header

"Beyond barking"

En hundblogg.
Om livet med hund och hundars liv. Om träning, etologi och hundpsykologi.
Om öden och sanningar. En hundblogg om allt bortom och djupt inom.

 

2020 > 04

Olle är inte som andra. Men precis som han ska vara gastar hans syster Aina om någon påstår något annat. När föräldrarna vankar och våndas över hans ”öde” lägger hon handen tungt på hans axel, ställer sig tätt bakom och viskar ”Skit i dem Rainman, du kommer klara dig fint bara fint!”. Alla förutom mormor och Aina säger tyvärr motsatsen så ofta att Olle nästan tror dem. Men bara nästan. För syrran har rätt om allt det viktiga, om vädret, vilken glass som är godast, vilka lärare i skolan som är idioter och hur känslor ser ut. Så Olle väljer att tro på henne. På henne, mormor och Pompe.

Förresten gillar han Rainman bättre än Asp-Olle som klasskompisarna som aldrig är kompisar kallar honom. Aina säger att han borde få slippa fritids och vara med henne och Pompe efter skolan istället. En gång sa hon det så högt till mamma och pappa att grannarna vaknade och mamma började gråta. Innan det ”samtalet” (som egentligen var familjens största gräl genom tiderna) ansåg deras mamma att Olle behövde all hjälp vuxenvärlden kunde ge honom och att ansvaret att ta hand om Olle var för stort för Aina som faktiskt bara var två år äldre. Då vrålade Aina något som var sant, att hon och Pompe var mognare än hela den dysfunktionella jävla vuxenvärlden sammanslagen så de borde för fan räcka bättre än ett par urbota fritidspedagoger som ändå inte fattade betydelsen av det sista ordet i deras yrkestitel. Sen hotade Olles storasyster med att tatuera och pierca sig om de tvingade Olle att tillbringa mer tid med de elaka klassmupparna än lagen krävde. Sen andades hon som en stridslysten tjur som bara vilade för att ta sats, bet ihop så pass hårt att ansiktet skakade och käkarna blev fyrkantiga. Medan mamma funderade ringde Aina mormor som också hotade med att tatuera sig, i ansiktet!, om ingen lyssnade på Aina. Så nu går Olle inte på fritids längre kan man säga.

Aina har attityd. Och Olle har Asperger. Som om det vore en sjukdom. Få fattar att han inte har något alls, att han bara är. Som han är. Aina fattar det. Och Pompe bryr sig inte om att Olle inte vill kramas eller stå nära. Hon gillar inte heller att glo folk i ögonen som hundinstruktörer på kurs envisas med. Tiken tjatar inte på Olle om att han måste ha på sig fleecetröjan som kittlas tills han blir galen på riktigt. För Pompe hatar också sitt regntäcke. Och hon bryr sig inte om att han oftast mumlar så ingen hör men pratar alldeles för högt när det gäller kungligheter och hundar. För ibland skäller hon själv så folk blir högröda i ansiktet. Hon bryr sig inte om allt folk stör sig på hos Olle. För hon är en papillon.

Det betyder dagfjäril vet Olle. Dvärgspanieln var jätte populär i det franska kungahuset på 1500-talet. År 1950 importerades den till Sverige och Olle är jätte arg på dagens kungahus för att de inte har papilloner i större utsträckning än noll. Jätte arg är han på det. Sylvia har fått ett brev. Drottning Kristina höjer han till skyarna för hon importerade minsann riktigt bra jakthundar till Sverige. Riktigt bra jakthundar minsann och det förklarade han för Sylvia. Och att han inte förväntade sig att hon skulle göra något likvärdigt storslaget men att hon som drottning åtminstone kunde lära sig behärska en papillon som både är lättsam och trevlig. Han fick inget svar. Olle älskar att titta på gamla målningarna av papilloner tillsammans med monarken och franska avelsdamer. Han rabblar gärna upp fjärilens mankhöjd, vikt, ursprungssyfte och pälsstruktur medan han ivrigt tummar på ärm-mudden och ler som någon som verkligen gillar glass och som av misstag fått jätte mycket mer i bägaren än han beställt. Så ler han när han rabblar hundfakta.

