header

"Beyond barking"

En hundblogg.
Om livet med hund och hundars liv, om träning, etologi och hundpsykologi. Om öden och sanningar.
En hundblogg om allt långt bortom och djupt inom.

 

2020 > 05

Väggarna är grå och stängslena höga. Rummen är små och bäddmadrasserna för tunna. Det luktar. Ångest, tristess, vanmakt och svett.
 

Vissa plitar är så rättvisa som systemet tillåter, andra borde bära fångdräkt. Maten är överkokt och lönen i tvätteriet är 13 kronor i timmen. De slåss ibland, ibland spelar de kort. Om nätterna faller tårar mot cementgolvet. Jämmer och smärta. Kanske är det så skuld låter, skam och ånger, säkerligen sorg. Ett par krukväxter och en färgglad fåtölj kan inte dölja det fastetsat i väggarna. Förstagångsbesökare tystnar alltid, lamslås av intrycken, men de intagna klagar inte. De sitter på säkerhetsklass 1 av en orsak, en orsak som gör att de slutat klaga för länge sen.

Allt det onda gör dock mindre ont på onsdagar. För på onsdagar kommer han. Hovawarten Tor. Han följer husse till jobbet iförd en väst som klargör hans uppgift. Han travar in och fårade ansikten som sällan ler lyser upp. Inte plikttroget eller motvilligt utan för att de inte kan hejda sig. Vissa känner nog att de inte har rätt att le, andra skiter i vilket för de är inte klara med att pissa på systemet, de kanske aldrig blir eller bör bli det heller för den delen. Vad vet jag. Tor får dem att le oavsett. Han får dem att glömma att de blivit utstötta, han får dem att glömma sina brott. Han får dem att minnas vilka de egentligen är, innerst inne. En timme i veckan lyckas han med allt det helt utan ansträngning. Bara genom att vara Tor.
Bredaxlade och tatuerade eller tunna med svart blick, det spelar ingen roll, alla vill de ha hundens uppmärksamhet. Och närheten. Att låta fingrarna löpa genom hans päls, få en oblyg nospuss och Tors tass i knäet är något som får de intagnas hjärtan att sjunga. Ibland sätter sig Tor tätt intill och lutar sig emot, full av tillit till män hela världen skyr. ”Tjenare grabben” orden blir sammetslena på ett sätt de aldrig annars är här inne. Sammetslena.

Tor är inte rädd för de intagna, han ryggar aldrig, han vill vara nära. Hunden möter deras blickar och hans är full av kärlek, så det blir även deras. Idag ses de ute på rastgården. Husse kastar en tennisboll och Tor hoppar vant upp och möter den, ljudet av käftarna som slår om fångsten ekar över gården. Med bollen i munnen tassar Tor sedan fram till en kille som sitter på en bänk, han som stirrar på sina nedbitna tumnaglar och sällan säger något. Han är ny.  Tor släpper ner bollen framför killens fötter, det är något speciellt med hundar och bollar, det är svårt att motstå inbjudan. Killen sparkar motvilligt iväg den, Tor hämtar, killen rullar irriterat väck bollen igen "Låt mig  va..." mummlar han mer sorgset än ilskt. Tor hämtar, lämnar den gröna framför hans fötter och dansar runt i en halvmåne framför honom. Killen kastar iväg den igen, denna gång tittar han när Tor hämtar.  De gör så några gånger tills nagelbitaren vågar möta hundens blick. Då sätter sig Tor bredvid honom och lägger huvudet i hans knä. Och något mjuknar, djupt inom. Husse ser det från håll, han har sett det förr och kommer få se sin vackra hund lyckkas med det där som tar fängelsepykologen år att uppnå. Som han älskar sin hund för den förmågan, och för att han aldrig ger upp på de som allra minst vill känna.

Tor gör kanske så där för att han är tränad till det eller för att han vill. Det spelar ingen roll för värmen han kommer med är det viktiga. Så länge Tor lämnar sitt arbetspasset med viftande svans och högburet huvud kommer husse fortsätta att ta med honom till jobbet. För hovawarten lyckas med något kriminalvården inte klarar. Han öppnar hjärtan. Han ger av sitt innersta, utan att döma eller fördöma, utan att kräva en motprestation. För hans hjärta är rent och han är sann. De intagna kan ta emot gåvan, hunden reser inga murar inom dem.

