header

"Beyond barking"

En hundblogg.
Om livet med hund och hundars liv. Om träning, etologi och hundpsykologi.
Om öden och sanningar. En hundblogg om allt bortom och djupt inom.

 

2020 > 06

Hon var tänkt som sjuttioårs present. Cavalieren med roströda öron och flams i benen. Hon den nykläckta som ändå inte var rädd för mörker. Vi vet inte vad hon heter. Inte än.

Margareta däremot heter Margareta och hon vet att man inte köper hundar i  julklapp till barn, för hon fick aldrig en som liten. Men att fyrtio år senare köpa en åt sin hund-kära far som drömt om en sedan han nekade henne en, kändes kittlande kul. Kanske skulle han slå händerna för munnen, hans ögon skulle säkert fuktas och han skulle nog förstå att detta var döttrarnas vis att säga Vi älskar dig på.
Margareta, och systrarna Britta och Eva tingade den sötaste av valpar som dessutom var leveransklar i tid till kalaset. Sitta i en presentlåda skulle hon slippa men en glansig rosett i halsbandet fick hon utstå. De valde inte den vildaste av de små, pappa Arne skulle ju ändå fylla sjuttio. Istället enades de om en tik som tog sig fram med kavata steg och hade ett flin likt Madickens lillasyster Elisabeth ni vet.

Arne hade separerat från döttrarnas mor strax efter att mellandottern gått ut gymnasiet. De hade tänkt vänta tills den yngsta gjort detsamma men innan dess hann barnen kräva dem på lycka istället för bråk. Så så fick det bli. Trots att Arne ville loss fann han sig bitter, bestulen på familjelivet och fruktande ensamheten som följde. Då visste han inte, att han tio år senare, skulle springa samman med Maj-Lill på en midsommarfest han egentligen inte tänkt gå på. Hon spelade dragspel medan han irriterade sig över det högljudda. Tio år av bitterhet kan göra så med en man. Men ju mer han muttrade desto gladare melodier spelade hon och lite rätt i örat på honom. Inte för att provocera eller så. Inte alls. Först surnade han på den gladlynta musicenten... sedan hände något. I hjärtat. Det började som en ilning han knappt kände igen. Det var länge sedan sist. Sedan var det… kört. Ni vet hur det är, när kärleken slår ner en som ett skenande godståg. Så blev det för Arne, medan han försökte tycka illa om hon med dragspelet.

Och så var det med den saken. Deras kärlek förändrade dem inte. Inte som människor. För de var perfekta. För varandra. Han surade och hon spelade. Han stagade gärdesgård och muttrade över erosion och hon snurrade ut med kakfat och fläderblomssaft. Han funderade över grannkattens slutskede i livet eftersom den bajsade i deras rabatter och hon gladde sig åt gödslet och satte på kaffet.
Blev han alltför tvär lade hon huvudet på sned och tittade på honom från hjärtat. Då blev allt som det skulle vara. Glitter har den effekten. Även på trumpna gamla män. Hans pessimism var aldrig en börda, för när Gevaliat nått magen och han valt livet sjöng han oftast med. Ibland till hennes dragspel. Ibland av sig själv. Och utanför köksfönstret blommade kaprifolen.

För Maj-Lill blev det lite av en sport att få honom dit, dit där hans blick också var varm. Där möttes de som två barn, lekkamrater som sprang i kapp, som satt tätt, tisslande och tasslande. De drog på äventyr. Numera var en färd till bingohallen ett lagom äventyr eller en roddtur med ekan som bäst. En gång släpade hon med honom på bowling och Arne vara nära nog på att fastna i ett klot med sina tjocka fingrar. Och det var verkligen länge sedan någon skrattat så mycket i en bowlinghall som Maj-Lill gjorde när Arne hoppade runt och skrek med klotet runt pekfingret. Det är inte ofta tanter skrikskrattar så att tårarna sprutar offentligt. Inte ofta. Så de kanske fick mer uppmärksamhet än Arne var bekväm med. Idag, när Arne minns den gången hade han gärna fastnat i ett klot igen bara för att få höra klangen i all hennes glädje. För kort därefter dog hon. Och ett strax därefter fyllde Arne sjuttio.