Han kan nästan allt om 118 olika hundraser. Och Aina lyssnar alltid som om det vore första gången han berättade trots att det verkligen inte är det. Olle vill inte lära sig om något annat än hundar. Hans lärare är bekymrade över det och påstår att han är underbegåvad fast han är den smartaste Aina känner. Utvecklingssamtalen har slutat vara utvecklande för länge sen menar mormor och Aina. Olle ”sitter av tiden” säger lärarna. Sen blir de oroliga och ibland arga men det tror de inte Olle märker trots att han gör det på sitt sätt. Det sägs att Olle har svårt att förstå känslor, att han inte kan se dem som andra. Det stämmer inte. Han förstår Pompes känslor. Han ser dem inte, men han känner dem. I hjärtat. Ibland tror folk att han inte kan känna känslor för att han inte alltid visar dem som andra, då blir han så arg att det märks jätte tydligt att han är arg. Ändå är ingen riktigt nöjd. Sen sägs det att Olle har svårt att hantera intryck. Men vad folk inte förstår är att han har ett luktsinne som en hund, så ja, starka dofter gör honom snurrig i huvudet. Och massa synintryck trubbar inte av honom. Han tar in allt. Dubbla budskap förvirrar och stressade människors osammanhängande vis är enerverande. Men med syrran och Pompe är det lättare. För de säger vad de känner och tycker och det är alltid sant. Och de gör samma sak varje dag. De går upp, ut och sen in igen. Skolan och hunddagis och på kvällarna när Aina lyssnar på hiphop för högt i lurarna sitter Olle tätt intill så rytmen dunkar i knäna medan han dricker för stark mjölkchoklad och borstar Pompes öron. Varje kväll. Olle vet precis vad klockan är då. Andra människor är som tusen bergochdalbanor i hundra galaxer som krockar. Andra människor tycker att Olle har svårt att förstå. Olle börjar verkligen tro att det är de som är dumma i huvudet. Aina håller med honom.

En gång i skolan skulle Olle ”samarbeta” med en tjej i klassen. De hade i uppgift att bygga ett futtigt vindkraftverk som inte skulle kunna alstra mer energi än en fis. Det hade Olle räknat ut långt innan lärare var klar med ”introduktionen av instruktionen” som var totalt överflödig men tydligen väldigt viktig att lyssna på. Uppgiften var idiotisk från början. Tjejen läste instruktionen som man uppmanades trots att man precis tvingats höra den och sen satte hon igång med byggandet. Olle blev irriterad och svettig, han blir det av onödiga instruktioner. Då ställde sig tjejen jätte nära och sa samma sak hundratusensju gånger högre och högre tills Olles huvud höll på att sprängas, så istället för att knöla ihop vindkraftverket och skrika sprang han ut från tekniksalen och skrek. Bakom sig lämnade han ett klassrum översvämmande av gapskratt och hån.

Aina hörde allt från sitt klassrum två rum bort och sprängde ljudvallen en aning. Hon löpte korridoren ner och fångade sin bror i ett enda hjärtslag. Tjejen kom efter och tjoade ”Asp-Olle, kom tillbaka, vi är inte klara, jag kan förklara igen om du behöver”. Det syntes att hon njöt när klassmupparna garvade bakom. Man kan säga att en vaktmästare fick lyfta Aina högt över golvet så att hennes spinkiga ben vevade i luften istället för att rusa mot tjejen i syfte att slå ut tänderna på henne. Vaktmästaren krävde att hon sansade sig, så Aina lovade det likt en border collie i en dålig passivitetsövning. För direkt när han släppt taget om hennes midja sprang hon mot tjejen och alla utom Olle blev tvungna att jaga efter henne. Olle tummade ivrigt på ärm-mudden och log lite, mest i smyg.

Andra gången vaktis bar bort Aina vrålade hon ”Kallar du honom det där igen bussar jag hunden på dig!!” över axeln. Tjejen satte sin skära nos i vädret och sa ”Den där hårsnodden, vad kan den göra?”. Då blev det allas tur att jaga Olle istället. Och han hatar verkligen sånt. Aina fick hjälpa till för Olle försökte inte bara slå ut tänderna på tjejen, han var på god väg att lyckas när vaktis till sist fick tag i honom. Men Olle hatar att bli buren lika mycket som han hatar kittliga fleecetröjor så Aina sparkade vaktis på smalbenet så pass att han tappade Olle i marken sekunden innan Olle lyckades borra tänderna i hans överarm. Sen sprang syskonen hem i  enda andetag.

Nu vägrar Olle ha teknik. Och när han har bestämt sig går det inte att sluta med den bestämmelsen. Teknikläraren tycker att Olle är besvärlig. Aina tycker att Olle är principfast som en adlig societetshund och att teknik-Per borde premiera det. Hon råkade skriva det på teknik-Pers Facebooksida och förtydligade att brist på principfasthet är orsaken till den moderna samhällsstrukturens undergång och därför kan det mycket väl vara hans fel om jorden går under framöver. Så rektorn kallade till ett möte och babblade sig blå om åtgärdsplaner och betygskriterier samtidigt som han luktade katt. Aina avslutade mötet med att påpeka kattlukten och sen sa hon saker som inblandade ordet idiot så många gånger att mamma blev rödare i nyllet än en tollare. ”Och den rasen godkändes 1945 av den kanadensiska kennelklubben och är minsann den yngsta av retriever raserna!” passade Olle på att deklarerar högre än Aina skrek sin sak. Sen gick han. För det verkade som om mötet var över. När rektorn hojtade ”Kan du stänga dörren efter dig så att vi vuxna kan prata klart?” svarade Olle ”Ja!”, sen fortsatte han nedför korridoren med den vidöppna kontorsdörren bakom sig. Olle kan stänga dörrar. Men ingen bad honom att göra det. Så alla utom syrran suckade. Aina tog istället ett djupt andetag,  hon tog sats. Vänligt men mest bestämt förklarade hon sen för mamma, pappa och rektorn att de beteende sig som ett gäng oförstående idioter. Hon är sådan Aina, en som orkar berätta för folk om rätt och fel. Hon kommer alltid att vara sådan. Där och då tror de vuxna att det är tonårsfasoner. Men om 15 år kommer mamma och pappa förstå att hon hade rätt. Rektorn däremot kommer aldrig haja. För han kommer vara ett oempatiskt kattskrälle då som nu.