Han kommer på onsdagar. Och det är kanske därför det oftare spelas kort än slåss på onsdagar. Och torsdagkvällar och fredagsförmiddagar också för den delen. Det kanske är därför. Det borde finnas en Tor på varje anstalt, kanske två dagar i veckan, kanske hela veckan. Man kan tycka att någon som mördat, stulit, våldtagit förlorat rätten till något så priviligierat som hundumgänge. Jag kan tycka det. Men oftare tycker jag det finns något viktigare än att straffa, det är att råda bot på det svarta dessa människor bär på, allt det svarta. På alla tänkbara vis. Hur ska de annars kunna känna och göra annorlunda?  Är rehabilitering målet borde ”vården” inom kriminalvården vara viktigare än att beröva någon något så läkande som en hund.  Så länge svansen viftar på hemvägen.

//C. Alupo

Alla hundar får inte en bra start i livet. Som bullterriern Kingston. Men tack vare en dålig knut, ett par vänliga händer och en liten pojke så blev det ett lyckligt slut till slut.

Hunden visste inget annat. Sedan han var valp hade det alltid varit så här. Kallt. Hårt. Ilsket. Ibland. Ibland var det lugnt. Men lugnet gav ingen ro, för när som helst kunde husse bli den andra. Den hårda, vingliga, ilskna som luktade konstigt. Han med svarta ögon. Kingston levde likt en långsvansad hund i ett rum fullt av gungstolar. Han tassade på trampdynorna så att ingen skulle höra honom. Han skällde inte av samma anledning. Han blev så tyst han bara kunde. Han bar kedjor runt sin själ, vem vet, kanske gjorde husse detsamma.

Men så en dag blev det fel, av rätt anledning. Husse hade nått botten på den sista flaskan och ranglade mot Systemet med Kingston i släptåg. Hunden bands upp utanför, men det blev ingen knut. Sen kom en lastbil, en stor och dånade. Bullterriern rykte till och var fri, men ändå hållen. Han stod plikttroget kvar en lång stund. På sätt och vis älskade han husse, men ändå inte, för han släckte allt det varma i hjärtat. Så Bullterriern fattade ett beslut och tog sin chans. Han tassade tyst runt hörnet på Systemet, lyssnade efter gormandet. När tystnaden höll i sig blev de ursäktande tassarna beslutsamma. Slutligen sprang han så snabbt han bara kunde. Mot sin stora våg. Mot något som bar högre.

Kingston blev kringströvande ett tag. Han bet av kopplet, åt sopor och sov i skogen. Folk han mötte stannade till, medan de såg sig om efter husse smög han vidare på sina tysta tassar. Men en dag lyfte någon med vänliga händer upp honom innan han hann. Tjejen pratade på ett sätt som fick Kingston att tänka på småfåglar. Hon satte honom i en bil som luktade bullar. Han visste inte vart de åkte, men han var inte rädd. Någon som hon kände inte hussar som hans. Och allt var bättre än hem.

Efter en vänlig klapp på den konvexa hjässan och ett kvittrigt ”lycka till” lämnade hon honom på ett hundstall. Där blev han sittande. Det värsta som kunde hända var att husse dök upp. Men ingen hämtade honom, för ingen saknade honom. Och det var kanske först där och då han kände sig oälskad. Men en hund som Kingston blickar inte bakåt. Bara framåt. Nu var han en hittehund och rätt stolt över det. Väldigt Rasmus på Luffen av honom. Tiden gick och slutligen blev han stallets ”egendom” och lades upp på hemsidan för omplacering. Solen skulle vägleda Kingston till sin Paradis-Oskar även om skuggorna kändes långa.

Pojken visste inget annat. Sedan han var barn hade det alltid varit så här. Varmt. Välkomnande. Kärleksfullt och lugnt. Hans hem. Hans familj. Kanske var det därför Oskar älskade obehindrat och innerligt. Mest av allt älskade han hundar. Hans föräldrar var dock eniga om de aldrig skulle ha hund. Vissa sjuåringar hade accepterat det beslutet. Oskar fnös åt sådana sjuåringar och kallade dem idiotopiska både högt och i smyg. Han var inte en av dem. Inte för att han var bortskämd, inte alls.

Han valde sina strider och detta var hans första och riktigt stora. Hans farmor hade sagt att han troligtvis skulle vinna om han var målmedveten som en Transformer. Och en vuxen hade kanske ansett att hon eldade på striden en aning. Oskars farmor var en hundmänniska. Och sådana förstår sig på hundpojkar. Och är man en hundpojke med päron som är idiopatiska, kan de råka förstöra ens liv. Så i smyg gick han in på Hundstallets hemsida och fann en hund vars ögon han drunknande i.