Maj-Lill gick stilla, en natt då fullmånen lyste upp himlavalvet så pass att skenet satte sig i hjärtat på den som beskådade det. Troligtvis var det någon i hjärtat som slutligen gjort sitt. Fast alldeles för tidigt. Vrålet kommer aldrig att släppa sovrummets väggar. Det han gav ifrån sig när han vaknade bredvid henne utan att hon var där. Det kommer sitta kvar långt efter att Arne själv gått bort. Han blev sig aldrig lik. För Maj-Lill kom med vinden hans segel nästan gett upp hoppet på. Nu ekade bara tystnaden. Visst finns de dagar som han är tacksammare för att han haft henne, än ursinnig över att ha förlorat henne. Visst finns det dagar. Men han blev sig aldrig lik.

Om dagarna var det tyst, inte för att Arne klarade livet bättre då, men det var kvällarna som tog honom. Varje kväll döttrarna ställt sig på sin fars trapp med knogarna vilandes mot träet hade de tvekat. Och slutligen backat undan. Vrålen från husets mage fick dem att vända. Vrål komna ur ett brustet hjärta, vrål som river strupen i bitar utan att man märker det, de fulla av vansinne, sorg och fruktan. De vrålen backar de flesta ifrån. Till och med vuxna barn.

Han pratade inte med döttrarna om sina känslor, inte förr, så inte heller nu. Kanske var det därför de vände om, lämnade honom i drakens gap. Inte av rädsla. Att gå krävde än mer mod. Alla tre visste att Arne behövde rida ut stormen själv… eller dö. De anade att det sista var hans föredragna alternativ om det inte hade varit för dem. Och de begrep att pressen som kan smyga sig in i omtanke hade kunnat tippa läget. Därför backande de, därför vände de. Rädda som bara barn kan bli när en far går sönder.

Mitt i sorgen de döda lamslår sina efterlevande med, ringer en uppfödare till Margareta. Pigg i allmänhet men lite trött på det små var uppfödarens svar när Margareta av vana frågade hur det stod till. Hon ville inte ha motfrågan så därför var hon kanske lite snabb med att föra samtalet vidare, bort från kallprat om mående... och plötsligt hade Margareta plötsligt överens om en tid för överlämning av valpen…!

När dagen kom agerade hon som i en dimma, en fot framför den andra, ut ur bilen och upp mot uppfödarens dörr, knack knack, ta i hand, dricka kaffe och skriva papper. Sedan ställdes transportburen ner framför den långörade skaran. Mamma-tiken nosade först och slickade sen på Margaretas hand. Bakom hennes stod den lilla med Elisabeth-bus i blicken och värme i hjärta. Hon var så skör men ändå så stark. De små lurviga benen tågade fram lika kavata nu som sist de sågs. Valpen tittade Margareta djupt i ögonen, nästan lite strängt och sen traskade hon rakt in i transportburen. Hon slängde inte ens en blick över bogen. Inte en enda blick.

Bilresan hem gick över förväntan och väl hemma i Häradsbäck möttes Margareta av två gapande systrar. ”Hämtade du henne?!, men… men… vad ska vi göra med nu?!” Frågan var relevant, för vem ger en förkrossad man, full av vrede och sorg, en skör, namnlös ängel till hund. Vem gör så? Tre uppgivna, rädda döttrar gör så. I hopp om att väcka liv i den man som leende hissat dem mot skyn som små. Uppgiften denna lilla valps liv startar med kan vara hiskligt stor för en liten. Men just den här valpen, hon var aldrig liten, ens som liten. Inte inombords.