Olle går han ut till Pompe som väntar i mammas bil. Han stryker tikens päls och snurrar hennes öron mellan fingrarna. Han tittar henne inte i ögonen och viskar je t'aime. Han är säker på att fransyskan i henne föredrar sitt modersmål. I den stunden känner sig Olle inte ensammast i hela världen som många hade gjort. För hunden slickar honom på handen, viftar på svansen och kryper närmare. Sen hörs ett brak. Högstadieskolans fönster skallrar som om jordskorpan under gjort vågen. Det är Aina som stormar genom portarna, än i dag är Olle osäker på om hon öppnade dem. ”Om det DÄR är att vara vuxen tänker jag då aldrig bli en!” gastar hon och stegar över skolgården mot parkeringen. Sen cirklar hon handen över huvudet som flygledare gör på startbanor för att ge stridspiloterna klartecken på lyfta. ”Rainman nu drar vi till hundrastgården och sen köper vi glass!” vrålar hon, de svarta platåkängorna slår som en uppretad hagelskur mot asfalten, hon skyndar sig som om rektorn och mamma var henne hack i häl. ”...där lär man sig saker på riktigt Rainman, på riktigt!” fortsätter hon. Olle sätter sig i framsätet på Volvon, han har Pompe i knäet när de drar iväg så att däcken skriker. Olle ler. För så länge han har syrran och Pompe kommer han klara sig fint bara fint. Och Aina har snott en bil för första och sista gången.

Senare samma kväll när alla skällt klart sticker mormor in sitt huvud till en rödgråten Aina, och viskar från dörrglipan ”Oavsett vad de säger är jag stolt över dig” rösten är full av kraft och beundran. Allt det onda försvinner, kinder blöta av tårar ler igen, för det där var det enda Aina behövde höra för att aldrig tappa sin glöd, sin tro på rätt och fel. En mormor kan göra hela skillnaden, med en lite mening, fylld med så mycket hjärta.

Allt det där skedde för många år sen. Idag är Pompe död. Olle är vuxen. Aina som vägrade bli det höll vad hon lovade och har bara blivit äldre. Syskonen sitter på kontoret. Hon dricker kaffe och han dricker alldeles för stark mjölkchoklad, i valphage intill skrivbordet gnyr små fjärilsvalpar i jakt på Pims spenar. Det är Olles andra kull. Det är tyst i hundgårdarna. 30 hundar ligger utslagna, belåtna efter lunchpromenad och köttben. I eftermiddag har syskonen två valpkurser och en ljud rädd vorsteh på ingång. Företaget har växt sig starkt. Olle basar över hunddagisverksamheten och trimmet. Han klipper hundarna som de ska se ut, som förr i tiden, något annat alternativ erbjuds inte. Han går till jobbet i chinos och skjorta och sköter daghundarna så pass att ”Pompes & c/o” har kölistor och reservplatser. Aina funderar på att bygga ut men aldrig anställa. De jobbar inte med folk. De sköter sitt. Det blir bäst så.

Hennes avsikt var aldrig att jobba med hundar. Ändå gick hon instruktörs- och hundpsykologutbildningen i ett svep efter plugget. Mormor betalade. Det var bråttom, för två år senare skulle Olle stå student och sen ekade verkligheten framför dem. Så det fick bli på det här viset. Dagen då hon klistrade igen kuvertet med ansökan om att registrera deras bolag sa hon högtidligt mot himlen ”Du ska aldrig kosta samhället en endaste krona, för det är fan inget fel på dig.” Och så är det, försäkringskassan har ingen aning om vem Olle är. Men det vet hundratals nöjda hundägare.

Mamma och pappa oroar sig fortfarande över att Aina försakar sitt liv för att rädda sin brors. Men sen minns de hur hon vägrade hålla ”nått jävla tal” på hans student, alla ville att han skulle hedras rejält, för ingen trodde nog att Olle skulle ta studenten. Hans sköld och svärd till syster som aldrig tvekat på den saken var den enda som kunde säga något värdigt nog om det hela. Men hon vägrade att poängtera hans förmåga att visa sig kompetent på ett papper de båda föraktade. Istället sjöng hon sin egen version av ”Låt mig vara sin soldat” och till och med ett kattskrälle till rektor fick pressa fingrarna hårt mot ögonvråna.

Vad har nu allt detta med hundar att göra. Förutom Pompe. Jo hade hundar inte funnits hade folk fortfarande funderat över vad Olle har för diagnos. Men det gör ingen tack vare syskonkärlek och fjärilarna från 1500-talet. För alla vet vem hund-Olle är. Ingen bryr sig om vad han har. Sånt kan hundar åstakomma.