Sen gjorde Oskar vad alla kloka sjuåringar i hans sits hade gjort. Han tjatade och tjatade och tjatade. Fulgrät och snorade. När han tröttnat på det övertalade han (och farmor) farfar och mormor att fortsätta. Och det är faktiskt ofattbart vad mor- och farföräldrar kan ta sig an när de ser ett barnbarns hjärta blöda. Ofattbart. För man kan säga att de tjatade värre än Oskar. Som femåriga gråskallar tjatade de. Alla tre. Och varje natt bad Oskar. Han var inte religiös men i fall att. Vid närmare eftertanke la han snarare en order. För bönen lät mer som ett krav på att en högre makt skulle ge honom hunden med det konstiga huvudet och de ledsna ögonen. Han bad hela universum om Kingston. Och det var kanske därför det slutligen blev som det skulle vara med den saken. För sådant kan ett helt universum åstadkomma, när det hör en pojkes innersta önskan. Sådant kan ett universum vara.

Därför stod plötsligt Kingston på Luffen på farstun framför två sammanbitna föräldrar och en storögd pojke som inte kunde sluta att le eller ta sig för hjärtat som om det skulle explodera av kärlek. En helgvisit var kompromissen. Men Oskar visste att när Kingston väl satt tassarna över tröskeln skulle han aldrig låta honom gå annat än på promenader. Så var det med den saken. Och så blev det tack vare gråskallarna.

Det visade sig dock att bullterriern var lite besvärlig. Som en felprogrammerad cyborg någon doppat i vatten besvärlig. För bakom tystnaden och rädslorna fanns starka och förtryckta känslor som vågade sig fram när hunden kände sig trygg. Det kunde bli lite… högljutt. Kingstons nya familj visste inget om arga husse. Så varför hunden skällde så frenetiskt på alkisen tre hus bort var oklart för alla. Den enda som inte dömde honom för det var Oskar. Han nickade bara luggen ur ögonen, ryckte på axlarna och utgick ifrån att hunden visste något de andra inte förstod. Som cyborgar ofta gör. Oskars föräldrar blev däremot oroliga, en gång kallade de Kingston för problemhund. En gång. För då kallade Oskar dem idiotopiska, flera gånger i rad så intensivt att han blev högröd i ansiktet som en tollare. Han slutande inte förrän hans föräldrar insåg att deras avkomma troligtvis skulle välja Kingston framför dem om någon lade upp ett konsekvensetiskt dilemma och bad honom välja. För man kan älska en hund så mycket att man framstår som illojal mot alla som inte känner detsamma. Och en sådan kärlek nekar man inte en son. Om man inte är helt idiotopisk det vill säga.

Så även om Kingston var högljudd och lite av ett ägghuvud hittade han slutligen ett hem. Ett hem han inte bara behövde överlevde i, ett hem han fick leva upp i. Där bodde hans stora våg, en pojke som trots att han aldrig varit i fara förstod hur man räddar någon. Med tiden fick Oskar hunden att tystna, men aldrig av rädsla. Bara av ro.

//C. Alupo

Etiketter: kåseri

Here we go, tips och tricks som övertygar kopplet att säga upp sig som dragkampsrep och omskola sig till vänskapsband. För nu är det dags för koppelträning!

A) Balans och harmoni
Ha en balanserad, harmonisk hund. En stressad, över-/understimulerad, arg, rädd, smärtpåverkad hund och så vidare och så vidare kommer inte ha slakt koppel som högsta prioritet.   Se till att din hund mår bra!

B) Rätt utrustning för koppelträning
Ha rätt utrustning för just din jycke. Halsband, sele? 1.2 meter syntetkoppel, 2.1 meter läderrem (längre koppel kan göra underverk) eller gammal repstump… Det spelar ingen roll. Så länge din hunden anser attiraljerna behagliga att bära. Inget som skaver, stryper, drar åt, kortar steget eller nyps i armhålorna tack.Många hundar uppskattar hellre tvåpunkt koppling i selen än en punkts koppling exempelvis.  Ryck sen inte i snöret. Ryt inte. Banna inte. Allt sådant ökar nämligen hundar avståndet ifrån. Det en fullt naturlig respons att vilja i från det obehagliga det vill säga dig. Ren självbevarelsedrift.

C) Rätt tempo
Se till att du går i en takt din hund är ämnad för. Vissa hundar är pensionärslimporna, om din hund masar sig fram kan du göra detsamma. Men har du köpt ett fullblod, läng steget! Du ska absolut inte springa ikapp din hund. Men hålla ett behagligt tempo.
Jag utlovade koppelträningens ABC i förra inlägget… sorry… jag kommer behöva halva alfabetet.

D) Töm den mentala energidepån innan koppelträningen
Har du en hjärnkirurg till hund, en arbetsmyra med Zlatans drivkraft… skapa då förutsättningar för rätt sinnesstämning på promenaden. Innan själva promenaden. Inomhus. Göm godis hunden får nosa rätt på, kör några utmanande träningsmoment i hallen, grunda med kontaktövningar, lek en stund. Skapa förväntningar på positivt samspel samtidigt som du tömmer jycken på mental energi och sätter stämningen för samspel.