Elisabeth eller vad hon nu heter tvekade aldrig inför sitt uppdrag. Inte för att hon inte hade något val. Inte alls därför. Utan för att hon var den sortens tik som aldrig slänger en blick bakåt. För att hon var den sortens tik som skrämmer långa nätters faror på flykt. Att vara hans vind blev aldrig en belastning för henne. Hon hörde melodin hon var ämnad att nynna på långt håll. Så när dagen kom då Arne fyllde 70, tågade valpen än mer beslutsamt in i transportburen. Trots att hon snavade ett par gånger på den glansiga rosetten.

”Vi tror hon heter Elisabeth” sa Margareta och sträckte över valpen både hon och hennes numera hålögda far alltid drömt om. Han stirrade länge på den lilla, utan att ta emot den. Fårorna mellan ögonbrynen tjocknade i ett ansikte som tappat färg och uttryck. Leendet lyste med sin frånvaro. Så hon gjorde som med handduken på badplatsen när hon var sju, den hon tappat i sjön och inte hade någon vidare användning för längre. Hon knölande ner valpen i hans stora nävar med orden ”Ta den” och rusade därifrån. Tårarna brände och att han såg dem skulle inte underlätta. Eva och Britta, stod kvar på trappen. De kramade om sin far som var fullt upptagen med att få bort rosetten. De gratulerade lågmält och lämnade över tikens tillhörigheter och papper. Det var ingen glädjestund. Känslan i rummet hörde rättssalar till. Varför hade de envisats med det här? Nu var det ju försent. Ingen tänkte klart. Ingen.

Förutom Elisabeth som verkligen inte hette Elisabeth. Verkligen inte alls. Hon struntade helt i den kymiga stämningen, som Maj-Lill hade benämnt den om hon varit i livet. Precis som Maj-Lill ruskade valpen på sin lagom lockiga kalufs och rusade glatt förbi allas elände. ”HEJ!” sa stora förväntansfulla ögon till en husses orkeslösa blick. Trots allt det trötta var han hennes husse. Det såg hon jättetydligt. För bakom dimman fanns en rolig gubbe, en som skulle hämta ner fullmånen från himlavalvet om hon bad honom snällt med huvudet på sned.

Han var hennes allt. Som hon skulle driva honom till vansinne och glädje. Och som hon skulle locka fram hans melodi. Som hon skulle. Med de orden, som Arne inte riktigt hörde, for vår valp in i vardagsrummet och upp i en fåtölj. På armstödet låg ett par stickor och ett nystan. Arne hade inte tänkt låta någon, någonsin, sätta sig i den fåtöljen igen eller ta i den stickorna. Men nu satt där någon och ansträngde sig väldigt mycket för att inte bita i stickorna, det hade nog varit lite för mycket, det förstod hon ändå. Ja, nu satt där någon, en liten söt urkraft som krävde hans närvaro. Och dagen blev till kväll.

Efter deras första kvälls-kissrundan tultade valpen åter in genom porten som om hemmet varit hennes i en evighet. Ett dragspel stod lutat mot sovrumsväggen och därintill lade hon sig till ro i tron om att natten innebar sömn. Han tittade på henne länge. Så länge. Utan att riktigt kunna bestämma sig för vad han tyckte om det hela. Och när deras första gemensamma skymningen föll, föll även mörkret inom. Hjärtat värkte och klorna rev tag i honom från insidan. Smärta kan driva en till vanvett. Han ställde sig upp, vankade av och an, försökte gå ifrån sorgen som envist följde efter. Som en enträgen demon i väntan på att bytet ska vila. Knogarna vitnade, tårarna kom och vrålet var på väg, det som ville förklara för världen hur överjävlig och orättvis livet var.

