan, spårar alltså, varje dag vid varje promenad dessutom. Så varför inte lära dig mer om något din hund är så intresserad av?


Att dela någons intresse och passion skapar närhet och samförstånd. Mina hundar har alltid älskat att spåra, så jag har alltid älskat att låta dem spåra. Och härom dagen fick jag ett mail från en läsare som bad om just en snabbkurs i ämnet i bloggformat, så här kommer en.

Inget gotiskt kladd
Jag snackar personspår. Inte blod, klövar och annat gotiskt vi jägare sysslar med. Själv tränar jag enbart med viltspår med inriktning eftersök. Min jycke ska följa vilt, hitta skadat och påkört, det är hans jobb som eftersökshund. Men det är inte för alla. Har du en hund med viltintresse du önskar dämpa så bör du inte träna hunden i att följa viltdoft då du bara göder instinkten. Satsa hellre  på människodoft. En del viltintresserade sällskapshundar kan dock släppa viltintresset till vardags om de får viltspåra mycket och ofta, länge och väl. Se till att viltspår är något du kommer ge hunden möjlighet till i den utsträckningen innan du eventuellt sätter igång. Och kom ihåg, sällskapshundar får inte vara lösa i skog och mark och driva vilt självständigt.
Nog om det, i detta inlägg håller vi oss till att personspår.

När vi kliver fram och gör ett nedtramp händer saker i underlaget – mossa mosas, grenar bryts, jord trycks ner – och detta börjar direkt lukta annorlunda än resterande terräng. Dessutom avsöndras massa smarriga dofter från oss, generell och individuell människodoft från hår, hud, kläder, och så vidare. Dessa odörer tillsammans bildar spåret, men först när de har förenats och singlat till marken och lagt sig som ett streck utefter den sträcka vi gått. Det brukar ta ca 20–40 minuter (längre tid vid torrt och kortare tid vid lätt fuktigt klimat) för ett spår att lägga sig till en markburen vittring. Tiden vi låter spåret mogna under kallas liggtid.
Därefter kan hunden följa spåret till den skatt vi lagt i slutet. För det behöver inte vara spårläggaren som ligger där och förmultnar tills hunden behagar dyka upp, det kan likväl vara favoritleksaken, ett smarrigt köttben (knyt då fast det, så att inte någon annan släpar i väg med det under liggtiden) eller en burk med godsaker.

Snitsel eller schnitzel
Ut och testa! Välj ut ett område (gärna blåbärsskog till en början), som inte så många klafsat runt i, ha vinden i ryggen och bege dig. Men stövla inte fram i hast om hunden är nybörjare, kliv ner rejält i underlaget, vrid lite extra på klacken i varje steg, sätt ner en handflata lite då och då. Så avger du ett tydligt spår, vilket är viktigt i början av hundens spårkarriär.
Är du inte synsk eller har en flyttfågels orienteringsförmåga, så märk träden på din väg. Lite Hans och Greta-taktik krävs, själv använder jag snitslar. Som jag tyvärr uttalar schnitzlar vilket gör det hela ytterst förvirrande för mina kursdeltagare. Häng absolut inte upp tjeckiskt ströbrödspanerat kött i träden, det kan förvirra jycken. Nej, klädnypor med färgglada band i är vad jag syftar på när jag säger snitslar.
Gå din sträcka (typ 50–80 meter för en nybörjarhund) som en baktung mannekäng, markera träden, lägg din skatt i slutet och skutta sedan av spåret som en högrest hare. Stora skutt av spåret ändrar doftbilden från slutet. Allt för att vara tydlig för hunden.

Förföljelsemani
Tick tack, tick tack, låt nu klockan gå cirka 30 minuter. Därefter tar du hunden till platsen, selar på och kopplar om till lina strax innan spårstarten. Starta gärna hunden 90 grader mot spåret du lagt, ni ska korsa spåret i starten – något som kan göra det enklare för hunden att plocka upp doftbilden och starta sitt arbete.
Vid påsläpp: Bli lite mystisk, visa intresse för marken, peka lugnt med handen mot backen, vädra och nosa du med, säg ”spååååra” när hunden sänker nosen mot marken. Låt din hund och lina löpa i väg (det är nu jag får gåshud). Ge vännen din cirka 5 meters försprång innan du själv lugnt och sansat följer efter.
Tar hunden spåret, röstberöm lugnt, men avbryt inte magin. Att du följer är belöning nog. Ger hunden dig Pluto-minen: ”Say what?!?!” och verkar helt clueless gör du rätt i att avbryta och korsa åter ditt spår lite längre fram. De allra flesta hundar följer personspår utan tvekan. Men vissa jyckar uppskattar lite korvdoft i spåret då och då för locka fram arbetsmoralen. Fastna inte i korvspårsträsket bara, det är ett litet hjälpmedel i början.