E) Börja följsamhetsträningen
Gå nu ut. Du först. Varför?!, för att du bör vara den som kollar av läget på gatan, så att allt är lugnt. Du spejar, vaktar, hunden följer. Budskapet blir; kom med mig min vän. Inte; jag hänger efter som dig som en flagga i aktern på en racerbåt.
Dessutom är hur du går viktigt! Tåga på, målinriktat, gå som att du vet var du ska, ta rejäla kliv och titta dit du ska. Hundar verkar digga sånt. De blir nyfikna, de följer helst de som har koll.
Men smyg också, speja, vänd på klacken och led promenaden mot nya äventyr (samma gamla stråk blir tråkiga). Hundar diggar äventyr! Om din hund följer dina tempoväxlingar, upptåg och direktiv – belöna! Dimp ner och hitta en skatt, en hög godis, en kamptrasa eller ett prassligt löv med leverpastej under. Fy sjuttsingen vad häftigt och gött det blir att hänga efter husse/matte om magiska saker sker titt som tätt. Skattjakt är ju kul! Fråga Pippi Långstrump får ni se. Henne vill alla hänga efter. Följsamhet uppskattar vi i våra hundar. Och därför bör vi ge dem orsak att vilja följa oss.

F) Belöna och beröm generöst
Nu till det, de flest hundägare tycker är lite krångligt, så hör upp, koncentration please. Belöna det slaka kopplet innan det blir sträckt! Kvittra uppmuntrande ord, bjussa på en hundkaramell, ta fram leksaken eller bli jäkligt rolig när kopplet är slakt. Vi är så nedrans problemlösningsorienterade som art. Vi glömmer att problem inte behöver uppstår för att lösas, om vi fångar motsatsen först. Beröm och belöna det du vill ha! Det ökar tendensen hos hunden att vilja hålla sig nära. Att hålla sig inom kopplets radie blir givande. Var noga med att bli rolig NÄR kopplet är slakt, inte när hunden är på väg att sträcka det. Annars riskerar du bara att skapa en beteendekedja som är kontraproduktiv ditt mål, hunden kommer gå ut i dragläget för att du ska bli rolig. Läs det sista en gång till.

G) Pausa!
Vi är väldigt bra på att lära våra hundar att promenader innebär konstant rörelse och aktivitet. Till och med Båtsman blir uppvarvad av konceptet utevistelse. För vi går och går, går, går och går, och går. STANNA! Stå still, njut av landskapet, lukta på en trädknopp, ät lite snö (inte gul), lyssna till fåglarnas kvitter, kela med din hund, knyt skorna, andas och va. Stilla! Mikropauser på promenaderna gör underverk för notoriska dragare. Tro mig! Eller nej förresten. Tro ingenting, det är skitfarligt. Testa istället. Pausandet trappar ner hundens tempo, lär Snobben att utomhus inte innebär att ligga på som en rem. Mindfulness doggystyle.
När du ändå stannat till. Passa på att göra något givande med djuret du släpat med ut. Ni kanske kan snacka om vädret, träna sitt eller kontakt, vädra efter en hare eller bara klia varandra bakom öronen. Såndant främjar samspel, relation, kontakt och följsamhet. Sjukt bra grejer att installera i en notorisk dragare. Det är nämligen svårt galoppera i full kareta runt kvarteret och samtidigt ha koll på om det är dags att klia husse bakom örat eller leta godis i blåbärsriset.

H) Ryck inte i kopplet
Okej… here goes…. what you’ve all been waiting for… OM nu kopplet sträcks… utred först om det är du eller hunden som sträcker det. Det är viktigt att veta vem som bär skulden. Är det du? Om du exempelvis utan att meddela knatar iväg åt ett håll medan hunden går åt ett annat, då kommer du rycka i Snobben… Sluta med det. Det är sjukt irriterande. Säg till istället. ”Häråt!”, peka med hela handen (bokstavligen, och endast för att vara tydlig. Inte för att vara auktoritär och dum i huvudet. Hundar hatar det sistnämnda, då vill de genast dra skit mycket i kopplet). Pekandet och ”häråt!” brukar räcka bra. Glöm inte att berömma om hunden följer.
Om det däremot är hunden som drar. Så sluta häng efter. Få cement i kängorna och stå helt still. Jag menar helt jäkla still. Som en död fiskmås. Fast as stark. För om hunden får ta sig framåt med dig i släptåg och nå den där kissfläcken han vill lukta på eller hälsa på den där hunden som kommer strosande… då belönas dragandet kolossalt. Typ som pyramidkolossalt. Det är lite som att vinna jackpotten på en enarmad bandit i Las Vegas. Onödig upplevelse att koppla ihop med ett sträckt koppel. Vänta tills hunden gör kopplet slakt
Det kommer ske, tro mig inte, men testa själv. Förr eller senare. Stå staty stilla kvar och vänta med tålamodet som folk hade på 1800-talet. När hunden gör kopplet slakt, gå. Gärna åt ett skojigt håll. Är din hund en jojo, så var noga med att byta riktning. Det är nämligen svårt att vara jojo om man inte vet vart man ska.
Men vet ni vad… döda-fiskmåsars-knep funkar as dåligt om du inte gjort de ovanstående punkterna först. För sådana är hundar. Och sådana är fiskmåsar.

