header

"Beyond barking"

En hundblogg.
Om livet med hund och hundars liv. Om träning, etologi och hundpsykologi.
Om öden och sanningar. En hundblogg om allt bortom och djupt inom.

 

2020

Hundar är flockdjur. Flock! Det innebär alltså inte att hundar vill umgås med allt på fyra ben som skäller. De vill  ha en flock. Och med den vill de umgås. Du behöver inte rusa iväg och köpa 4-6 hundar för att tillgodose detta behov. Det finns ju massvis med hundar att tillgå. Vi bör värnar om våra hundars arv, respekterar deras arttillhörighet och ge dem möjlighet till ett socialt liv om de önskar ett. Men ibland är hundägare lite överambitiösa med hundumgänget och lösa förbindelser blir lösningen när familj saknas.

Märkbar opposition eller tyst motstånd
Att ränna i hundrastgårdar titt som tätt och låta hunden leka med allt och alla kan stressa. Är ni ett givet gäng som regelbundet ses kommer hundarna med tiden lära känna varandra och förhoppningsvis ha ett trevligt utbyte av varandra. Men kom ihåg att alla inte gillar alla. Även hundar har personkemi.
Den utåtagerande kommer låta det hela bli märkbart, eventuellt opponera sig mot någon specifik hund som inte faller den i smaken. En mer introvert hund kanske bara springer, och springer, och springer. Vi kan misstolka det som lek … Men tittar man noggrant ser man att det handlar om något helt annat. Om flykt, avledande, ett försök att slippa närkontakt. Lösa förbindelser kan vara stressande. Outtalade krav från sin medmänniska att ”leka av sig” kan hunden försöka hunden uppfylla, men är det i hundens intresse?

Hundsnack kräver yta
Innan du släpper loss ställ dig själv frågan: Är hundarna kompatibla? när din hund ska träffa nya hundkompisar. "Innan" skriver jag, för det klokaste är att fråga sig detta innan din hund försöker krångla sig ur greppet på en hysterisk foxterrier som bara älskar att jaga just cockerspaniels. Om hundarna känns kompatibla, samspelta och intresserade av varandra på håll, så kanske de kan släppas ihop. Gör då så på långt avstånd ifrån varandra, så att det finns yta att samtala på. Trånga utrymmen hämmar hundars kommunikation då yta krävs för att samtliga signaler ska komma till sin rätt. Obs! Hundar bör umgås lösa och utan halsband/sele. Av säkerhetsskäl.

På någons bekostnad?
Utvärdera sedan om hundarna uppskattar varandras umgänge. Sällskapar de på fler sätt än konstant brottning eller hetsig jakt/lek? Övergår tuppandet till avslappnat häng? Nosas det, travas det rygg mot rygg, spejas det tillsammans, skojas det på håll med lekinviter och små ansatser till bus? Sker leken på någons bekostnad? Ta in den burdusa jycken och håll kvar och kolla: Vad gör filbunken? Kommer hon fram och ber om mer umgänge eller strosar hon lättad vidare på egen tass? Välj din hunds vänner väl.

Lek eller stress…?
Det är inget fel på hundrastgårdar. Däremot kan de nyttjas felaktigt. Och på så vis fyllas av stress och konflikter. Maniskt springande, hetsigt brottande, tungor ner till knäna, hysteriskt viftande svansar och uppspärrade ögon är inte umgänge – det är stress. Sådant ”umgänge” håller jag mina hundar ifrån. För vad lär de sig? Vad tar de med sig för energier? Vad får de för slags utlopp – eller vems utlopp blir de utsatta för? Hundar är individer. De har olika preferenser och olika behov. En hundindivid kan behöva sina timmar i hundrastgården medan en annan skyr dem som pesten. Du känner din hund bäst. Men ta inte för givet att allt umgänge är bra umgänge. Se hundens kamrater ur hundens perspektiv. Kul eller stressigt?
Jag tror absolut att hundar behöver artfränder. De behöver umgås med andra hundar. Men inte med vilka hundar som helst, närsomhelst, hur som helst. Nej, några få, väl utvalda vänner berikar livet mer än flertalet ytliga bekanta.

/C.Alupo


Idag får ni en av mina favoritövningar. Den heter ”Heta stolen” och jag har skapat den själv. Eller nej vänta, jag fick den här övningen av en hund för länge sedan. Han hette Junior och ställde sig framför mig i lägen jag då inte förstod varför. Senare delades livet med Boss, en reaktiv omplacering som verkligen behövde mitt beskydd. Annars tog han den saken i egna tassar, på hundars vis. Så nej, jag har inte skapat denna övning. Det gjorde de.

”Heta stolen” är till för de rädda och arga. De som vill fly eller hötter med knutna tassar hellre än går undan. De bär på ett ok de behöver befrias ifrån, men sådant tar tid. Och under den tiden är det skönt för dessa jyckar att få släppa försvaret till en stabil och förstående människa. Det handlar om omsorg, om att ha någon. Jag har så långt jag kan minnas ställt mig framför mina hundar och sagt "Jag har dig" i lägen de inte ska behöva utstå eller lösa själva. "Jag har dig". Det har blivit min signal på beskydd.