Något för alla, eller inte
När ni når skatten i slutet: Folkets jubel! Öppna lådan, låt hunden ta för sig av det goda, och beröm. Låt detta ta tid. Klappa om, sela av och kliv av spåret.
Grattis! Du har nu erfarit något fantastiskt kul som du och din hund kan ägna er åt. Perfekt hjärngympa och ett tillfälle att ställa DIG bakom, och låta hunden ta rodret medan du fascineras av denna fullkomligt fabulösa förmåga som våra hundar bär på. Eller så har du kalufsen full av barr, rivmärken på armarna, är vilse, skitig och hatar spårarbete med hund. Men du har i alla fall testat.

Och du...
Med tid och träning kan du försvåra spårarbetet genom att:
 
Förlänga spåren, öka sträckan till 200 meter, 600 meter, 700 meter eller kilometer. En vanlig frisk Svensson-hund brukar klara det utan att rulla ut tungan till slips.
Öka liggtiden, byt 30 minuter till 45, till 1 timmar, 2 timmar och så vidare.
Väva in spårsvårigheter såsom vinklar och spetsar, spåravbrott (skutt mitt i spåret), kuta runt som en skadeskjuten hare och vidare, gå tillbaka i ditt eget spår en kort sträcka för att sedan anta en ny riktning till exempel. Släppa på hunden en bit ifrån spårstarten och låta jycken hitta starten – utan hjälp från dig. Variera terrängen (hårda spår; berg, asfalt, grus är svårare än mjukt underlag), byt gärna terräng under spårets gång. Lägga spåret i krånglig topografi. Höga berg och djupa dalar ger spårningen en annan dimension.
Bara fantasin sätter stopp.

Have fun och ha re gött i spårskogen!
C. Alupo
 

Läs hela inlägget »
Ska vi gå ut med hundarna? frågar han och snörar på sig kängorna innan jag hunnit svara. Han har bestämt sig och fyra rovdjur tassar ivrigt runt honom. Du kan gå ut med dem, jag följer gärna, svarar jag och ger min son rollen som vägvisare på turen. Så han tar sina hundar och går. Och jag följer. Han är åtta år och så naturlig i sin roll som hundförare att han bevisar att det handlar mer om känsla, energi och instinkt än inlärda träningstekniker.
Jag håller i linornas ändor medan han tar tag längre fram. Vart ska vi? frågar jag. Till skogs blir svaret och stegen målinriktade. Vi överger grusvägen och låter mossan stödja fotsulorna medan vi klättrar uppför en brant, tar oss över åsen med den vackra utsikten. Han stödjer sig mot Koi när vi nått toppen, han väntar på Krutor som kommit efter och han lockar på katterna som begett sig på egna upptåg. Han pratar om vyn, samlar kottar han envist knökar ner i jeansfickorna, han spar på dem. Jag ser på i smyg och älskar honom varje sekund. Till månen och tillbaka, för evigt.
Vi promenerar mycket jag och min pojk. Ibland strosar vi mållöst, går dit vi behagar, upptäcker och upplever. På andra turer söker vi, letar efter något vi behöver; vatten, vilt, flera kottar, svamp, bär, en att tälja i. Andra gånger går vi ”rundan” kring vårt revir som sträcker sig runt tomtens gränser. Vi gör som vargarna. Ibland vakar vi, ibland vandrar vi.
För vargar eller viltlevande hundar är en promenad sällan syftningslös. Det finns orsak att bege sig. Antingen är målet att patrullera, kolla om utomstående spår har korsat flockens egna som lades som ram kring reviret dagen innan. Någon kanske har inkräktat? Vilt kanske har gett sig av eller travat in och utökat skafferiet? Det kan vara dags att stärka staketets med dofter, hundarna kissa över varandras urineringar för att förstärka anslaget på ridån som skyddar hemmet.
Våra husdjurshundar har driften med sig i dubbelhelixen. Så känn inte att rundan kring kvarteret är tråkig, tvärtom, den är viktigt och innehållsrikt. Den ska ringa in boendet och vara en konsekvent rutin. Den bör få ta tid och fokus ska läggas på nosande och kissande. Många hundar tycker det känns tryggt att få patrullera dagligen. De behöver kolla vad grannkatten haft för sig sedan igår, muttra några ord till granntaxen, kissa på arga hundens brevlåda och nosa av lyktstolpen alla kissar på (anslagstavlan). Om vi försöker motverka, om vi drar i kopplet och avbryter, då konkurrerar vi om något oerhört viktigt för hundar.
Att bara gå revirrundorna, dag ut och dag in och aldrig gå på äventyr, på jakt, på spejar- och spanarrundor, det är inte djurens vis. Det är tråkigt. Ibland beger sig urhunden på strapatser för att utvidga territoriet, söka nya vattendrag, se efter hur det står till med kadavret i dalen, nosa upp smarriga bär, speja efter nya legor på höga höjder eller bara kolla av viltstammens rörelser. Ibland är äventyren målinriktade, men oftare är de friare än patrullrundorna.
Våra husdjurshundar älskar när vi lämnar motionsspåret och knatar ut i terrängen. Då vankas äventyr och sökande efter nya resurser och upplevelser. Ni kanske hittar en fenomenal pinne ni kan hjälpas åt att konka hem, kanske finner ni en spunk, blåbär eller en schysst grop att gräva djupare tillsammans. Vi behöver ge våra jyckar det utloppet. Och vi själva gynnas av att vara i den sinnesstämningen. För det finns en oerhörd närvaro i det. Strunta i yogan en dag, gå istället av stigen och leta efter ett älgben eller en fjärilsdal. Stöd dig på din vän i en uppförsbacke och bjussa på ett kex när ni kommit till toppen. Förstå att när ni går ut, går ni inte bara ut. Det finns syften med varje runda enligt det ursprung som rinner varmt i ådrorna på våra fyrfota vänner. Hylla det.
De korta benen börjar tröttna, Mamma, bär mig! vår ledare kravlar upp på min rygg, slår armarna om min hals och små knän kniper vant om min midja. Jag bär honom, och hade gjort så till månen och tillbaka om han behövt. Någon annan får ta rodret, Koi följer en viltstig av intresse och vi knatar efter ett tag. Sen leder Krutor oss tillbaka till grusvägen, korsar den och vänder nosen i väderstrecket mot Storsjön och knatar fågelvägen dit. Alla vet att vi är på väg hem. Ingen strosar planlöst, nu färdas vi. Transportsträckan avläggs med näsor och nosar åt samma håll, ingen doft får oss att avvika, takten är jämn. När vi skönjer hustaket genom grenverken slår vi kollektivt av på takten, det flamsas, lek tar vid och katterna springer ikapp. Krutor får som vanligt ett valpfnatt han egentligen är för gammal för och min pojk ålar ner för att jaga efter. Koi letar upp en alltför stor gren att kånka hem, vi hjälps åt, något måste vi ju återvända med.
Det blir ofta så här, detsamma sker i en vargfamilj. På hemvägen när allt åter dofta välbekant släpps anspänning en expedition kräver. Återföreningar med de som stannat hemma stundar, soffan ska liggas i och fönster spanas ur, gården ska granskas och matskålar ska kollas av. En tidning ska läsas och kottar ska tvättas och läggas i hemliga skrin. Honungsmjölk ska drickas och märgben ska slickas rena. Innan det är dags för nästa färd.
/C.Alupo
Läs hela inlägget »

