header

"Beyond barking"

En hundblogg.
Om livet med hund och hundars liv. Om träning, etologi och hundpsykologi.
Om öden och sanningar. En hundblogg om allt bortom och djupt inom.

 

2020 > 11

Snö och frost kommer snart ekipera vårt vackra landskap. Soltimmarna blir färre och kylan öppnar vidderna. Men inte är det orsak att gå i ide inte. Hunden din gör det absolut inte. Behov av motion och aktivering, miljöombyten och mentalstimulering är likvärdig året om. Det finns några saker man bör tänka på, så du och hunden kan njuta av vintern till fullo:

1.  Håller du hund i hundgård? Det kan innebära en del stillastående ute. Tid hunden befinner sig i minimal rörelse vilket gör att han inte håller sig varm på samma sätt som vid en promenad. Tänk på det och höj temperaturen i hundkojan, eller isolera med halm och extra bäddmaterial så här års. Var noga med att kojan inte står på barmark, utan är upphöjd, frigolit kan tjäna som isolering under kojan.

2. Hålls hunden mycket utomhus, se till att vattnet är tillgängligt även vid minusgrader. En istäckt skål är inte godtagbart enligt djurskyddsförordningen.

3.  Vatten är av lika stor vikt vintertid som sommartid. Ta gärna med dig ljummet vatten till hunden om ni är ute länge. Vissa hundar äter snö eller dricker ur isiga pölar vid törst, ofta kräks det kort därefter då kylan får magen att kasta upp.

4.  Täcke eller ej? Pälsvariation är stor på våra hundar. Alltifrån en vinterrustande Malamuten till en kinesisk nakenhund. Är din hund naturligt vinterredo? Har han underull som isolerar bra eller krävs en tröja eller ett täcke kanske? Välj ett med hög komfort och ergonomi för hunden, så rörelser inte hindras. Andasfunktion är inte av samma vikt som i våra kläder då hunden inte svettas genom huden. Men anpassa täthet efter väder och hundens aktivitet. För varmt är inte heller behagligt.  Stick in handen då och då och kolla av.

5.  Klipp inte ner hundar av estetiska skäl just vintertid. Jyckarna behöver pälsen, den klår alla tröjor och täcken i värmeförmåga.

6.  Vinterkäk? Eventuellt kan du behöva justera hunden kost under vinterhalvåret. Vissa förbränner mer. Då de blir mer aktiva för att hålla värmen. Andra hundar blir lite slöare vintertid och i det fallet blir en ökning av fodergivan ingen hit. Späck har ingen funktion som värmeisolering. En överviktig hund blir dessutom mindre aktiv och håller därmed värmen sämre. Så ser över din hunds hull lite oftare vintertid, och justera vid behov.

7.  Endast torra jyckar bör gå ut. Håll baden få de kalla årstiderna. Ta aldrig ut en blöt/fuktig hund i minusgrader, snustorr gäller vid utgång.

8.  Lek och njut av vintern, men var medveten om att halka illa kan skada hunden allvarligt. Kasta inte bollar, uppmuntra till lek på halt underlag så som en genom frusen sjö, kring isiga pölar eller på garageuppfartens frostiga stenplattor. Ledband riskerar att ryka om hunden fläker sig som Bambi på hal is.

9. Snökokor i pälsen kan ställa till det. Krulltottar och låga hundar med lång päls är i störst risk. Pälsen kan klippas för att dämpa klumpbildningen -kortas under magen, klippas rent mellan trampdynor och korta ner pälslängderna på benen. Vill man inte kröka ett hår är ett alternativ att smörja pälsen kring ben, tassar och under mage med tassalva vilket motverkar att snön fastnar. Undvik balsamspray då vätan gör hundens ben/mage nerkyld vid utgång.