Syftet med övningen är att visa hunden att du kan överta försvarsrollen när det blir trångt och jobbigt. När svarta moln hägrar är du paraplyet.
Du som hundens guide i livet bör vara redo att ta smällen om en sådan befaras. Du som matte eller husse bör gå emellan och blir skölden som motar bort det onda. Ingen står bakom och skådar kaoset som är hunden om han eller hon blir rädd eller arg. Man ställer sig framför. Det handlar om beskydd. Det handlar om ansvar.

SÅ HÄR GÖR DU:
Vi tränar inte fram ett beteende, vi nöter inte heller in ett kommando. Fokus ligger inte på hundens agerande överhuvudtaget. Övningen lär hunden vem du är när löpelden tar sikte på er.

1) Sätt hunden i ”Heta stolen”
Det vill säga snett bakom dig. Ställ dig själv till hälften framför, gärna med en demonstrativ fot som barriär. Jycken ska kunna kika fram och se vad som kommer emot er. Men din framskjutna höft, din blick framåt och din uppresta hållning förstärker att du tar frontlinjen och lyfter svärd. För att vara trovärdig kan det hjälpa att du inbillar dig att du är Khal Drogo, om så bara för en stund.

2) Låt din hund välja avstånd
Låt din hund välja ett lämpligt avstånd mellan er och det figurerande mötet. Är ekipaget ni tränar emot för nära blir stressnivån i din hund hög. I rödzon är ingen kontaktbar och därför är det ett urdåligt utgångsläge för inlärning. Hitta ett avstånd där din hund är måttligt berörd. Jycken ska notera mötet, hjärtat kanske slår ett extraslag, lite svett mellan trampdynorna är okej, en gäspning likaså. Men ingen hyperventilerar och inga käkar klapprar. Det må vara 150 meter till en början, det avståndet kan kortas ner med tid och träning.

3) Frammarsch
Be nu det figurerande hundekipaget (om det är andra hundar som oroar) att börja sin ansats cirka tio-tjugo meter längre bort än ert valda avstånd. De bör strosa lite snett emot er. När din hund noterar detta, när öronen spänns och manken lyfter från viloläge, är det dags att agera. Sätt ut en polisiär stopp-hand och säg vänligt men bestämt: ”Han vill inte hälsa.” Det figurerande ekipaget ska på denna signal kvickt vända om, ila iväg och gärna se lite skraja ut. Lite som white walkers som precis insett att du är gjord av drakglas och valyrianskt stål. Repetera och PAUSA!

4) Byt miljö
Repetera steg 3, men byt miljö, plats. Generalisera på så sätt erfarenheter hos din hund.

5) Avancera - om hunden är redo
När din hund tar ”snett emot läget” bra börjar figuranterna gå rakt emot er istället, men de flyr konsekvent som rädda möss under en rovfågels skugga när stopp-handen kommer upp. Utvärdera hur din hund utvecklas med träningen. Sansar han sig eller växer oron? Om det sistnämnda sker avslutar du och bokar en konsultation med mig eller en likvärdig kollega, det ni behöver är en utredning och individanpassad behandlingsplan. Om oron vänds till trygghet kan ni gå vidare.

6) Byt åter plats och repetera.
Se dock till att läget inte bara blir värre och värre, så att ekipaget som kommer emot er inte agerar mer och mer hotfullt för varje gång eller kommer närmare och närmare. Växla gärna mellan svårare och lättare lägen. Ibland stampar ekipaget fram och med dov röst frågas ”Fåååår vi klaaappppa??” och ibland går de lugnt fram i en båge och förbi. Stopp-handen kan också sättas upp på ett långt avstånd din hund klarat med bravur för flera veckor sen. Valsande i svårighetsgrad är viktigt. Om det hela bara blir värre och värre kommer hunden inte se dig som en kompetent svärdbärare. Du attraherar ju bara större och större drakar. Se därför till att en kopparödla får vara med i leken då och då.

Tar på krafterna
”Heta stolen” tar på krafterna, för den berör hundens hjärta. Därför kan det räcka med 4 repetitioner innan en nosa och strosa, eller kampa och tugga ben paus (avreaktion) behövs innan nästa omgång. Överbelasta inte hundens känsloliv. Träningen kräver fingertoppskänsla, pauser, upprepning i olika miljöer, lagom och less is more. Falurödfärg är vackert men inte på en Rembrandt. Ja ni hajar.

Jag och Koi är ofta figuranter i Heta stolen. Vi får glädjen att se förändringen i hunden som sitter bakom. Vi ser hur den oroliga blicken och de sammanbitna käkarna förvandlas till avslappnad kroppshållning och en mallig uppsyn. Efter lite träning höjer hunden en säker blick mot sin människa ”Gör din grej, min tvåbenta kungfu-Dothraki-ninja, gör din grej!”
Den tilliten ger mig gåshud.

Varsågod, ut och testa.

/C.Alupo

Valpfnatt. 180 knyck runt, runt och runt. Slita lite i en gardin, nafsa tag i en hälsena och varför inte tugga på ett bordsben. Ofta infaller kaoset sen eftermiddan. Rycken är oftast en reaktion på överstimulering. Många intryck under dagen som inte får tid att bearbetas och vilas ifrån innan nästa sak triggar igång. Som valp är upplevelserna massor efter att de lämnat mammatiken och bosatt sig i sin nya familj. Varje dag är ett eldigt äventyr. Återhämtning, vila och ostörd sömn är så viktigt. ”Valpfnatten” är ett sätt att få loss energi som den lilla lagrat över dagen, ett sätt att stressa av för att sedan kunna varva ner.