/C.Alupo

Etiketter: kåseri

Till alla vackra väktare. De ståtliga, muskulösa och modiga tillägnas detta inlägg. De med ett inneboende kall, en drift att vakta, lika stark som jakten i en jakthund. Deras hjärta säger åt dem att ryta. Deras mod är olikt alla andras. Deras styrka och stolthet går inte att ta miste på. Dova trummor är deras soundtrack.

De ställer sig emellan. Mellan oss och det hotfulla. Patrullerar reviret och markerar gränsen mellan vårt och andras. De avgör saker vi inte förstår oss på. När det behövs reser de sig i beredskap. Trycker fram bringan och breddar bakbenen, innan de gör sig hörda. Deras mörka skall ekar djupt inom en, för de kommer från hjärtat. Markeringen visar att de är redo att strida om så behövs.

Det finns så mycket kärlek i att ställa sig emellan. Att gå upp i front innebär att man är villig att ta den första smällen för dem man har bakom sig, för dem man håller kär. När jag fick barn kände jag en kraft växa inom mig, en styrka och ett mod olikt allt annat. Jag blev redo att dö för någon annan om så skulle behövas. Ställs vi inför ett rusande tåg och det står emellan mig och mina finns ingen tvekan. Det är bara för dem jag känner så. Det är bara för dem jag skulle dö. Så bör föräldrar känna för sina barn. Så länner vakthundar för oss.

Ibland uppskattas inte vakthundars intention och de får skäll för att de skäller. Jag tror det sårar dem. För då tar vi inte emot all kärlek och uppoffring beskyddet de erbjuder innebär. Vi vill tysta, stävja, lugna. Vi har staket, lås, kanske larm. Vakthundar behövs inte som förr. Men dessa hundar accepterar inte arbetslösheten. Energin i dem går att tömma på annat vis, det är inte det. Det handlar om att de inte kan släppa en instinkt som rinner djup i deras ådror. Dova trummorna ljuder inom dem, alltid, det kommer inte tystna för att samhället de lever i morderniserats. Deras inneboende kall handlar om att säkerställa flockens överlevnad. Sådant är viktigt för ett territoriellt flockdjur. Väldigt viktigt. Vissa hundraser måste få skydda, för göromålet definierar dem.

Jag har en väktare hemma. Koi. Det är schäfer, rottweiler och amstaff i honom. Han får vakta, med all sin vackra kraft. När han gör det beundrar jag honom och berömmer. Sen går jag upp i front, tätt intill. Han är inte ensam på sin post, han må vara befälhavaren för han har bättre koll än jag, men jag är hans högra hand, hans rådgivare. När jag kliver in tystnar han och får beröm även för det. Tillsammans avgör vi om vi behöver strida. Än har det inte behövts. Vi har ett samspel kring den viktigaste sysslan han vet. Det kanske är det som gör beteendet kontrollerbart. Om jag säger ”Det är okej, matte har det” släpper han facklan och lämnar över vakten. Kanske för att han vet att jag tycker det han gör är viktigt. Och kanske för att han som liten fick en gobit och en kärleksfull klapp när jag klev fram och fick hjälpa till.

Så enkelt var det inte med Tyson. Ett fall för länge sedan, en intensiv vakthund som inte bara vaktade, han gick även till angrepp. Det går inte att ha det så. Så vi vända känslan genom att be besökare betala tullavgift. Alla som ville hälsa på kom med en gåva till vakthunden; märgben, grisöra, en näve köttbullar eller en leksak. Snabbt vände känslan hos Tyson som slutade se besök som olovligt intrång och istället reagerade med positiv förväntan när någon närmade sig grinden. Det tonade ner motivationen att driva bort och ökade vilja att släppa in. Vi tog aldrig ifrån honom vakten. Han behövde få det utloppet. Så på given signal ”Varsågod att vakta” och iklädd en speciell väst för att förtydliga arbete fick Tyson vakta. Samma tid morgon och kväll skickades han ut och gick sin runda inom den väl inhägnade tomten. Han patrullerade, blåste upp sig och ibland släpptesen skallsalva som satte gatstenarna i rörelse. Efter tio minuter gick husse ut och tog över genom att gå upp i front, berömma och be om tystnad. Därefter serverades kvällsmålet i lyan (i huset) som lön för väl utfört arbete. Och medan den ståtliga åt gick husse ut och vaktade klart, eller satt på trappen och spejade, så att Tyson kunde släppa rollen. De jobbade i skift kan man säga. Det var en bra överenskommelse som funkade för dem.

Det finns sätt att få kontroll på beteenden utan att ta ifrån någon en hjärtefråga. Det finns sätt att låta väktare ställa sig framför utan att det blir farligt. För deras driv handlar aldrig om makt, deras handlingar gror inte ur aggression. De agerar av kärlek.

//C.Alupo

Etiketter: vakt, hundpsykologi, etologi

Han är sju år och heter Monchichi om ni frågar honom. Hans mamma har en annan uppfattning som inte spelar någon roll om ni frågar Monchichi. Han skulle inte påstå att de blivit osams, för de har alltid varit det. Av samma skäl, i flera år. Han älskar sin mot, men han börjar bli rätt säker på att hon är blåst i skallen. För Monchichi får inte skaffa hund.