10.   Klolängd. Du kan behöva klippa hundens klor oftare på vintern. Då asfalt eller grusvägar inte naturligt slipar dem så här års. Men alltför korta klor kan missgynna hunden under vintern. Att kunna spjärna med tårna och låta klorna ta underlag istället för trampdynor är ett sätt för hunden att vila trampdynorna från för varmt/kallt underlag. Klor är även bra att ha om det är halt, som dubbade vinterdäck. Lagom är bäst!

11. Pälsvården är extra viktigt vid kallt klimat. Tovor isolerar inte, utan försämrar pälsens naturliga värmeisolering. Underull behöver även kardas ut regelbundet så nytillväxt stimuleras. Håll pälsen i trim när frosten biter i nosen.

12.   Kylarvätska brukar kommer fram så här års. Den innehåller både något sött som lockar till sig hundars intresse och nyfikna tungor men även glykol som är mycket giftigt för hundar. Åk alltid till veterinär om du märker förgiftningssymptom.

13.   Gångvägar saltas för att hålla snö och is borta. Salterna torkar ut din hunds trampdynor, det kan leda till smärtande sprickor. Ha för vana att torka av din hunds tassar efter promenaden, en fuktig disktrasa brukar räcka. Låt inte din hund slicka på saltade vägar. Små halter salt kan vara dödligt för hund. Symptom du kan vänta dig är ökad törst, kräkningar, diarré, trötthet, stelhet och kramper.

14.   Tänk på rymningsrisk när du skottar på uppfarten/tomten. Så du inte av misstag skottar upp en perfekt övergång över staketet för hunden.

15.   En hundvalp är ingen julklapp! Det är ett 10-16 år lång åtagande.

16.   Vattendrag i skogar eller istäckta sjöar är potentiella fällor för hunden vintertid. Håll hunden under uppsikt i skog och mark. Ha alltid hunden kopplad om ni promenerar på isar. Sele och lina är att föredra om hunden skulle gå igenom och du behöver hala upp (situationen med ett stryphalsband blir förödande). Isdubbar är ett måste! Ha även koll på isens tjocklek och lär dig läsa av isar; färgförändringar, tyda strömt undervatten om ni planerar en is-promis.

17.   Lämna aldrig hunden i bilen om den misstänks bli under -5 grader i innetemperatur.  Bilen är ingen förvaringsplats för hund. Länsstyrelsen kommer med klara direktiv i frågan.

18.   Atros och ledsjukdomar kan upplevas värre vid kyla även för hundar. Ett extra kosttillskott som exempel Flexjoint kan vara bra i vinter om din hund har ledbesvär. Har hunden din ondare vintertid kontakta din veterinär för rådgivning, ni kanske behöver öka hundens smärtstillandedos just vintertid.

19.   Vintervalp? De har en tendens att bli rumsrena senare än sommarvalpar. Skotta upp en liten plätt ni konsekvent återvänder till, en kiss- och bajshörna. Pälsa på dig, stå lugnt och stilla och gnola tills hunden är klar. Det är ofta vår brådis in i stugan som orsakar rumsrenshetsproblemen vintertid.

20.   Se till att din hund har en varm och go bädd att återvända till efter utevistelse. Gärna lite upphöjd så undviks drag från golvet. En extra filt till bäddmaterial är aldrig fel juletider.

Symptom på nedkylning:

  • Hunden darrar och skakar (det upphör dock när kroppstemperaturen sjunker ytterligare)
  • Musklerna bli muskler, hunden kan bli orörlig eller stel i sin gång
  • Pulsen sjunker och även andningsfrekvensen
  • Hunden känns kall och kroppstemperaturen understiger 35°C
  • Apati
  • Medvetslöshet


Åtgärder vid nedkylning

  • Flytta hunden direkt, i lä eller helst inomhus
  • Värm hunden (men ej i vatten) utan svep in den i filtar. Många lager och veckat ger bra värme. Fyll plastpåsar/flaskor med varmt vatten och plasera vid hunden bröstkorg och rygg.
  • Lägg dig själv tätt intill, kroppsvärme är bra
  • Uppvärmingen bör sker långsamt, ca 1 grad per timme är mått. Lagom takt är 1 grad per timme.
  • Vill hunden dricka, ge ljummet-varmt vatten
  • Kontakta veterinär!
 