Sekunden innan vulkanens bristning klev Elisabeth eller vad hon nu heter in i rummet. Hon tassade kavat men sömndrucket fram i mörkret. Nosen orienterade henne fram till honom, hon saktade in precis framför, satte sig ner och sken. Så oerhört starkt att inte ens en butter gubbe, nedslagen av den största av sorger kunde undgå från att bländades. Hon satte sig, nio veckor gammal, mitt framför hans fötter. Och ändrade på allt. För hans mörker nådde henne inte.  Hon kände det så klart, men skrämdes inte. Demoner rår nämligen inte på ljusets krigare. Därför vågade hon sig på att slänga lite med öronen och le. Välviljan bredde ut sig över valpens ansikte, hon lade huvudet på sned och tittade på honom, från hjärtat men ändå lite strängt. Hans låste blicken i hennes. ”Vad vill du….?” röt han, till en början ilskt… Hundar har blivit kastade i väggen för mindre. Tyvärr är det så.

Men Arnes mening fick inget slut. Och ingen slängdes i väggen. Han är inte den sortens man. Antingen var det han eller så var det hon som fick det hårda att bege sig. Istället kom stillhet. Inte ro. Inte värme. Bara ingenting. Och det var allt som behövdes. För stillhet är en bra början på livet, när helvetet som tagit över en äntligen lämnar. Elisabeth eller vad hon nu heter fick en smekning över huvudet. ”Du borde sova” sa han mjukt, ”Du borde sova du…”. Sova hade hon verkligen inte tänkt sig. Hon var ju vaken nu. Istället sprätte hon i väg, så pass att till och med Maj-Lill hade våndats över trägolvet. Rätt ut i köket som om hon skulle sätta på kaffet drog den lilla. Arne stapplade efter, i samma sorts dimma Margareta befunnit sig i hos uppfödaren, och utan att veta varför satte han på kaffet. Och utanför köksfönstret blommade kaprifolen.

Efter vad som kändes som en evighet för en väntande dotter ringde Margaretas telefon. ”Hon heter inte Elisabeth, hon ska heta Lill.  …och…  tack… vi kanske kan ta en promenad någon gång…” Sedan lade han på, eller så bröts det… tyst blev det i vilket fall och varför spelar ingen roll. Män från förr kan behöva hantera sina känslor på så vis. Och Margareta hade ändå släppt luren. Med ena handen krängde hon nämligen på sig seglarskorna medan den andra öppnade dörren. Sen småsprang hon hela vägen och leendet växte sig större ju närmare hon kom hans port. Ändå fanns en tvekan i stegen uppför trappen. Men ingen vrålade därinne längre, allt hon hörde var ivriga små skall. Det är inte ofta kvinnor i övre medelåldern hoppar jämnfota på en farstutrapp, upp och ner i iver, som ett litet flickebarn som äntligen ska få träffa sin hund, den som blev hennes fars. Inte ofta. Men visst finns det dagar.

Stilla tårar kommer alltid rinna när Arne tänker på sin Maj-Lill. Och Lill kommer slicka bort dem. Varje gång. När vägen blev mörk valde han att fortsätta gå, med ett jordskred i hjärtat och en hund vid sin sida. Han är den sortens man. Och med tiden kommer Lill se små skutt smyga sig in i en trumpen husses steg. Skutt fulla med ett hopp som egentligen inte är hans men ändå så. Den lilla tiken återställde inte ordningen helt men hon gjorde dagligen sitt bästa för att försöka peta vågskålarna mellan sorg och glädje tillrätta. Och den ambitionen gjorde Arne mindre förbannad på Gud.

Åren har gått, och numera känner sig Arne ofta rädd, för att det ska hända hans hund någonting. Det är inget fel med det. Han vet det, för Margareta har sagt det. Ibland lär barn sina föräldrar om livet, det är inget fel med det, det är precis som det ska vara. En sak är dock säker,  och det är att han egentligen inte behöver vara rädd för Lills skull. För hon är säker, hon kommer leva ett långt, lyckligt och olycksfritt liv. Vi vet det. Men det gör inte Arne.