Dra upp roten
Att enbart försöka lösa läget i Hacke hackspett kaoset är inte lösningen. Orsaken finns i den överstimulerande vardagen, det är där du bör börja. Trappa nerpå intrycken. Ha valpen i canvas bus på kontoret istället för att låta den tulta runt bland allt och alla, undvik att alla ni möter klappar och gosar, håll ungarnas kompisbesök få i början och minska hundumgänget till några få sansade vänner. Häng inte i hundrastgårdar där mötena tenderar att bli många och hetsiga. Var noga med att vilopauser i valpens vardag och låt sömnen vara ostörd och lång.  Umgås sedan sansat, lek och upptäck världen, men sitt också bara helt stilla, titta på omgivningen och andas i takt.

Hjälp valpen ner i varv
Mitt i valpfnattet då? Vad göra? Få valpar löser det läget på egen tass. De är små, oerfarna och tikens lugnande doft och varma famn är långt borta. Du som hundägare behöva gå in och uppfylla det behovet. Helt enkelt hjälpa valpen ner i varv. Låt först valpen fnatta av sig lite. Lek och busa i lagom intensitet (spä inte på problemet). Göm några godbitar så nosen får jobba (nosarbete verkar lugnande på hundar). Ge valpen lite kletigt gott i en aktiveringsleksak, slickande varvar ner då det imiterar diandet. Att tugga ben är också bra.

Massera mera
Om valpen trots detta inte självmant går och lägger sig i sin korg (som ska vara en fredad viloplats) utan istället tar sats igen banna inte. Vill du skapa ett lugn, måste det börja hos dig själv. Ta valpen och håll om, inte i, inte fast. Håll om. Långa lugnande strykningar längst med valpens bringa och sida efterliknar mamma-tikens vårdande hantering. Massera taktilt, det verkar lugnande. Andas själv lugnt och lägg lite av din kroppstyngd mot hunden så att du innesluter han/hon i din famn. Var lyhörd på din valps svar på din hantering, finner den lilla sig till ro är du på rätt väg. I början kan valpen åla runt och försöka komma loss. Du kan ha guida in den i din famn med ett tuggben alternativt ha halsband och koppel på till en början så att du kan låta hunden få en paus från närheten och sedan återkomma till dig för mer. Har du en individ med stor integritet kan närhet vara jobbigt, låt den valpen ta avstånd, återkomma, masseras och talas med lugnande. Låt det ta tid. Du kan prova att sitta bredvid istället för att ta in i famnen. Låt hunden självmant dimpa ner i ditt knä när han/hon känner sig redo. Använd medveten andning, drar själv en djup, ljudlig suck och visa att vila står på schemat.

Nattningsrutin
Skapa en igenkänningsbar rutin, en ”nattning”, gärna på samma plats till en början. Önskar du att din hund ska ligga i sin korg utövar du det hela med hunden i korgen. Är soffan okej för dig kan ni vara där. Valpen kommer i framtidenn söka sig till platsen du valt då den associerats med lugn och ro. Skulle hunden med tid och träning självmant lägga sig ner och vila berömmer du lugnt. Du kan även lägga signal på känslan, säg ”Så ja, nu tar vi det lugnt” eller ”Lugn och fin” medan du masserar. När hunden hör ramsan kommer du väcka ett fysiologiskt kroppsminne av ro och oxytocin (kroppens lugn och ro hormon) kommer börja produceras. Signal för lugn och ro är användbart under hela hundens liv.

Stort lycka till med din valp!
C./Alupo

Hon var tänkt som sjuttioårs present. Cavalieren med roströda öron och flams i benen. Hon den nykläckta som ändå inte var rädd för mörker. Vi vet inte vad hon heter. Inte än.

Margareta däremot heter Margareta och hon vet att man inte köper hundar i  julklapp till barn, för hon fick aldrig en som liten. Men att fyrtio år senare köpa en åt sin hund-kära far som drömt om en sedan han nekade henne en, kändes kittlande kul. Kanske skulle han slå händerna för munnen, hans ögon skulle säkert fuktas och han skulle nog förstå att detta var döttrarnas vis att säga Vi älskar dig på.
Margareta, och systrarna Britta och Eva tingade den sötaste av valpar som dessutom var leveransklar i tid till kalaset. Sitta i en presentlåda skulle hon slippa men en glansig rosett i halsbandet fick hon utstå. De valde inte den vildaste av de små, pappa Arne skulle ju ändå fylla sjuttio. Istället enades de om en tik som tog sig fram med kavata steg och hade ett flin likt Madickens lillasyster Elisabeth ni vet.

Arne hade separerat från döttrarnas mor strax efter att mellandottern gått ut gymnasiet. De hade tänkt vänta tills den yngsta gjort detsamma men innan dess hann barnen kräva dem på lycka istället för bråk. Så så fick det bli. Trots att Arne ville loss fann han sig bitter, bestulen på familjelivet och fruktande ensamheten som följde. Då visste han inte, att han tio år senare, skulle springa samman med Maj-Lill på en midsommarfest han egentligen inte tänkt gå på. Hon spelade dragspel medan han irriterade sig över det högljudda. Tio år av bitterhet kan göra så med en man. Men ju mer han muttrade desto gladare melodier spelade hon och lite rätt i örat på honom. Inte för att provocera eller så. Inte alls. Först surnade han på den gladlynta musicenten... sedan hände något. I hjärtat. Det började som en ilning han knappt kände igen. Det var länge sedan sist. Sedan var det… kört. Ni vet hur det är, när kärleken slår ner en som ett skenande godståg. Så blev det för Arne, medan han försökte tycka illa om hon med dragspelet.