Njut av snötäckta landskap och den underbara vintersäsong vi har framför oss.
Ta hand om hunden din!
/C. Alupo

Läs hela inlägget »

Jag har gett mig fan på att hoppa. Från klippan. Rakt ner i det svarta som inte alls är asfalt utan vatten. Ljuvligt, svalkande vatten. Inget annat. Jag är lite höjdrädd.
Jag kan hantera stegar relativt bra, hjärtat rusar inte om jag behöver kolla takpannorna. Men ska jag upp till nock tittar jag verkligen inte ner. När jag står där, med tårna på klippkanten så hittar jag inte mitt mod. Det är allt. Men jag tänker göra det. Kanske genom att forcera rädslan. Strunta i den orealistiska farhågan och bara kasta mig ut. Jag vet att det är säkert även om jag inte tror på det. Jag ska göra det. I sommar. Med honom jag litar på.
Möt din rädsla
Så jag bad honom ta mig dit igen. Till klippan. Han behöver inte göra något annat än att vara där. Med mig. Resten sköter jag. Jag vet hur jag hanterar mitt känsloliv när det skenar. Oftast vet jag det. Men låt oss leka med tanken att han inte stöttar med sin närvaro, att han istället aktivt försöker övertala mig... Säg att han mot förmodan skulle babbla sönder situationen ”Hoppa, kom igen, det är inte farligt!”, ”Du kommer gilla det när det väl är gjort”, ”Kör bara!”. Jag hade troligtvis försökt kväva honom med kottar och barr. För vem fan vill möta sina rädslor med en hyperaktiv sportkommentator i örat.
Mutor och beröm
Jag gillar blåa fiskar. Godisarna ni vet. Och nåde honom om han skulle lockade med dem ”Hoppa så får du hela påsen!” eller rent av trycker in en i truten på mig medan jag tar myrsteg mot klippkanten. Nåde honom. Och skulle han avbryta mina försök genom att gasta ”Brrrrrraaaaa!”. Ja, då hade vi haft en hel del att prata om i efterhand. Typ om vem av oss som är en idiot och vem som inte är det. Men han kommer inte göra något av det där. Han kommer med stor sannolikhet stå tyst, lugnt och stilla. Han kommer bara vara utan att vänta. Tills jag hoppar. Då kanske han ler. Sen är det gjort. Och känner jag mig själv kommer jag göra om det, igen och igen. Jag tror det.
Att bara vara
Jag anar att ni redan hajat kopplingen till hundrehabilitering. Många hundar möts av lock, pock och mutor som blockerar när negativa känslor förväntas vändas. Hundar kan börja hata korv av den anledningen. Hundar. Hata. Korv. Ni hör ju hur förödande förhållningssättet är. För inget borde få hundar att hata korv. Verkligen inte vi. Men det är vad som kan ske, i bästa fall. I värsta fall laddas målet för rädslorna och problemet växer. Istället behöver vi låta våra hundar stå i hela sitt känsloliv. Känna på allt som snurrar. Uppleva att vi som flock inte följer med dem in i rädslornas mörker. Hundar behöver bli medvetna om emotionerna som stormar utan att läget förvärras eller tramsas bort. Utan att den stora svarta hunden kommer närmare. De behöver bara få vara. De behöver vårt stöd i den processen. Först då kan känslorna omvärderas. Först då kan emotionella motbetingningar ske. När man är redo. Och dit kommer man själv.
/C. Alupo
p.s. Jag hoppade! Och han log.