Det är många år kvar tills dess, men en dag kommer Lill sitta tätt intill en sten med husses namn på. Huvudet kommer hänga så lågt att öronspetsarna tar i marken. Hans bortgång kommer smärta. Djupt inom. Men Lill kommer inte vråla, hon kommer sörja stilla och tyst. Efter begravningen kommer hon tassa efter Margareta hem. Och Arnes dotter kommer ta hand om den då grånande tiken på ett sätt få människor gör. Hon kommer rå om Lill som hennes far rådde om henne som liten. Utan att kunna sätta ord på känslor men aldrig utan att visa dem. Att rå om en sörjande hund kan vara ett vuxet barns sista sätt att säga tacka, för allt han gav. Lill kommer älskar henne för det.Och Margaretas insats kommer inte blir långvarig. Tiken kommer följa sin husse in i döden så som i livet. In i ljuset och åter igen. Margareta som är noga med rätt och fel kommer, trots att det är förbjudet, sprida tikens aska över stenarna. Maj-Lill och Arnes. För det är det enda rätta. Och utanför köksfönstret kommer kaprifolen blomma.
Santos och Sar är bröder. De delade livmoder i en schäfertik för 4 år sedan. Men inte för att se världens ljus och sedan säljas för att aldrig mer ses. Nej, hundarna är grannar och har varit så hela livet. De hämtades hos uppfödaren samtidigt, av Hanna och Maria som är grannar och mer än bara vänner. De är som systrar utan att ha delat livmoder. För sådan kan vänskap vara.

Äppelträd, skratt, tuggben, ork, ansvar, spårlinor och tårar... de delar på allt. Deras vänskap är ett nav. Egentligen borde de kanske boi samma hus, allihopa. Men män och barn röstar envist nej vid familjeråden när frågan återkommer. Tjejerna delar livet ändå, för sammanflätade själar är alltid påkopplade varandra, husväggar stoppar inte sådant. Inte himmel eller hav heller. Liv eller död påverkar inte såndant. Men det är inte alltid hoppsasteg och fnitter, riktiga familjer kivas. Ibland krockar behov och ibland sinar ork, ibland tas det ton. Aldrig i brist på kärlek, alltid på grund av trygghet. För i navet kan man kraschlanda, vara sitt sämsta jag och ändå få förståelse. Man kan falla samman och rasa i armarna på dem som älskar en. Ofta är Maria och Hanna så raka mot varandra att det kan göra ont. Det är okej. Men om någon utomstående hade yttrat detsamma reser sig försvaret. Och om någon av dem skulle råka illa ut, kommer den andra till räddning, och gör vad som krävs, oavsett allt, för att rädda. Sådan är deras familj. Sådan är syskonkärlek, spunnen ur blodsband eller ej.

Det är torsdag, en helt vanlig höstdag egentligen. Hanna och Maria tar eftermiddagspromenaden över Gärdet. Det som pryds av Kaknästornets vackra skugga och viftande svansar. Fältet är övermättat av regnet som envisats den sista tiden. Marken känns mjukt under kängorna likt en klementin som glömts bort i botten av en skolväska. Kvartetten klatschar över gräsvidderna längst de upptrampade stigarna som breddas för varje år. Det blåser, det gör det nästan jämt på Gärdet. Hanna länger steget över en kvarlämnad brun hög, morsar på fältets stammisar medan hon pratar i mun på Maria om dagen som varit. Hundarna rusar vant runt, skenar i cirklar, leker tafatt och ibland finner de nya bekantskaper, andra gånger roar de sig med gamla vänner platsen gett dem. Helst leker de med varandra.

En hunddagisgrupp kommer strosande över fältet, Santos och Sar känner dem senda länge. Idag  har de ett par nya hundar med sig. Santos registrerar först inte nykomlingarna, istället tar han som vanligt sats och far runt gänget i lekinviter, stoltserande med sin kraft och fart. De svarar och jakten är igång. Personalen, som alltid ser så där lyckliga folk måste bli av att umgås med hundar hela dagarna, guidar nykomlingarna i umgänget så de vågar ta för sig i leken. Sen kommer Sar. Han får syn på sin brors entourage och trycker ifrån med kraft för att hinna genskjuta dem bakom den glesa dungen. Han får upp rejält med fart och kanske är det underlaget eller den nya flatte hanen som fäller honom. Han minns inte. Men omkull far han. Hårt och tungt. Och liggandes blir han.