Och så var det med den saken. Deras kärlek förändrade dem inte. Inte som människor. För de var perfekta. För varandra. Han surade och hon spelade. Han stagade gärdesgård och muttrade över erosion och hon snurrade ut med kakfat och fläderblomssaft. Han funderade över grannkattens slutskede i livet eftersom den bajsade i deras rabatter och hon gladde sig åt gödslet och satte på kaffet.
Blev han alltför tvär lade hon huvudet på sned och tittade på honom från hjärtat. Då blev allt som det skulle vara. Glitter har den effekten. Även på trumpna gamla män. Hans pessimism var aldrig en börda, för när Gevaliat nått magen och han valt livet sjöng han oftast med. Ibland till hennes dragspel. Ibland av sig själv. Och utanför köksfönstret blommade kaprifolen.

För Maj-Lill blev det lite av en sport att få honom dit, dit där hans blick också var varm. Där möttes de som två barn, lekkamrater som sprang i kapp, som satt tätt, tisslande och tasslande. De drog på äventyr. Numera var en färd till bingohallen ett lagom äventyr eller en roddtur med ekan som bäst. En gång släpade hon med honom på bowling och Arne vara nära nog på att fastna i ett klot med sina tjocka fingrar. Och det var verkligen länge sedan någon skrattat så mycket i en bowlinghall som Maj-Lill gjorde när Arne hoppade runt och skrek med klotet runt pekfingret. Det är inte ofta tanter skrikskrattar så att tårarna sprutar offentligt. Inte ofta. Så de kanske fick mer uppmärksamhet än Arne var bekväm med. Idag, när Arne minns den gången hade han gärna fastnat i ett klot igen bara för att få höra klangen i all hennes glädje. För kort därefter dog hon. Och ett strax därefter fyllde Arne sjuttio.

Maj-Lill gick stilla, en natt då fullmånen lyste upp himlavalvet så pass att skenet satte sig i hjärtat på den som beskådade det. Troligtvis var det någon i hjärtat som slutligen gjort sitt. Fast alldeles för tidigt. Vrålet kommer aldrig att släppa sovrummets väggar. Det han gav ifrån sig när han vaknade bredvid henne utan att hon var där. Det kommer sitta kvar långt efter att Arne själv gått bort. Han blev sig aldrig lik. För Maj-Lill kom med vinden hans segel nästan gett upp hoppet på. Nu ekade bara tystnaden. Visst finns de dagar som han är tacksammare för att han haft henne, än ursinnig över att ha förlorat henne. Visst finns det dagar. Men han blev sig aldrig lik.

Om dagarna var det tyst, inte för att Arne klarade livet bättre då, men det var kvällarna som tog honom. Varje kväll döttrarna ställt sig på sin fars trapp med knogarna vilandes mot träet hade de tvekat. Och slutligen backat undan. Vrålen från husets mage fick dem att vända. Vrål komna ur ett brustet hjärta, vrål som river strupen i bitar utan att man märker det, de fulla av vansinne, sorg och fruktan. De vrålen backar de flesta ifrån. Till och med vuxna barn.

Han pratade inte med döttrarna om sina känslor, inte förr, så inte heller nu. Kanske var det därför de vände om, lämnade honom i drakens gap. Inte av rädsla. Att gå krävde än mer mod. Alla tre visste att Arne behövde rida ut stormen själv… eller dö. De anade att det sista var hans föredragna alternativ om det inte hade varit för dem. Och de begrep att pressen som kan smyga sig in i omtanke hade kunnat tippa läget. Därför backande de, därför vände de. Rädda som bara barn kan bli när en far går sönder.

Mitt i sorgen de döda lamslår sina efterlevande med, ringer en uppfödare till Margareta. Pigg i allmänhet men lite trött på det små var uppfödarens svar när Margareta av vana frågade hur det stod till. Hon ville inte ha motfrågan så därför var hon kanske lite snabb med att föra samtalet vidare, bort från kallprat om mående... och plötsligt hade Margareta plötsligt överens om en tid för överlämning av valpen…!

När dagen kom agerade hon som i en dimma, en fot framför den andra, ut ur bilen och upp mot uppfödarens dörr, knack knack, ta i hand, dricka kaffe och skriva papper. Sedan ställdes transportburen ner framför den långörade skaran. Mamma-tiken nosade först och slickade sen på Margaretas hand. Bakom hennes stod den lilla med Elisabeth-bus i blicken och värme i hjärta. Hon var så skör men ändå så stark. De små lurviga benen tågade fram lika kavata nu som sist de sågs. Valpen tittade Margareta djupt i ögonen, nästan lite strängt och sen traskade hon rakt in i transportburen. Hon slängde inte ens en blick över bogen. Inte en enda blick.