Hej!
Vad kul att du hittat hit.
Den här hundbloggen är ett lapptäcke av informativa texter, kåserier, tips och tankar, krönikor.
Jag hoppas den ger dig något...

/Carro

Senaste inläggen

Arkiv

Lämna gärna en kommentar

Tallbarr. Vackra och fulla av c-vitamin. Skölj och hacka 1 msk barr, låt dra i kokat vatten, tillsätt honung för smakens skull och än mer nyttigheter. En kopp antiinflammatorisk C-vitamin bomb! Man kan också låta barren dra i olja några veckor för att få en fantastisk bad- eller hud olja. Klart slut från skogsapoteket! 🌱 #skogensskafferi
Hon är mer än hans bästa vän. Hon är hans allt. Utan henne blåser nordanvinden hård, hämningslös, och han har ingen jacka. Utan henne känns det som om isen inunder honom brister, och han är långt ut på sjön. Utan henne kommer tåget rusande, och hans tass sitter fast i rälsen. Utan henne. Utan henne vill han aldrig vara. Men hon är mer än trygghet och livlina. Hon är de poppigaste låtarna i hans soundtracks, de vackraste balladerna och de funkigaste av funk. Skuttet i hans steg, fnittret i hans röst. Det är hon. Utan henne vill han aldrig vara. Det är fint. Men också en stress. Separationsångest kan gnaga hål i ett hjärta. Så vi ska lära honom att vara trygg i sig själv. Tralla och skapa sin egen musik. Sen kanske hans oro kring var hon är avtar. Eller så får vi träna på det med. Troligtvis både och. #engelskbulldog #alupohundkunskap #hundpsykolog #flockliv
Favorit i repris! Hundens språk och beteende. Onlineföreläsning live 🐺 7 mars, 15:00. Pris: 410 kr. Föreläsare: Caroline Alupo Häng på vetja! Mer info: https://dinkurs.se/sprak2 #hundspråk #etologi #alupohundkunskap #hundkurs #hundliv #hundarpåinstagram

Hjärtligt tack för att du läser mina ord.