Trots att Santos inte ser vad som händer känner han Sars fall i hela kroppen. Han vänder i luften, scannar fältet i jakt på sin bror och får se honom ligga alldeles för stilla. Och över Sar står en stor svart hund ingen riktigt känner. Så svart att det svartnar för Santos ögon och svansarna på Gärdet stillnar. Smockan hänger inte bara i luften, den delar fan marken. Sådan kan broderskärlek vara. Han tar i, som mödrar som lyfter bilar från överkörda barn gör. Han får kraft som bara infinner sin när döden hägrar. Han visste inte att han var så snabb, han har aldrig haft orsak till det. Marken emellan sig och sin bror tillryggalägger han på sekunder, med öronen slickade i nacken likt en kapplöpningshäst på upploppet. Maria springer hon med. Även om hon såg Sars fall och orsaken till det, såg hon också vad Santos upplevde. Och hon vill inte se sin hund nyttja all kraft och allt mod hon vet ryms i hans hjärta. Tiden har hon emot sig.

Hanna springer hon med, trots att hon både är kortare och i sämre form än Maria rusar hon ifrån sin vän utan ett ord eller en blick åt hennes håll. För Hannas hund ligger livlös på marken. Då får man tunnelseende. Då får man kraft man inte visste man hade. Hade någon frågat henne om tio år vad hon tänkte eller kände i just det ögonblicket hade hon svarat allt och ingenting på en gång. För sådan är panik.

Ett vrål ekar över Valhallavägens hustak. Vrålet som är hundars sista varning innan de sliter sin motståndare i stycken. Santos vrålar i språnget, han är redo att döda och dö om så behövs. För sådan blir han, om någon kastar hans bror livlös till marken och ställer sig över. Sådan blir han då. Det är inte förnuftigt. Det finns inget konsekvenstänk. Det finns bara hjärta och adrenalin.

Flatten känner energin innan han hör vrålet och i samma sekund backar han undan från Sar. sänker nos och nacke mot marken, vinklar bort sin blick och blundar. Han har inte skadat någon, han ville bara se efter hur det stod till med han som gick omkull. Den svarta är klok, räddar sitt skinn och viker ner sig, direkt. Kanske på grund av Santos vrede, kanske för att belysa missförståndet, mest sannolikt för att han inte är typen som plockar upp yxan när stridsluren ljuder, han går hem. Han är ointresserad av drakars eld. Han föredrar vatten och sjöfåglar.

Genom infernot som är Santos, uppfattar han ändå flattens budskap och borrar ner klorna i marken. Inbromsningen färgar fågelskådaren brunspräcklig och trots att han vikit ner sig dundrar schäfern in i honom. Inte för att Santos inte förmådde skaka av sig ilskan, han kunde bara inte få stopp. Flatte-hanen säger inte mycket om det, han hostar till av kollisionen och sedan travar han iväg och nosar väldigt intensivt på olika grästuvor i hopp om att den ilskna schäfern sluta koka. Och kvar står en Santos med en ilska utan mottagare. Istället börjar rädsla i botten på vrålet treva sig fram mot hans förnuft. Så han vänder sig om, mot Sar, som fortfarande ligger för stilla där på marken.

Santos buffar och nosar på sin bror men får inte ens ett gny till svars, inte en nos-slick, inte en svansdunk. Det är som att luften gått ur honom och inte kan komma in igen. Santos drar i honom, buffar igen, slickar sin bror över mungiporna och gnäller. Ljudet av dagispersonalen som närmar sig avbryter honom. De försöker ta sig fram till den livlösa, Men då blir Santos så orolig att han blir skitförbannad, igen. Så han säger tydligt åt dagispersonal att dra jävligt långt åt helvete. Så de gör det. För sådant kan vettig folk göra. En bredställd schäfer med full ragg, slående käftar, rynkad nosrygg och ett oroligt hjärta lyssnar man på.