Bilresan hem gick över förväntan och väl hemma i Häradsbäck möttes Margareta av två gapande systrar. ”Hämtade du henne?!, men… men… vad ska vi göra med nu?!” Frågan var relevant, för vem ger en förkrossad man, full av vrede och sorg, en skör, namnlös ängel till hund. Vem gör så? Tre uppgivna, rädda döttrar gör så. I hopp om att väcka liv i den man som leende hissat dem mot skyn som små. Uppgiften denna lilla valps liv startar med kan vara hiskligt stor för en liten. Men just den här valpen, hon var aldrig liten, ens som liten. Inte inombords.

Elisabeth eller vad hon nu heter tvekade aldrig inför sitt uppdrag. Inte för att hon inte hade något val. Inte alls därför. Utan för att hon var den sortens tik som aldrig slänger en blick bakåt. För att hon var den sortens tik som skrämmer långa nätters faror på flykt. Att vara hans vind blev aldrig en belastning för henne. Hon hörde melodin hon var ämnad att nynna på långt håll. Så när dagen kom då Arne fyllde 70, tågade valpen än mer beslutsamt in i transportburen. Trots att hon snavade ett par gånger på den glansiga rosetten.

”Vi tror hon heter Elisabeth” sa Margareta och sträckte över valpen både hon och hennes numera hålögda far alltid drömt om. Han stirrade länge på den lilla, utan att ta emot den. Fårorna mellan ögonbrynen tjocknade i ett ansikte som tappat färg och uttryck. Leendet lyste med sin frånvaro. Så hon gjorde som med handduken på badplatsen när hon var sju, den hon tappat i sjön och inte hade någon vidare användning för längre. Hon knölande ner valpen i hans stora nävar med orden ”Ta den” och rusade därifrån. Tårarna brände och att han såg dem skulle inte underlätta. Eva och Britta, stod kvar på trappen. De kramade om sin far som var fullt upptagen med att få bort rosetten. De gratulerade lågmält och lämnade över tikens tillhörigheter och papper. Det var ingen glädjestund. Känslan i rummet hörde rättssalar till. Varför hade de envisats med det här? Nu var det ju försent. Ingen tänkte klart. Ingen.

Förutom Elisabeth som verkligen inte hette Elisabeth. Verkligen inte alls. Hon struntade helt i den kymiga stämningen, som Maj-Lill hade benämnt den om hon varit i livet. Precis som Maj-Lill ruskade valpen på sin lagom lockiga kalufs och rusade glatt förbi allas elände. ”HEJ!” sa stora förväntansfulla ögon till en husses orkeslösa blick. Trots allt det trötta var han hennes husse. Det såg hon jättetydligt. För bakom dimman fanns en rolig gubbe, en som skulle hämta ner fullmånen från himlavalvet om hon bad honom snällt med huvudet på sned.

Han var hennes allt. Som hon skulle driva honom till vansinne och glädje. Och som hon skulle locka fram hans melodi. Som hon skulle. Med de orden, som Arne inte riktigt hörde, for vår valp in i vardagsrummet och upp i en fåtölj. På armstödet låg ett par stickor och ett nystan. Arne hade inte tänkt låta någon, någonsin, sätta sig i den fåtöljen igen eller ta i den stickorna. Men nu satt där någon och ansträngde sig väldigt mycket för att inte bita i stickorna, det hade nog varit lite för mycket, det förstod hon ändå. Ja, nu satt där någon, en liten söt urkraft som krävde hans närvaro. Och dagen blev till kväll.

Efter deras första kvälls-kissrundan tultade valpen åter in genom porten som om hemmet varit hennes i en evighet. Ett dragspel stod lutat mot sovrumsväggen och därintill lade hon sig till ro i tron om att natten innebar sömn. Han tittade på henne länge. Så länge. Utan att riktigt kunna bestämma sig för vad han tyckte om det hela. Och när deras första gemensamma skymningen föll, föll även mörkret inom. Hjärtat värkte och klorna rev tag i honom från insidan. Smärta kan driva en till vanvett. Han ställde sig upp, vankade av och an, försökte gå ifrån sorgen som envist följde efter. Som en enträgen demon i väntan på att bytet ska vila. Knogarna vitnade, tårarna kom och vrålet var på väg, det som ville förklara för världen hur överjävlig och orättvis livet var.

Sekunden innan vulkanens bristning klev Elisabeth eller vad hon nu heter in i rummet. Hon tassade kavat men sömndrucket fram i mörkret. Nosen orienterade henne fram till honom, hon saktade in precis framför, satte sig ner och sken. Så oerhört starkt att inte ens en butter gubbe, nedslagen av den största av sorger kunde undgå från att bländades. Hon satte sig, nio veckor gammal, mitt framför hans fötter. Och ändrade på allt. För hans mörker nådde henne inte.  Hon kände det så klart, men skrämdes inte. Demoner rår nämligen inte på ljusets krigare. Därför vågade hon sig på att slänga lite med öronen och le. Välviljan bredde ut sig över valpens ansikte, hon lade huvudet på sned och tittade på honom, från hjärtat men ändå lite strängt. Hans låste blicken i hennes. ”Vad vill du….?” röt han, till en början ilskt… Hundar har blivit kastade i väggen för mindre. Tyvärr är det så.