Läs hela inlägget »

Har någon någonsin sagt ”Jag älskar dig” med intonationen ”Calzone extra ost tack!”? Man tar liksom inte till sig orden. Har någon däremot, med en fjäders lätthet och havets djup, sagt ”Jag ä l s k a r dig” med ord groende ur äkthet och sårbarhet? Man ändras i själen, när någon älskar en på så vis. Ibland är vad som sägs inte ”Jag älskar dig”, ibland är det ”Här har du”. Innebörden kan vara densamma. För äkta känslor ekar kvar oavsett hur de förmedlas. Sen dog han. Han som lärde mig allt det där.
Av anledning avslutar jag ibland kurspass med att i lite för barsk ton säga ”Så klappar ni om era hundar, och tack för idag!”. Inte för att jag tycker att klapp och kel hör träningspassets slut till, de är snarare handlingar som bör färglägga träning för att motivera och belöna. Men ändå säger jag så där, och slentrianmässigt klappas hundar om. För så blir det när beröring kommenderas.


Låt mig förklara. Det var en gång en hundtränare som ofta sa så till mig: ”Så klappar ni om era hundar, och tack för idag!”. Därefter gick han av appellplan, alltid utan att se sig om, men aldrig utan att själv kärleksfullt smeka sin schäfers kloka huvud. Jag vet, för jag tittade efter, varje gång! Till slut frågade jag varför han aldrig vände sig och såg till att folk gjorde som han sa. Han mumlade att det räckte att höra vad som pågick, folk tror att hundar är trummor och inte inkännande varelser. Han var klok, lite brysk mot folk men aldrig mot hundar. Inkännande och vänlig mot hundar och ibland mot folk, alltid mot mig. Han var en fenomenal hundtränare, men usel pedagog. Jag glömmer aldrig när en karl, som var alltför hård mot sin hund, beklagade sig över att jycken inte gjorde som han ville. ”Inte så konstigt det inte, han gillar verkligen inte dig” blev det korthuggna svaret.


Han var alltid sann, det var kanske därför de fyrbenta uppskattade honom så. Han hade en precision i belöningsteknik jag inte skådat sedan dess och ett öga för hund som fick mig att tro att han egentligen var en. Tid var vad han gav mig, och under den lärde han mig mycket. Han fick inga egna barn och jag hade ingen riktig pappa. Vi pratade aldrig om det, det behövdes inte. Vi tränade hund i stället.


En dag gav han mig en visselpipa. Jag har kvar den än. Trots att jag visst lärde mig busvissla, något han misstrodde mig kunna behärska, då jag mest spottade och gjorde miner när han försökte lära mig. Han skrattade, och det var värt varenda loska. ”Här har du” sa han och satte näven i bordet med pipan inunder precis framför nosen på mig. Handlingen var burdus men tonfallet var fjäderlätt och djupt. Jag var inte så gammal då. Han i sin tur blev inte så gammal. Jag tror frasen hänger kvar för att han på något sätt hänger kvar. Speciellt när jag har kurs.


Efter vissa kurspass rinner orden bara ur mig, jag vänder mig inte om. Andra gånger hör jag trummandet som resultat av min replik. Då vänder jag mig, tittar, samlar alla och ber om ursäkt för att jag bad dem vara kärleksfulla på kommando. Det blir sällan kärleksfullt då. Sen sitter vi i ring och klappar våra hundar, på olika sätt, för att testa oss fram. Vilken sorts beröring når hundens hjärta? Sällan handlar det om klappteknik eller att hitta punkten som får bakbenet att sparka i luften och örat att vinkla sig i mottryck mot kliandet. Oftare handlar det om att vi själva når innebörden av vad vi vill förmedla med vår beröring. Vissa människor kommer dit när vi samtalar om vad hunden gjort under passet som uppskattats, eller vad hunden gör till vardags som glädjer dem. När det talas om påfund hunden har som fägnar, eller personlighetsdrag jycken bär som beundras, då kan folk nå den där magiska platsen av emotionell öppenhet. När samtalen landar i det som värmer våra hjärtan tar hundarna till sig beröringen på ett annat djup. Man ser det i ögonen på något vis.