Av den anledningen skriker han ”Vem gör så här mot ett barn???” ganska ofta och med uppspärrade ögon samtidigt som han slår handen mot hakan och sen mot sin mor som det vore en obscen gest. När han gör så pratar hon l   u   g   n   a   n   d   e  med honom. Det är fruktansvärt provocerande om ni frågar Monchichi, så idag slet han upp en feng-shui-placerad yuccapalm ur en kruka mitt framför ögonen på henne. Men det skedde strax efter hennes yogapass så hon sa sammetslent ”Det finns säkert en mening även med detta, vi kanske ska köpa kaktusar”. Vilket i och för sig var lite av ett hot. Som motargument försökte Monchichi slita sönder en tibetansk prydnadskudde med sina bara händer, vilket inte var realistiskt, så han for mest runt och ruskade en kudde likten understimulerad whippet.

I vilket fall som helst. Vem gör så här mot ett barn!? Det enda han vill ha är en bordercollie. En svart/vit super smart hund som är galen i huvudet och kan springa as snabbt. Den ska heta Hurrakules, första delen i namnet uttalas födelsedag-hurra, det är viktigt. Vår pojk har drömt om Hurrakules så pass att jycken finns på riktigt, i fantasin. För allt i fantasin är på riktigt, det har en uteliggare med snurriga ögon sagt till Monchichi. Därför är Hurrakules en mycket verklig del av familjens liv. Monchichi har exempelvis inte tid att göra läxor, vem ska då gå eftermiddagsrundan med Hurrakules? Och när den tibetanska kudden äntligen gick i bitar var det ju tyvärr Hurrakules som lyckats. Och sällan kan han slå sig ner till bords när middagen är klar för han är ofta upptagen med kloklippning och sånt. När hans pappa påminner honom om att han vare sig har hund eller läxor skiter Monchichi i det. Istället gör han handgrejen mot sin pappa as många gånger att hans mamma måste nynna kumbaya jätte högt och inte alls rogivande.

Förra tisdagen var det simskola igen. Monchichi är rätt säker på att simläraren är blåst i skallen han med. Vår pojk är nämligen övertygad om att läraren sagt att små barn kan andas under vatten. Den dagen blev lite av en brytpunkt i Monchichis liv. Innan trodde han att vuxna var pålitliga, han omvärderade det efter att ha testat vatten-andning. För simskoleläraren ljög som fan och Monchichi får verkligen inte svära. Det kan vara därför Monchichi blivit ”obstinat” som bassängfolket uttryckte sig efter det simpasset. Okej det var kanske onödigt att han skrek ”PITBULL!!, pitbull… det är en lös PITBULL med PTSD härinne!” för att slippa dyka från kanten. Det blev kymigt, men Monchichi löste allt genom att kalla på Hurrakules som gjorde en bakåtvolt och avväpnade pitbullen genom att round-kicka ut alla hans tänder. ...ändå var ingen tacksam. Ingen!

”Nu får du ännu mindre en hund” sa hans pappa på vägen hem från simmis. ”Ännu mindre än inte alls, vad är det pappa?!?! PAAAPPPA, VAD ÄR DET?? Är du analfabet? Vem säger så…!!” (rycker frenetiskt i bilbältet och stirrar arg i backspegeln utan respons från spermiedonatorn som orsakat hans liv). Väl hemma kom mamma ner på ”hans nivå”, satte sig i lotusställning framför honom och tog djup ögonkontakt, mag-andades och höll varsamt om hans axlar och pratade som om hon jobbade inom palliativvården och han vore Benjamin Buttons. Han skakade av sig hennes händer, stirrade henne i hårfästet istället för i ögonen. Han höll för öronen med sina pekfingrar för att kunna rikta tummarna neråt i negation och samtidigt peka finger åt henne. Hon förstår inte hur coolt det är.

Finger-grejen gör att Monchichi faktiskt inte hör när hon för femtusentrettiofemmiljonte gången förklarar varför de inte kan skaffa hund: ”Blaa bla blaaa …. bor i stan...bla blaaa… jobbar mycket…. mummel mummel… allergisk kusin… blaa blaaa… vi är inte hundfolk.” Det sista hör Monchichi. ”Då måste det blivit fel på BB! Är du säker på att jag kom ut ur din tröttsamma livmoder??, ÄÄÄRRR DU DET?!?!----- För JAG ÄR HUNDFOLK! Är jag adopterad kanske!?! Ska vi pratar om det istället? Har ni ljugit för mig i sju år? Samma sak som med Lilla-snigel-akta-dig-sången som verkligen inte handlar om en snigel utan en snäcka, för det är alltid skal på dem i böckerna. Ska vi pratar om era lögner?” Monchichi tappar verkligen alla här, han vet det, så han avslutar med att spärra upp ögonen och bita ihop käkarna så hårt att huvudet skakar. Han tar jätte mycket ögonkontakt nu. Sen går han ut i köket och river sönder alla tidningar de inte hunnit läsa. ”Vad ska du med en hund till?” försöker hans pappa genom den stängda dörren. Då sjunger Monchichi vrålhögt:

”Buddy you're a boy make a big noise
Playin' in the street gonna be a big man some day
You got mud on yo' face
You big disgrace
Kickin' your can all over the place
Singin'
We will we will rock you
We will we will rock you”

Han stampar refrängen hårt i golvet och försöker se ut som Freddie Mercury. Monchichi tappar alla här igen, stenhårt i golvet, så ointelligenta är hans föräldrar. Så för att förtydliga sitt budskap ritar han pickadoller, brinnande svärd och krigar-saker på kökstapeten med spritpenna.