 I) Var konsekvent!!
Jag vet, boooring. Men helt avgörande för att du ska få resultaten du är ute efter. Om du med hög motivation påbörjar promenaden och är super konsekvent, men sedan tappar orken och låter hunden dra hemåt… har du skapat ett plus minus noll i inlärningsläget. Hunden har till en början lärt sig att inte dra, och sedan fått öva på just det. Resultaten uteblir. Ett sätt att slippa vara 100% konsekvent, är att införa dragutrustning och nyttja den konsekvent. Det vill säga, ha en utrustning på hunden när du inte orkar träna, säg… en dragsele. Något ergonomiskt som inte belastar hunden alltför illa. I kontrast har du ett helt vanligt brett halsband när ni tränar och du orkar vara konsekvent. På detta vis kommer hunden känna av vad som gäller beroende på vad han har på sig, eller kopplats i. Du kan gå ut med hunden iklädd både sele och halsband, och på så vis helt enkelt koppla om till selen när du inte orkar träna.  Med tid och träning är tanken att halsbandet blir jyckens promenadklädsel och dragselen tas fram när hunden får dra, typ i uppförsbackar på joggingturerna.
Blåtunga och axelledsförslitningar = boka hundtränare
Det finns mängder av andra roliga koppelträningsmoment som kanske passar din hund bättre än ovanstående. De flesta är mycket lättare att demonstrera på plats än att knattra ner i text. Så har du testat A-I och hunden fortfarande går med blå tunga och du med axelledsförslitningar, ring en hundtränare. En sån där vettig en tycker jag är bra. För vem vet. Det kanske finns en orsak till din hunds ihärdighet som ingen av oss hajar än. Drifter och instinkter som gör koppelpromenaderna till ett helvete. Drifter som behöver få utlopp. Instinkter ni behöver samarbeta kring istället för att förbjuda. Typ sådana saker, saker en bra hundtränare kan hjälpa dig med.

Obs!
Nästan alla vill bara göra H. Men H är ingen bra bokstav att börja med. Alls. Typ någonsin. Om man inte vill stava till hund så klart. Men i detta sammanhang blir det bakvänt och fel. Skapa förutsättningar för din målbild… gör A-G först. Sen lite H. Om det behövs längre. Men glöm inte I. Hajaru?

Lycka till!
//C. Alupo

Hundar sover gott när de är trötta kan man tro. Men så är det inte alltid. Speciellt inte valpar eller unghundar. De vill vara uppe låååångt efter läggdags så att de inte missar något. För ibland är omgivningen så pass intressant (eller stressande) att avslappning, förstadiet till insomning, inte är möjlig.

En överstimulerad hund mår slutligen inte bra. Han visar det genom att bete sig på sätt vi tvåbenta kallar oönskat. Jobbig helt enkelt. Springer i åttor eller någon annan siffra, försöker äta upp gardinerna eller grannkatten, juckar på soffkuddarna eller något litet barn. För att han är övertrött helt enkelt. Att regelbundet ”natta” valpen/unghund är därför klokt. ”Gå och lägg dig” kan vara exakt vad en virrig unghund behöver höra. Om vi sen leder jycken till kojs, sätter oss bredvid och varvar ner, masserar och håller hackehackspett på plats tills John Blund gjort sitt. Man bör verkligen inte vara hårdhänt. Ingen somnar gott bredvid en ilsken orkan som nyps. Var lugn, rofylld och konsekvent. Och envisare än hunden. Envis betyder alltså inte att du blir asförbannad och orubblig när tålamodet tryter. Envis betyder att du blir en sansad evighet. I vad som känns som en evighet. Och om du lyckas ska det kännas skönt.