Men Arnes mening fick inget slut. Och ingen slängdes i väggen. Han är inte den sortens man. Antingen var det han eller så var det hon som fick det hårda att bege sig. Istället kom stillhet. Inte ro. Inte värme. Bara ingenting. Och det var allt som behövdes. För stillhet är en bra början på livet, när helvetet som tagit över en äntligen lämnar. Elisabeth eller vad hon nu heter fick en smekning över huvudet. ”Du borde sova” sa han mjukt, ”Du borde sova du…”. Sova hade hon verkligen inte tänkt sig. Hon var ju vaken nu. Istället sprätte hon i väg, så pass att till och med Maj-Lill hade våndats över trägolvet. Rätt ut i köket som om hon skulle sätta på kaffet drog den lilla. Arne stapplade efter, i samma sorts dimma Margareta befunnit sig i hos uppfödaren, och utan att veta varför satte han på kaffet. Och utanför köksfönstret blommade kaprifolen.

Efter vad som kändes som en evighet för en väntande dotter ringde Margaretas telefon. ”Hon heter inte Elisabeth, hon ska heta Lill.  …och…  tack… vi kanske kan ta en promenad någon gång…” Sedan lade han på, eller så bröts det… tyst blev det i vilket fall och varför spelar ingen roll. Män från förr kan behöva hantera sina känslor på så vis. Och Margareta hade ändå släppt luren. Med ena handen krängde hon nämligen på sig seglarskorna medan den andra öppnade dörren. Sen småsprang hon hela vägen och leendet växte sig större ju närmare hon kom hans port. Ändå fanns en tvekan i stegen uppför trappen. Men ingen vrålade därinne längre, allt hon hörde var ivriga små skall. Det är inte ofta kvinnor i övre medelåldern hoppar jämnfota på en farstutrapp, upp och ner i iver, som ett litet flickebarn som äntligen ska få träffa sin hund, den som blev hennes fars. Inte ofta. Men visst finns det dagar.

Stilla tårar kommer alltid rinna när Arne tänker på sin Maj-Lill. Och Lill kommer slicka bort dem. Varje gång. När vägen blev mörk valde han att fortsätta gå, med ett jordskred i hjärtat och en hund vid sin sida. Han är den sortens man. Och med tiden kommer Lill se små skutt smyga sig in i en trumpen husses steg. Skutt fulla med ett hopp som egentligen inte är hans men ändå så. Den lilla tiken återställde inte ordningen helt men hon gjorde dagligen sitt bästa för att försöka peta vågskålarna mellan sorg och glädje tillrätta. Och den ambitionen gjorde Arne mindre förbannad på Gud.

Åren har gått, och numera känner sig Arne ofta rädd, för att det ska hända hans hund någonting. Det är inget fel med det. Han vet det, för Margareta har sagt det. Ibland lär barn sina föräldrar om livet, det är inget fel med det, det är precis som det ska vara. En sak är dock säker,  och det är att han egentligen inte behöver vara rädd för Lills skull. För hon är säker, hon kommer leva ett långt, lyckligt och olycksfritt liv. Vi vet det. Men det gör inte Arne.

Det är många år kvar tills dess, men en dag kommer Lill sitta tätt intill en sten med husses namn på. Huvudet kommer hänga så lågt att öronspetsarna tar i marken. Hans bortgång kommer smärta. Djupt inom. Men Lill kommer inte vråla, hon kommer sörja stilla och tyst. Efter begravningen kommer hon tassa efter Margareta hem. Och Arnes dotter kommer ta hand om den då grånande tiken på ett sätt få människor gör. Hon kommer rå om Lill som hennes far rådde om henne som liten. Utan att kunna sätta ord på känslor men aldrig utan att visa dem. Att rå om en sörjande hund kan vara ett vuxet barns sista sätt att säga tacka, för allt han gav. Lill kommer älskar henne för det.Och Margaretas insats kommer inte blir långvarig. Tiken kommer följa sin husse in i döden så som i livet. In i ljuset och åter igen. Margareta som är noga med rätt och fel kommer, trots att det är förbjudet, sprida tikens aska över stenarna. Maj-Lill och Arnes. För det är det enda rätta. Och utanför köksfönstret kommer kaprifolen blomma.
Santos och Sar är bröder. De delade livmoder i en schäfertik för 4 år sedan. Men inte för att se världens ljus och sedan säljas för att aldrig mer ses. Nej, hundarna är grannar och har varit så hela livet. De hämtades hos uppfödaren samtidigt, av Hanna och Maria som är grannar och mer än bara vänner. De är som systrar utan att ha delat livmoder. För sådan kan vänskap vara.

Äppelträd, skratt, tuggben, ork, ansvar, spårlinor och tårar... de delar på allt. Deras vänskap är ett nav. Egentligen borde de kanske boi samma hus, allihopa. Men män och barn röstar envist nej vid familjeråden när frågan återkommer. Tjejerna delar livet ändå, för sammanflätade själar är alltid påkopplade varandra, husväggar stoppar inte sådant. Inte himmel eller hav heller. Liv eller död påverkar inte såndant. Men det är inte alltid hoppsasteg och fnitter, riktiga familjer kivas. Ibland krockar behov och ibland sinar ork, ibland tas det ton. Aldrig i brist på kärlek, alltid på grund av trygghet. För i navet kan man kraschlanda, vara sitt sämsta jag och ändå få förståelse. Man kan falla samman och rasa i armarna på dem som älskar en. Ofta är Maria och Hanna så raka mot varandra att det kan göra ont. Det är okej. Men om någon utomstående hade yttrat detsamma reser sig försvaret. Och om någon av dem skulle råka illa ut, kommer den andra till räddning, och gör vad som krävs, oavsett allt, för att rädda. Sådan är deras familj. Sådan är syskonkärlek, spunnen ur blodsband eller ej.