I vilket fall…. På lördag fyller han år. Hipp hipp! Han kommer få hundböcker och gosehundar, hans senila farmor kommer ge honom torrfoder för hon är också övertygad om att Hurrakules finns, hon har bara inte hajat att han äter Vom og hundemat och det är typ förlåteligt. Av morfar kommer han få en godis fast Monchichi verkligen inte äter socker lite av samma orsak som Hurrakules inte äter torrfoder. Men en sak är säker, han kommer inte få EN HUND! Varför förstår inte vuxna människor hur förnedrande substitut och kompensationsstrategier är?! Varför hajar de inte att det kan förinta ett barns självkänsla till geggamoja utan sten i. Han kommer skrika det sista och slita upp en nyinköpt kaktus ur sin kruka på morgonen. Sen kommer han äta tårta, som en hund, utan bestick och innan den står på bordet och skylla på Hurrakules innan han springer ut utan att öppna grinden. Man kan säga att han kommer springa igenom grinden. Och först nu kanske du tänker ”lite orealistiskt?!” och det säger mer om dig än om Monchichi.

Han kommer lubba till hundrastgården på andra sidan parken två stora gator bort. Han kommer pissa på en lyktstolpe på vägen dit och strunta i övergångsställena. Hans mamma kommer behöva meditera i timmar för att komma över det, humma och klinga i en skål för att kunna andas igen. Vår pojk kommer inte ta hänsyn till det och han kommer öppna grinden (denna gång) till rastgården, hälsa på ett par hundägare genom att nosa dem i skrevet och sen kommer han leka med hundarna. Innerligt som de gör. Han kommer göra lekinviter i leran, rusa efter och hoppa i luften, boxas med frambenen och åla runt på rygg. Han kommer inte längre ha Hurrakules som ”låtsaskompis” som en vänlig tant förklarade för mamma i ett vitt rum med tavlor med havsmotiv på väggarna, han kommer vara HURRAKULES!!! Det är lite Edward Norton och Tyler Durden över det hela fast ingen slåss. Än.

Nu kanske ni undrar om Monchichi håller på att bli schizofren. Det kan mycket väl vara så. För jag tror att barn som verkligen vill ha hund men som inte får det kan brista. Men man vet inget om det för ingen är smart nog att forska på det. För smartskallar på universitet kan ibland vara rejält blåsta i skallen om ni fråga Hurrakules eller Monchichi. Jag menar inte att alla barn som vill ska få hund. Verkligen inte. Inte rakt av. Jag menar bara att föräldrar till barn som riskerar patologiska nervsammanbrott om de inte får hund behöver titta på sig själva. Kanske flytta ut på landet, jobba deltid (pengar är inte en validerad välfärdsvaluta längre, just so you know), lära sig om hundar och sen, sen när tid, kunskap, engagemang och ork finns (det måste gå ganska snabbt) då kan föräldrarna skaffa hund, helt på sin egen bekostnad för sitt barns psykiska hälsas skull. För vem vill ha en schizofren unge? Vem vill besöka sitt vuxna barn bakom galler och veta att det började den där julafton när Snobben i presentasken var full av bomull och inte muskelvävnad. För det finns obotligt småhundsfolk och de behöver hundar. Ni kanske tror att jag inte fick ha hund som liten. Men det fick jag, en schäfer vid namn Junior. Och utan honom hade jag med säkerhet varit fullständigt galen idag. Just saying…

//C. Alupo

Etiketter: kåseri
Zoner. De är osynliga för oss men ytterst verkliga för våra hundar. Det här inlägget handlar om mitt, ditt och ingens. Om zoner.

Let’s take it to the jungel my friends. Ni vet Mowgli och hans polare vargarna. Det är sagan om oss och våra hundar. För hunden är en vargättling. Domesticerad till tusen och rätt sönderavlad, men ändå en vargättling. Och när Mowglis grå vänner fäller ett byte gör de det tillsammans. När det sedan är dags att käka sliter de av varsitt stycken och sprider ut sig för matrons skull. Benpipan tillhörande varg X ligger i varg Xs zon som bildas när han har köttstycket mellan sina framben. Allt i hans zon är hans, har man inte en dödslängtan ger man fan i den zonen. Om varg X däremot reser sig och lämnar zonen för att återgå till buffébordet för att hämta en bättre bit, ja då är hans rester  ”up for grabs”. Om varg Y lunkar fram och drar med sig den benpipan och lägger sig en bit bort så ryker ingen päls för den sakens skull. Och likt magi har en ny zon upprättats.