Vill man kan man ha ett hund-sovrum utan att klassas som jättekonstig (bara konstig). En plats som efterliknar vargens lya. Ett skynke över ett sidobord med en bädd inunder kan inspirera en övertrött valp att krypa till kojs självmant. En ostörd vrå med väggar och tak som sluter tätt är poängen. Ventilation kan vara klok att ha i åtanke, eller inte, då somnar de snabbare. Vill man gärna framstå som jättekonstig föreslår jag att man häver in ett par traktorskopor matjord och kvistar i vardagsrummet och liksom drejar fram en riktig lya. Det kan man göra. Om man föredrar jordstampat framför parkett. Huuuursomhelst…. lyan bör ha en ”obehöriga äga ej tillträde”-skylt över öppningen. Stör ej. Vuxna vargar sover inte i jordhålor så försök inte åla dig ner i den. Du kommer att fastna. Och då blir du jättejättekonstig. Det är ett jätte för mycket.


Vet ni vad som nattar hundar allra bäst? Utöver trånga vrår, jättekonstiga hundägare och sansade evigheter. Det mest naturliga sömnpillret för jyckar är att gnaga eller slicka. Let’s take it to the jungel my friends. En vargvalp diar ofta innan han somnar. Som fallna höstlöv kring en ståtlig ek ligger valpskaran utslagen kring sin mjölktömda mor. Långt upp i vuxen ålder påverkas våra hundar på samma sätt av att få slicka. Vi kan efterlikna diandet genom att knöla ner färskfoder (typ Vom og hundemat) i exempelvis en Kong. Hunden lägger sig till rätta, sätter tassarna om Kongen och slickar. Kanske frenetiskt till en början men saktare när lugnet fyller nervsystemets alla tentakler. När nappen, sorry Kongen är tom sluts hundögon till ro och vovven sover gott.


I samma djungel en bit bort står en pack ungvargar inför ett byte. De har rullat sig i skitäckliga saker så att de högbenta med horn inte ska känna igen deras doft. För de luktar inte längre varg, de luktar bara asäckligt. Skitdålig strategi om ni frågar mig. Huuuuursomhelst…. en av jägarna har låst bocken med blicken. Ett steg fram och resten av krigarna kommer att följa i attacken. I alla alstras energin bara en jägare känner igen. Ett rus av adrenalin som skapar knivskarpt fokus. Tillräckligt med kraft för att ruscha, slita ner och döda. Även om processen tar på krafterna skulle adrenalinnivån som krävts göra sig påmind långt därefter om naturen inte varit så klok att vargarna får en naturlig avreaktion. Ett fält byte styckas genom att varje individ tar sig en bit och släpar bort den i skuggan. Beslutsamma tassar sätts mot benpipan medan käftarna sliter av skinn, senor och muskler. Mätta på kött lägger de sig ner och i timmar därefter mals det och gnags det. Sen orkar en ungvarg inget annat än att knoppa och sover sen gott.


Låt oss hedra vargen i våra hundar, anamma deras seder och ge våra domesticerade rovdjur samma möjlighet. Strunta i jordhögen men låt dem slicka sig till sömns i en mysig vrå eller varva ner till ljudet av kraschande ben, det är deras sanna vaggvisa. Eller något liknande. Asså mycket liknande. Tänk mer back to the jungel än my little pony när ni väljer ben och bädd.


Taktil rogivande massage är en schysst quick fix på uppspelt jycke.

Så här gör du!

//C.Alupo

Etiketter: hundträning, etologi

Jag går ut för att träna inkallning med ynglingen. Målbilden är att få en inkallning som fungerar i skapa lägen. Det kräver ett smart träningsupplägg.
Storm. Han med flinet och den busiga blicken. Han med den kaxiga traven och det goda hjärtat. Han som inte kan sluta tänka på grisar och älgar och som växte om sin far vid sju månaders ålder. Den kritvita och stora stormen. Han är den enda jag känner som kan se mallig och mild ut på samma gång. Han. Det knakar ljudligt under kängorna, det är januari och skaren bär mig inte vilket gör oss hörbara på långt håll. Det är okej, viltet ska ha försprång idag. Vi ska inte jaga, vi ska träna inkallning. Målbilden är att Storm ska kunna avbryta jakt på given signal. Det är inte lätt. Därför är det en intressant målbild att jobba mot. Och självklart är den nåbar. Mer eller mindre tänker jag. Samma inlärningsprinciper är fullt användbara vid all inkallningsträning. Men att bryta en urinstinkt, en jakt, det är svårare än allt. Det kräver ett smart träningsupplägg.