Det är torsdag, en helt vanlig höstdag egentligen. Hanna och Maria tar eftermiddagspromenaden över Gärdet. Det som pryds av Kaknästornets vackra skugga och viftande svansar. Fältet är övermättat av regnet som envisats den sista tiden. Marken känns mjukt under kängorna likt en klementin som glömts bort i botten av en skolväska. Kvartetten klatschar över gräsvidderna längst de upptrampade stigarna som breddas för varje år. Det blåser, det gör det nästan jämt på Gärdet. Hanna länger steget över en kvarlämnad brun hög, morsar på fältets stammisar medan hon pratar i mun på Maria om dagen som varit. Hundarna rusar vant runt, skenar i cirklar, leker tafatt och ibland finner de nya bekantskaper, andra gånger roar de sig med gamla vänner platsen gett dem. Helst leker de med varandra.

En hunddagisgrupp kommer strosande över fältet, Santos och Sar känner dem senda länge. Idag  har de ett par nya hundar med sig. Santos registrerar först inte nykomlingarna, istället tar han som vanligt sats och far runt gänget i lekinviter, stoltserande med sin kraft och fart. De svarar och jakten är igång. Personalen, som alltid ser så där lyckliga folk måste bli av att umgås med hundar hela dagarna, guidar nykomlingarna i umgänget så de vågar ta för sig i leken. Sen kommer Sar. Han får syn på sin brors entourage och trycker ifrån med kraft för att hinna genskjuta dem bakom den glesa dungen. Han får upp rejält med fart och kanske är det underlaget eller den nya flatte hanen som fäller honom. Han minns inte. Men omkull far han. Hårt och tungt. Och liggandes blir han.

Trots att Santos inte ser vad som händer känner han Sars fall i hela kroppen. Han vänder i luften, scannar fältet i jakt på sin bror och får se honom ligga alldeles för stilla. Och över Sar står en stor svart hund ingen riktigt känner. Så svart att det svartnar för Santos ögon och svansarna på Gärdet stillnar. Smockan hänger inte bara i luften, den delar fan marken. Sådan kan broderskärlek vara. Han tar i, som mödrar som lyfter bilar från överkörda barn gör. Han får kraft som bara infinner sin när döden hägrar. Han visste inte att han var så snabb, han har aldrig haft orsak till det. Marken emellan sig och sin bror tillryggalägger han på sekunder, med öronen slickade i nacken likt en kapplöpningshäst på upploppet. Maria springer hon med. Även om hon såg Sars fall och orsaken till det, såg hon också vad Santos upplevde. Och hon vill inte se sin hund nyttja all kraft och allt mod hon vet ryms i hans hjärta. Tiden har hon emot sig.

Hanna springer hon med, trots att hon både är kortare och i sämre form än Maria rusar hon ifrån sin vän utan ett ord eller en blick åt hennes håll. För Hannas hund ligger livlös på marken. Då får man tunnelseende. Då får man kraft man inte visste man hade. Hade någon frågat henne om tio år vad hon tänkte eller kände i just det ögonblicket hade hon svarat allt och ingenting på en gång. För sådan är panik.

Ett vrål ekar över Valhallavägens hustak. Vrålet som är hundars sista varning innan de sliter sin motståndare i stycken. Santos vrålar i språnget, han är redo att döda och dö om så behövs. För sådan blir han, om någon kastar hans bror livlös till marken och ställer sig över. Sådan blir han då. Det är inte förnuftigt. Det finns inget konsekvenstänk. Det finns bara hjärta och adrenalin.

Flatten känner energin innan han hör vrålet och i samma sekund backar han undan från Sar. sänker nos och nacke mot marken, vinklar bort sin blick och blundar. Han har inte skadat någon, han ville bara se efter hur det stod till med han som gick omkull. Den svarta är klok, räddar sitt skinn och viker ner sig, direkt. Kanske på grund av Santos vrede, kanske för att belysa missförståndet, mest sannolikt för att han inte är typen som plockar upp yxan när stridsluren ljuder, han går hem. Han är ointresserad av drakars eld. Han föredrar vatten och sjöfåglar.

Genom infernot som är Santos, uppfattar han ändå flattens budskap och borrar ner klorna i marken. Inbromsningen färgar fågelskådaren brunspräcklig och trots att han vikit ner sig dundrar schäfern in i honom. Inte för att Santos inte förmådde skaka av sig ilskan, han kunde bara inte få stopp. Flatte-hanen säger inte mycket om det, han hostar till av kollisionen och sedan travar han iväg och nosar väldigt intensivt på olika grästuvor i hopp om att den ilskna schäfern sluta koka. Och kvar står en Santos med en ilska utan mottagare. Istället börjar rädsla i botten på vrålet treva sig fram mot hans förnuft. Så han vänder sig om, mot Sar, som fortfarande ligger för stilla där på marken.