Benhårt sitter förhållningssättet i våra hundar, för det handlar om vett och etikett, det handlar om hänsyn och respekt för andras ägodelar. Och det handlar om självbevarelsedrift, vem vill bli tilltrasslad i nyllet i onödan?! Vargar är noga med kodexen och snatteri uppskattas sällan men kan tolereras av valpar och om käk finns i överflöd.

I människobyn på andra sidan floden råder  namnlappar. Macheten med rött skaft är Sunitas och den med ett hack i bladet är Depalis. Alla vet det. Var prylarna än står och oberoende av var Depali eller Sunita befinner sig så frågar man innan man lånar. Vi kan alltså lägga ifrån oss saker och de laglydiga håller fingrarna i styr. Den väsentliga skillnaden är en ”kulturkrock” hundar och människor emellan. Hundar snor sällan saker ur händerna på oss, men har vi lämnat en bulle på köksbänken är det okej att ta för sig enligt de nos försedda. It’s the way of the wolf. Enligt dem gör de inget olämpligt eller felaktigt när de tar för sig. De är artiga som väntar tills vi gått. Självklart kan hundar lära sig våra seder, men jag tycker det är viktigt att vi förstår deras innan vi försöker få dem att anpassa sig till oss.

Att peka på tennisskorna som är såååå härliga att tugga på och deklarerar för valpen ”De där är mina oavsett var de ligger”... funkar inte. Om vi sedan pekar på en tennisboll och säger, ”Den är din”… kan får oss att känna oss pedagogiska… men för hundar mumlar vi massa skit och pekar på saker. Nu kan vi inte gå runt och konka på allt vi äger och har som våra hundar inte får ta. Det finns byrålådor. Och självklart finns det andra lösningar på våra kulturkrockar. Men detta inlägg handlar inte om lösningar. Det handlar om förståelse. För innan vi försöker ändra på hundars vis, bör vi försöka förstå deras seder och respektera deras arv.

//C.Alupo
Etiketter: etologi

Tiken som kommer att heta Manja har egentligen ingenting utanför Alex port att göra, ingenting alls. Ändå står hon där och gnyr. Och han gillar inte hundar, inte alls. Om ni frågar honom om fem år kommer han säga att han lärde sig tycka om Manja, lite som folk lär sig uppskatta soltorkade tomater.

Hon gav honom inget val. Hon vara i hans sallad varje dag tills han vande sig. Och med tiden kom han att älska henne. Något annat var otänkbart efter allt hon gjort för hans dotter. Idag skulle han offra en hand om så krävdes för jyckens skull. Han vet det, om fem år. Men inte nu. Idag är han bara innerligt trött på gnällandet utanför dörren. Och Manja är innerligt trött på att han aldrig öppnar porten. Så trött som bara en gatuhund som äntligen hittat hem före han med förmågan att vrida ner dörrhandtag förstått det. Så trött.

Alex och dottern Nelly flyttade till Spanien för några år sedan. Året efter att en rattfyllerist tagit Nellys mamma. Alma. Hon som var som en tornado och regnbåge på samma gång. Hon vars kärlek snurrat upp allt det låsta i Alex. Hon. Alex är tacksam för att han inte fick fem minuter i enrum med föraren trots att han skrikande krävt det av poliserna på häktet. Idag är han tacksam för det. För han är inte den sortens man som dödar en annan. Egentligen inte. Men när allt inom går i tusen bitar kan man vilja sånt. Efter allt skrik hos polisen valde han att vara den sortens man som lägger all energi inneboende i lamslående sorg på omsorgen av de kvarlevande. På Nelly.

De flyttade för att komma från kvarteren som påminnde om henne. Ambassadörsjobbet han erbjöds var för bra för att neka. Hans jobb hade inneburit landsflytt förr och det hade fungerat bra. Men denna gång trivdes ingen av dem. Nelly hade svårt i skolan och sa att de andra barnen retade henne. Ibland tyckte han skönja blåmärken på hennes armar. Han vet inte om han inte orkade eller om han inte ville veta mer om den saken.

För Alex kom flykten i flyttens slutligen i kapp, sorgen vägrade skingra. Varje eviga dag sved det och varje eviga kväll ifrågasatte han sitt beslut. Längtan hem växte starkare, där var hon närmare på något sätt. Och varje kväll avbröts tankarna av gnyendet. Utanför satt samma skabbiga hund och krafsade och gnällde. Han utgick från att Nelly matat den, varför skulle  byrackan annars envisas. Ibland slängde han upp porten och röt i, sparkade i luften. Hunden fintade, backade, utan att för den sakens skull gå sin väg. För det gör inte hundar med ett kall att rädda en tjej. Varje kväll samma sak.