Det är fint, att mötas på riktigt. En av mina kvällsrutiner är att ta i mina hundar med mer än mina händer, med min energi. Jag öppnar upp och låter de komma nära. Smeker kärleksfullt deras kloka huvuden och ger dem varsin puss, kliar där det behövs, tackar för att de finns och påminner mig om viktiga saker. Inte alltid i ord. Alltid i känsla. Ord kan vara överflödiga ibland. Ibland är innebörden i tystnaden mer lättförståelig och informativ än alla haranger i världen. Mina hundar uppskattar stunden. Jag tror alla hundar uppskattar sådana stunder.
Så ta nu och klappa om din hund!

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Det hörs på rösten, han pratar bitvis lite släpigt, dröjer sig kvar i vissa vokaler som om han håller dem kära och i varje ton klingar en glittrande glädje. Hej, säger han, Kan en sån som jag skaffa hund? Jag har Down Syndrom.

Han förklarar att han vill gå kurs, innan han kanske skaffar hund, så han vet mer om dem. Han har sett dem i parken och passat dem åt folk. De är på ett vis, så man blir tårögd säger han och avslutar med ett kluckande skratt. Jag vet precis vad du menar svarar jag. Efter att Anton deklarerat sin kärlek till hundar vill jag utropa: det så klart att du ska ha hund! Men jag vet faktiskt inget alls om den saken. Så jag säger ingenting om det, istället tar jag med honom i öronsnäckan på morgonens hundpromenaden. Sensommaren gör sig påmind, det är svalare i luften och åkrarnas grödor står stora och stolta redo för skörd. Fågelkvittret har tystnat i skogarna och vinden knottrar solbrända ben som envisas med att bära shorts ett tag till. Vi pratar hela långrundan jag och Anton, om hundar, om hans liv och hans framtid.

Klok och noga
Han berättar om sin vardag, sina förutsättningar och även om hinder han stöter på. Han har inga sköldar, han är ärligt och transparent, uppfriskande som vinden. Han talar om dagverksamheten han är på, de skapar konstverk och pysslar ihop vackra inredningsdetaljer som de sedan säljer i en butik de driver i anslutning till ateljén. Han berättar om sitt boendet, han är stolt över den egna lägenheten och trivs med den vänliga stödpersonal som finns till hands om han behöver. Hundar välkomna både i boendet och på hans jobb, och på fritiden är hans mest i hundrastgården ändå. Han är klok Anton och han är noga. Han ställer vettiga frågor, om vad en hund skulle behöva och vilja göra om dagarna, om vad man bör ha hemma, om kloklippning och om sådant som är så viktigt att det borde skrivas upp.

Om den blir äldre än jag
Mellan skratten, vars äkthet smittar, finns ett eftertryck, han tar det här på större allvar än de flesta. Slutligen frågar han hur gammal en riktigt gammal hund kan bli. Han vet nämligen inte riktigt om han själv kommer leva lika länge. Orden verkar självklara för honom, mig golvar dem. Det går inte annat än att älska Anton från första sekund och plötsligt pratar han om sin egen död. Han nämner något om sitt hjärta. Jag blir sittande på huk på skogsvägen. Mina hundar cirklar mig och undrar vad som hänt. Hade det inte varit för Antons lugnt hade jag nog inte hanterat det hela så lättsamt. Men han gjorde det lätt. För att det kanske var det för honom. Acceptans och ro tar kanske bort det svåra i det svåraste på något vis. Anton hade tänkt på allt, hans mamma och storebror som också vill ha hund, hade lovat att ta hand om jycken om den blev äldre än Anton själv. Och kopplet ska vara kornblått.