Det är november och grundträningen sitter, han vet att visslingen betyder: avbryt det du gör, kom till mig, sätt dig, låt mig ta i ditt halsband och invänta frisignal. Signalen är betingad i mängder. Som vi visslat och belönat, överallt, titt som tätt. Han har en positiv förväntan på kommandot. Han vet att det betyder närhet, godsaker, lek och kalas. Så vi är alltså i befästelse-fasen i inlärningsstegen. Fasen som gör att en inkallning blir hållbar i det kontext man önskar.
Det gäller att ha koll på vad mål-miljön innebär för hunden. Är målet att hunden ska lyssna i hundrastgården, i parken, elljusspåret, på ängar, i jaktmarker eller i samtliga miljöer? Lista de troliga störningarna din hund kommer möta och behöva avböja i er mål-miljö. Vad bidrar lockelserna med för känslor hos hunden? Kan du erbjuda något liknande som belöning? Kommer det finnas joggare som distraherar, barn som leker, andra hundar, katter eller harar, så behöver vi träna mot sådana störningarna för att ge jycken möjlighet att vara lyhörd kring dem. Och erbjuda belöningar av liknande värde så att det är värt att välja dig.

Samspeltheten kring störningar kommer verkligen inte per automatik bara för att hunden i ett annat sammanhang förstår innebörden av visslingen. Verkligen inte. Det är en träningsfråga. Du behöver öva inkallning mot lockelser i rörelse, spännande ljud och dofter, kvittrande röster eller skuttande vilt. Sparka iväg en fotboll och kalla in, kasta en stenbumling i ett snår och kalla in, låt jycken stå nos mot nos med en hundkompis och kalla in, be några barn locka och kalla in.
Först när du övat upp hundens förmåga att lystra även när endorfiner och adrenalin pumpar genom kroppen kommer han kunna samspel med dig i skarpa lägen. Först då. Om du inte gjort det jobbet är det verkligen inte trots som är orsaken bakom hundens ”olydnad”. Verkligen inte. Snarare resultatet av dålig träning. Krasst. Sant.

I den här inlärningsfasen lägger jag systematiskt till störningar. Lockelser som gör att hunden tappar fokus. För att sedan kunna återfinna den och belönas för det. Jag riggar situationer där hunden får öva upp viljan att lystra trots allt. För bäst effekt tränar jag med förstklassiga belöningarna i fickan. Jag snålar med supersnasket till vardags, håller på julbonusen och jackpottarna.
Jag har en kamptrasa i ryggfickan (gärna päls från det viltet hunden ska präglas på – gäller jakthund) och en påse dregel-gott-snask i innerfickan som bara används vid träning mot hundens svåraste störningsmoment. I dag är lockelsen vilt. I Storms fall vill jag aldrig förbjuda störningen, bara bryta för att åter ge tillgång. I vårt fall är det möjlig, lämpligt, till och med nödvändigt. Om jag vågar ge hunden tillåtelse att ge sig hän det som lockar och använda det som en belöning säkerställer jag hög pålitlighet på inkallning. Det kallas för premacks-principen och innebär att hundföraren kan äga störningarna på ett klokt sätt.

Vi behöver inte slåss mot det som distraherar hunden. Vi kan istället använda hundens egen drift och njutning som belöning. Konceptet gör hundar inkallningsbara runt rejäla störningar. Mitt i hundlek, kring doftfläckar och lekande barn… till och med bland vilt. Om jag istället hade bannat intresset för vilt hade jag riskerat sämre jaktlust, ytterst oönskat i en jakthund tänker jag.
I andra fall kan det handla om att springa fram till andra hundar, bannar vi det riskerar vi att få hundar som skyr andra hundar med utfall som eventuell konsekvens. Man kan träna smartare än hårda tag och därmed utan risk för negativa bieffekter. Man kan väcka konkurrerande motivationskraften lite lagom och nöta samspel, om och om igen. Tills hunden även vill det vi vill. Man kan det. Om man är lite smart. Finurlig och kreativ.

Jag och Storm lämnar den snötäckta åkern och ger oss in bland tallarna, hans iver stiger när nosen insuper viltdofterna som vindlar mellan snår och granstammar. Han letar snabbt upp färska spår efter vildsvin. När nosen når jorden vildsvinens trynen vänt upp från under snön släpper jag ut tio meter lina och låter honom spåra. Jag hindrar honom från att rusa iväg genom att hålla emot i ett jämt tryck, en för hög hastighet eggar bara upp lusten att förfölja.
I dag vill jag ha den motivationskraften under kontroll. Han är stark som en oxe, det är en bra sak. Efter ett tag stoppar jag honom, leder honom av spåret för att förenkla (avstånd från lockelsen dämpar drivkraften emot den) och visslar sen. Han vänder upp mot mig, en snabbt notis, en frågande blick. Intentionen, kontakten ger honom utdelning direkt, torkat älgkött och sen får han frikommando att fortsätta med det han älskar.