Till slut började Manja följa efter Nelly istället. Till skolan och tillbaka. Hon satt bakom de högblanka skolgrindarna och väntade på Nelly, följde henne hem på behörigt avstånd för att inte skrämma flickan. Sen satte hon sig buskarna utanför huset och väntade lite till. Nästa dag följde hon åter flickan till skolan. En dag när Nelly kom ut från sista lektionen följde två större tjejer efter henne. De retades, skrattade och drog Nelly i håret. Hon ramlade och en ställde sig över, en annan drog i skolväska. Nelly skrek och Manja vet inte vad som hände men hon blev nog rasande. Hon tryckte sig igenom spjälorna på den stora grinden, tog i så hårt att revbenen värkte en vecka därefter. Sen sprang hon rakt mot den långhåriga som stod över Nelly. Manja högg, hårt, ruskade och morrade. Tjejen skrek, backade undan och ställde sig bland sina. Manja drog upp mungiporna så högt hon bara kunde, låste tjejerna med blicken och morrade vansinnigt åt hela klungan. Hon lovade alla att göra exakta samma sak, om och om igen om så behövdes, varje dag. Jag tror de hörde henne. Budskapet var svårt att missförstå.

Sedan den dagen höll de sig på avstånd. De blängde fortfarande och suckade så fort de såg Nelly, men på skolgården där risken var som störst vågade de inte längre. För utanför grindarna, fokuserad till tusen, satt en svart tik med ännu svartare ögon och stirrade på dem. Varje dag.

Nelly hade faktiskt inte matat hunden förrän den dagen. Dagen då även hon bestämde sig för att Manja skulle bli deras. Hon lade fram förslaget till sin far. Det var länge sedan han skrattat så innerligt. "Sådana som vi tar inte in byrackor från gatan". "Sådana som vi har inte hund". Nelly berättade vad tiken gjort för henne men Alex avskrev det som fantasier och ett försök att få hunden över tröskeln. Man kan säga att Nelly blev arg på sin pappa, så arg att hon låste ut honom. Och det är verkligen inte något sådana som dem gör, men att bli misstrodd kan plocka nya sidor i ett flickebarn. Så nu satt han där på trappen efter att ha slängt soporna, med en låst port bakom sin rygg. Han bankade, hotade, mutade och bad. Men Nelly vägrade. Hon väntade. På Manja.

Manja tvekade först eftersom han skrikit och sparkat efter henne, men nu skrek och sparkade han på porten. Sådana som Manja skräms inte så lätt. Så hon tågade uppför trappen och utan att be om lov satte hon sig bredvid honom, lutde sig en aning emot. Han såg på henne som om hon varit en rymdvarelse som slagit sig ner vid frukostbordet och helt sonika hällt upp en tallrik fil. Hon log. Han spärrade upp ögonen än mer. Lutade sig bort och lät ett migränbenäget huvud sjunka djup ner i ett par uppgivna händer. Det verkade som att han skulle börja gråta, så där som människor gör när allt gått åt helvete igen och igen. Kanske var det därför tiken bestämde sig för att ta all hans sorg. Hundar kan göra sådant, om vi låter dem, eller om vi är så pass oförberedda att vi inte hinner stoppa dem. Och så blev det den där kvällen när Nelly trotsade och den skabbiga hunden trängde sig på.

Han hade slutat hoppas på att Nelly skulle öppna, istället väntade han på låssmeden han ringt. Under tiden satt han där i sin ensamhet, trött på så många plan och väntade, men mest saknade han Alma så det värkte i bröstet. Smärtan gav sig inte. Den kanske aldrig skulle göra det tänkte han, och det finns gränser för hur stark en enda man ska behöva vara. Just i det ögonblicken kom hon och satte sig, den skabbiga hunden. Innan han hann skjuta henne ifrån sig överrumplades han av värmen. Den som spred sig inom honom. Den som verkade komma från honom men ändå från hunden. Den som gjorde att smärtan flyttade sig, ner mot benen, ut i låren och ner i fötterna. Tills den försvann. Helt. Säkert inte för alltid, men ändå, om bara för en stund så var det värt att låta hunden sitta kvar. Så han satt där, med en illaluktande byracka han var rätt säker på hade både loppor och rabies, bredvid sig. Och lutade tillbaka.

Efter en lång stund vände han sig om och såg in i hennes ögon. Och han såg inte en hund. Inte bara. Han såg Manja och allt hon var och ville ge. Insikten var över lika snabbt som den uppenbarats och istället försökte förnuftet övertyga honom om annat. Precis då hörde han att låset vreds om och Nelly gläntade på dörren för att släppa in... hunden. Sen stängde hon snabbt , låste men öppnade köksfönster bredvid och förklarade bestämdare än vänligt att han var välkommen in om han inte skickade ut hunden. Någonsin.

Och så kom det sig att Manja flyttade in. Nellys armar var aldrig blå mer. Och det tog inte lång stund innan Alex lät tiken få som hon ville, vilket var att sova bredvid honom om nätterna, på den sidan av sängen hans fru än gång legat. Grubblerierna slutade och han vaknade inte upp kallsvettig längre. På någon vis var det enda deras hus behövt för att bli ett hem, en hemlös. En med så mycket ljus och kärlek inom sig, att hon kunde läka hjärtan som gått i tusen bitar.

//C. Alupo

Etiketter: kåseri

Hej!
Vad kul att du hittat hit.

Den här hundbloggen är ett lapptäcke av informativa texter, kåserier, tips och tankar, krönikor. 

Jag hoppas den ger dig något...

/Carro

Senaste inläggen

Arkiv

Hjärtligt tack för att du läser mina ord.