Om jag kan
Han berättar hur han fått fina vänner i hundrastgården, folk med alldeles egna hundar. Ibland får han ta hand om deras fyrbenta vänner. Han går en extra promenad med dem eller vaktar hundarna medan det semestras. Alla är alltid så nöjda med hans insats, inte minst hundarna. Men han trivs inte så bra med att lämna tillbaka dem hela tiden. Då får han ont i magen och ibland tar det lång tid innan det går över. Han vill ha en egen vän. Om han kan... Han är osäker på om han skulle klara av det, mest för att folk ofta säger att saker är svåra. Så för att vara helt rättvis, beskriver jag väldigt ärligt vad en hund kommer kräva av honom, en cockerpoo som han siktat in sig på, i detalj beskriver jag det och utan att förminska vare sig ansvaret eller arbetsbördan. För jag vill att han ska vara förberedd till tusen. Jag vet hur det är att ha förutsättningar och förutfattade meningar emot sig och behöva ta i från tårna för att nå dit man vill. Och jag vill att Anton ska lyckas.

Mest av allt kärlek
När jag är klar skrattar han igen. Allt det där är ju lätt säger han. Är du säker på att de behöver mat, vatten, rastning motion, träning och sen mest av allt tid, respekt och kärlek? Japp mest kärlek. Men … jag börjar påminna honom om allt det andra jag sagt. Ja, ja säger han glatt, de där sakerna har jag skrivit upp. De viktigaste sakerna är ju lätta. De sakerna kan jag ju, triumferar han. Och han har rätt, de absolut viktigaste i en hunds liv, det har Anton i överflöd.

Alla hundars vinstlott
I slutändan är det inte hans frågor om allt från lösspringande hundar till inpassning av ergonomiska selar eller veterinärvårdsförsäkring som får mig att förstå hur väl rustat hans hundägaretänk redan är. Inte heller är det min bedömning av vad han kan ge en hund som ligger till grund för mitt svar på hans fråga: om en sån som han kan skaffa hund Det är en känsla. Den känslan som är Anton. Hunden som blir hans kommer att ha dragit sig en vinstlott.

Han ska heta Teo
När valpkursanmälan med Anton som avsändare dimper ner i mejler sticker mungiporna mot öronen. Under övriga kommentarer har han skrivit: Jag och brorsan kommer själva, någon hund har jag inte köpt än. Det är nog klokt att gå kursen först. Så jag vet saker i förväg. Mvh/Anton p.s. Han ska heta Teo.

Läs hela inlägget »

Han gav henne en till chans
Det var en uppgiven matte som dök upp på min träningsplan, hon må ha haft en hund i släptåg men den märktes knappt. Han rann ur bilen och hade en märlas kroppshållning där han stod intill sin matte. Han var inte där på sätt och vis, en skugga av sitt forna jag. Ändå stod han där, vid hennes sida. Avstängd, uppgiven han med.

Hon hade slagit honom, många gånger, hårdare och hårdare varje gång. Han var argsint sa de. Han kastade sig fram i kopplet, skällde så fort han såg hundar, cyklar, barn. Han var oresonlig och hon hade fått kritik för sitt ledarskap. Folk hade sagt till henne att styra upp honom. Men det gick inte riktigt. Varje promenad var ledsam och inget hjälpte. Så i sin totala frustration hade hon brustit i sin hantering av honom. Hon hade tryckt ner honom i marken, rykt honom i nackskinnet och rutit med den hårdaste rösten hon kunde uppbringa. Varje gång hade hon själv gått sönder lite inombords för hon ville inte vara hård, kall, elak med honom som hon sa. Men hon visste inte bättre. Hon ville veta bättre.

Det var tredje gången vi sågs och nu visste hon bättre. Hon förstod att tidigare råd inte hade skälig grund. Att hårda tänder istället ger hårda tänder. Hon visste saker om ledarskap nu som var motsatsen emot vad hon tidigare fått lära sig. Hon förstod att det inte var något som helst fel på hennes hund. För han var egentligen inte argsint, han visste bara inte bättre om hur han skulle hantera hundmöten. Nu visste han det, hon med. Men han ville ändå inte. Han ville inte vara med henne längre. För så kan det vara med förtroenden. Om de än gång brustit är de svåra att laga. Övning efter övning med fokus på tillitsuppbyggnad, relationsfrämjande och glädje fick honom ändå inte att vifta på svansen mer än plikttroget.