Jag släpper iväg honom på spåret igen. I det här skedet kräver jag alltså inte att han ska springa hela vägen in, sitta yada yada yada, inte än. För om vi belönar små delsteg ökar vi motivationen till samspel som krävs för att nå målet. Och även om han kan proceduren hemma på tomten, ute på åkrarna och på träningsplan så har jag bytt miljö idag. Jag har lagt till den största störningen av alla, färskt vilt. Av den orsaken sänker jag kriterierna för belöning ett tag. En sak i taget. Generositeten i att släppa honom vidare på spåret för en mindre prestation ökar hans vilja att komma nästa gång jag visslar eftersom jag visar att jag inte tänker ta spåruppgiften ifrån honom.

Vi repeterar så att han verkligen tror mig. Varje gång kommer han närmare, gladare, stoltare och med mer kraft. Han gillar torkat älgkött, rådjurshjärta och lever, det gör han, men inte lika mycket som han älskar att spåra. Och en älg kan jag aldrig konkurrera mot, det vet jag. Så vi kompromissar. Han ger mig vad jag vill och jag ger honom vad han vill. Precis som vid all hundträning så satsar vi på ett fåtal energifulla, roliga repetitioner varje dag. Det ger mycket bättre effekt än långa tradiga, tragglande träningspass sällan.
Jag är riktigt nöjd med hans prestation och vi rundar av. Jag går nära inpå honom medan han spårar, tar i selen och klappar om, berömmer. Vi sätter oss i spåret, kelar och tar det lugnt. Pratar lite om grisarna vi förföljer, funderar på om de är dem han och husse kommer möta i höst. Kanske kommer jag få skjuta en av dem för honom en vacker dag. Kanske. Vem vet. Vi drömmer lite om det. Eller det är nog mest jag som drömmer om det. Jag visslar inte för att avbryta spårningen, verkligen inte. Jag vill inte koppla samman min vissling med avslutet. Istället leder jag honom av spåret, kopplar om till koppel, säger ”avbryt” och strosar den nyplogade grusvägen hem.

Men…jag är inte riktigt färdiga… jag har förberett ett avslut. På ängen utanför mitt har det inte gått vilt på länge, snön ligger orörd (det vill säga störningsmomentet är alltså mindre). Där är det lätt för honom att lyckas, speciellt då vi nyligen övat i en svårare miljö. Lite som att öva skytte på 40 meters håll från måltavlan, nöta tills man fixar det och sen ställa sig på 20 meters håll. Lätt som en plätt. Den triumferande känslan, high-five-feelingen, den vill jag ge honom som avslut. Därför har jag lagt ett spår tvärs över fältet, en vildsvinsklöv är släpad och slutligen knuten i ett träd en bit in i skogen på andra sidan.

Linan åker på och jag låter honom korsa spåret, han tar det direkt och tågar nöjt iväg över skaren. När han kommit ett par meter in i skogen stegar jag fram på linan med händerna så att jag kommer närmare honom (avståndet mellan hund och förare påverkar svårighetsgraden och nu vill jag ha den låg). Jag visslar och han vänder om som en konståkare på nyspolad is, jag tömmer fickorna på snask och så fort nosen åter pekar mot spårslutet får han frikommando och fortsätter sin spårning. Kort därefter står han vid sin efterlängtade klöv och gnager. Underbar final, vi avslutar på topp. Han kommer minnas det till nästa gång tänker jag. Det är en bra sak.

När jag tragglat mig igenom befästelse-fasen är det dags att testa inkallningen i skarpa lägen. För Storms del får husse med bössan som vet var älgarna bor, han som förstår allt det viktiga, stå för den biten. I de skarpa lägena de kommer erfara kommer Storm verkligen befäster förmågan vi i ovanstående scenario bara grundat. Men utan grunden har man inget att stå på.
Grunden är viktig, och därför är jag efter att hunna-jobbet är gjort och inkallningen funkar, rädd om signalen, visslingen. Som om jag bar ett spädbarn över ett nybonat golv rädd om den. Jag visslar den inte till vardags. Jag låter ingen annan använda den som inte förstår sig på den hundindividens träningsprogression eller hundars inlärningspsykologi. Exempelvis vill jag åtta gånger av tio att visslingen leder till fortsatt arbete, fortsatt lek, fortsatt frihet… några få gånger innebär den koppel och avslut men aldrig i omvänd ordning. Aldrig. Sånt måste man förstå. Annars är det som att kasta timmar av träning rätt ner i den djupaste av sjöar.

//C.Alupo

Etiketter: inkallning, hundträning

Hej!
Vad kul att du hittat hit.

Den här hundbloggen är ett lapptäcke av informativa texter, kåserier, tips och tankar, krönikor. 

Jag hoppas den ger dig något...

/Carro

Senaste inläggen

Arkiv

Hjärtligt tack för att du läser mina ord.