Det är inte förrän Hanna hunnit ikapp som Santos släpper garden och låter någon komma nära. Han far nervöst emellan henne och Sar. Han vet inte vad han ska ta sig till. Slutligen ställer han sig vid sin bror och ylar. Läte är så fullt av vanmakt och sorg att alla blir rädda på riktigt. Hanna går ner på knä framför sin Sar, ropar hans namn, rufsar honom i pälsen, låter sina darrande fingrar öppna hans ögon. Men han är inte där. Paniken sliter henne itu, hon försöker resa honom upp, men hans lealösa kropp är för tung. Hon halkar i leran och får inget bra tag. Han faller åter till marken utan att vakna. Santos börjar ylar igen. Förtvivlad gungar Hanna sin älskade hund i famnen, en tårsprängd blick flackar sökande efter Maria. "Hjälp mig! jag tror han dör...." skriker hon högt men rösten brister på meningens sista ord.

En dagisfröken tränger sig fram, hon säger lugnt men bestämt åt Maria som kommit ikapp, att koppla Santos för säkerhets skull. Sen pekar hon åt Hanna att sätta sig vid sidan av så att hon själv kan komma åt Sar. Fröken pratar lugnt med Sar, säger hans namn, smeker hans huvud, öppnar varsamt hans mun och möts av en blånande tunga. Med säkra fingrar lirkar hon loss den ur svalget, håller fram den i käftarna och kontrollerar andningsvägarna. Sen stänger hon Sars mun och sluter sina egna läppar om hans nos.

Santos som står hårt hållen av Maria, han gnyr och rycker i kopplet. Han vill inte missförstå läget men ilskan har spridit sig i hela bröstet igen. Marias knogar vitnar runt läderremmen för att hålla honom undan sin bror. Dagisfröken andas ut i Sars nos, med blicken fäst på hans bröstkorg som höjer sig av inandningen. Hon tar en paus och låter bröstkorgen återgå till utgångsläget. Blåser sedan länge och lugnt in sin egen luft i hunden igen, varsamt för att inte skada hans lungor. Efter ett tiotal inandningar, letar hennes fingrar fram en plats vid hans bakre revben. Kompressionerna får Sars kropp att rycka till och Santos svarar med utfall, skallen som ekar över Gärdet får alla att stanna tvärt och mjölksyran i Marias armar hade känts om inte adrenalinet slagit ut uppfattningsförmågan.

Inandningarna påbörjas igen. Luften väser in i Sars lungor knappt hörbart över Hannas jämrande lovord mot sin hunds öra ”Kom igen vännen, du får vad du vill, försvinn inte för oss, kom igen älskade du, du får vad som helst, alla ben i världen, alla ben i världen…”.

Själar säger aldrig farväl. Inte ens om kroppen ger upp. Men det var inte Sars tur att lämna oss den där höstdagen. Så han stannade kvar. Plötsligt släpper han ifrån sig ett läte under en av kompressionerna, som om luften ofrivilligt trängt sig förbi stämbanden när den trycktes ur honom. Han rör lätt på huvudet och klipper för egen maskin i sig luft, hackigt till en början. Under mattes smekningar lugnar sig hans andning. Fröken reser sig. Först nu låter hon tårarna komma, de av återhållen oro och massa lättnad. Sar reste sig förvirrat, slickar det blöta från mattes kinder och ser sig om, efter sin bror. Först när deras blickar möts slutar Santos slita i kopplet. Och svansarna på Gärdet började åter vifta.


//C.Alupo

Hej!
Vad kul att du hittat hit.

Den här hundbloggen är ett lapptäcke av informativa texter, kåserier, tips och tankar, krönikor. 

Jag hoppas den ger dig något...

/Carro

Senaste inläggen

Arkiv

Hjärtligt tack för att du läser mina ord.