Hon funderade på omplacering, så han skulle få en ny chans. En ny chans på att hitta sin riktigt bästa vän. Men för sin egen skull kände hon behovet att laga det hon haft sönder. Så vi försökte lite till. Vi lade en plan för hur vi genom olika riggade situation skulle bygga upp tron på henne. Massage, mjuka händer, hjälpsamma händer som guidade och visade honom i lägen han var oviss i problemlösningssituationer. Lek, som kan läka det mest. Matte fick i läxa att kittla fram en nyfikenhet i sin hund, hon prasslade med små papperspåsar fulla med blodpudding, delade med sig till sin fina hund och smög sedan iväg på nya upptåg som gynnade hunden. Och många kvällar avslutade med massage där händer fick bli mjuka och motsatsen till hårda. Hon sa förlåt ofta. Till honom. Man kan be sina hundar om ursäkta om man tabbat sig, så länge man inte gör om det. För bara då blir ursäkten ärlig. Det som krävs mest av allt är dock tid, tid för nya erfarenheter. En ny erfarenhet övertygar aldrig ett sårat inre, det behövs många. Över lång tid, för att tillit ska gro.

Simpson som han hette, den vackra dobbermannen med det stora avståndet till sin matte, han hade en rädsla i bagaget. Han ogillade katter. Som valp hade han blivit riven illa och det där satt kvar i honom. Så lite kontroversiellt lät vi katter bygga en bro mellan hund och matte. Vi spelade upp ljud på fräsande katter, när Simpson oroligt såg sig omkring gick matte in och schasade bort de otäcka, osynliga katterna. Och tog Simpson i försvar. Därefter hjälpte mina katter oss på traven. Vi riggade träning där de fick gå runt, på avstånd. När Simpson oroade sig klev matte emellan, pekade undan kissarna som belönades av mig på avstånd, så de sprang i väg från Simpson. Han började snegla lite gillande på sin matte, lite. För hon hade försvarat honom. Hon gjorde motsatsen till att såra honom. Han uppskattade det.

Vi riggade fler situationer, med andra upplevda obehag som matte fick att försvinna. Och utrymme att gå undan. Och även möjlighet att göra ”fel” utan att matte blev arg. Han fick sno fikabröd från bordet utan att matte ingrep och blev arg, han fick till och med göra utfall mot hundar utan att matte hårdnade. Han fick kärlek. Massa kärlek. Han fick gå roliga kurser med sin matte, kurser där den enda målbilden var att ha roligt inte prestera. Men mest av fick Simpson en förändrad matte, en matte som på djupet förstod vad hennes händer orsakat honom för smärta. Och han fick en matte med nya redskap. Och tid, massa tid.

En dag innan vårt månatliga träningspass tänkte hon ringa för att avboka tiden, men hon ångrade sig. Problemet var löst, men hon ville inte snuva mig på kvittot. Så hon kom ändå. Och för det är jag tacksam, det var ett sant nöje att se dem tillsammans, ett minne jag kommer bära med mig. För denna gång skuttade Simpson ur bilen, peppade sin matte att följa honom, han rotade ivrigt i hennes träningsväska, fiskade upp en nya leksak och satte igång med att vara hela sig själv. VI skrattade mycket det passet. Alla tre. Det var fint. För det är svårt, att sten för sten dra ner en mur kring hjärtat. Det var ljuvligt. För det var aldrig självklart att han skulle våga öppna sig igen, låta sig sammantvinnas med henne och ge henne en andra chans. En chans hon så väl förtjänade efter den resa hon gjort inom sig själv tack vare sin ståtliga vän.

Läs hela inlägget »

Hjärtligt tack för att du läser mina ord.