Santos buffar och nosar på sin bror men får inte ens ett gny till svars, inte en nos-slick, inte en svansdunk. Det är som att luften gått ur honom och inte kan komma in igen. Santos drar i honom, buffar igen, slickar sin bror över mungiporna och gnäller. Ljudet av dagispersonalen som närmar sig avbryter honom. De försöker ta sig fram till den livlösa, Men då blir Santos så orolig att han blir skitförbannad, igen. Så han säger tydligt åt dagispersonal att dra jävligt långt åt helvete. Så de gör det. För sådant kan vettig folk göra. En bredställd schäfer med full ragg, slående käftar, rynkad nosrygg och ett oroligt hjärta lyssnar man på.

Det är inte förrän Hanna hunnit ikapp som Santos släpper garden och låter någon komma nära. Han far nervöst emellan henne och Sar. Han vet inte vad han ska ta sig till. Slutligen ställer han sig vid sin bror och ylar. Läte är så fullt av vanmakt och sorg att alla blir rädda på riktigt. Hanna går ner på knä framför sin Sar, ropar hans namn, rufsar honom i pälsen, låter sina darrande fingrar öppna hans ögon. Men han är inte där. Paniken sliter henne itu, hon försöker resa honom upp, men hans lealösa kropp är för tung. Hon halkar i leran och får inget bra tag. Han faller åter till marken utan att vakna. Santos börjar ylar igen. Förtvivlad gungar Hanna sin älskade hund i famnen, en tårsprängd blick flackar sökande efter Maria. "Hjälp mig! jag tror han dör...." skriker hon högt men rösten brister på meningens sista ord.

En dagisfröken tränger sig fram, hon säger lugnt men bestämt åt Maria som kommit ikapp, att koppla Santos för säkerhets skull. Sen pekar hon åt Hanna att sätta sig vid sidan av så att hon själv kan komma åt Sar. Fröken pratar lugnt med Sar, säger hans namn, smeker hans huvud, öppnar varsamt hans mun och möts av en blånande tunga. Med säkra fingrar lirkar hon loss den ur svalget, håller fram den i käftarna och kontrollerar andningsvägarna. Sen stänger hon Sars mun och sluter sina egna läppar om hans nos.

Santos som står hårt hållen av Maria, han gnyr och rycker i kopplet. Han vill inte missförstå läget men ilskan har spridit sig i hela bröstet igen. Marias knogar vitnar runt läderremmen för att hålla honom undan sin bror. Dagisfröken andas ut i Sars nos, med blicken fäst på hans bröstkorg som höjer sig av inandningen. Hon tar en paus och låter bröstkorgen återgå till utgångsläget. Blåser sedan länge och lugnt in sin egen luft i hunden igen, varsamt för att inte skada hans lungor. Efter ett tiotal inandningar, letar hennes fingrar fram en plats vid hans bakre revben. Kompressionerna får Sars kropp att rycka till och Santos svarar med utfall, skallen som ekar över Gärdet får alla att stanna tvärt och mjölksyran i Marias armar hade känts om inte adrenalinet slagit ut uppfattningsförmågan.

Inandningarna påbörjas igen. Luften väser in i Sars lungor knappt hörbart över Hannas jämrande lovord mot sin hunds öra ”Kom igen vännen, du får vad du vill, försvinn inte för oss, kom igen älskade du, du får vad som helst, alla ben i världen, alla ben i världen…”.

Själar säger aldrig farväl. Inte ens om kroppen ger upp. Men det var inte Sars tur att lämna oss den där höstdagen. Så han stannade kvar. Plötsligt släpper han ifrån sig ett läte under en av kompressionerna, som om luften ofrivilligt trängt sig förbi stämbanden när den trycktes ur honom. Han rör lätt på huvudet och klipper för egen maskin i sig luft, hackigt till en början. Under mattes smekningar lugnar sig hans andning. Fröken reser sig. Först nu låter hon tårarna komma, de av återhållen oro och massa lättnad. Sar reste sig förvirrat, slickar det blöta från mattes kinder och ser sig om, efter sin bror. Först när deras blickar möts slutar Santos slita i kopplet. Och svansarna på Gärdet började åter vifta.


//C.Alupo

Väggarna är grå och stängslena höga. Rummen är små och bäddmadrasserna för tunna. Det luktar. Ångest, tristess, vanmakt och svett.
 

Vissa plitar är så rättvisa som systemet tillåter, andra borde bära fångdräkt. Maten är överkokt och lönen i tvätteriet är 13 kronor i timmen. De slåss ibland, ibland spelar de kort. Om nätterna faller tårar mot cementgolvet. Jämmer och smärta. Kanske är det så skuld låter, skam och ånger, säkerligen sorg. Ett par krukväxter och en färgglad fåtölj kan inte dölja det fastetsat i väggarna. Förstagångsbesökare tystnar alltid, lamslås av intrycken, men de intagna klagar inte. De sitter på säkerhetsklass 1 av en orsak, en orsak som gör att de slutat klaga för länge sen.

Allt det onda gör dock mindre ont på onsdagar. För på onsdagar kommer han. Hovawarten Tor. Han följer husse till jobbet iförd en väst som klargör hans uppgift. Han travar in och fårade ansikten som sällan ler lyser upp. Inte plikttroget eller motvilligt utan för att de inte kan hejda sig. Vissa känner nog att de inte har rätt att le, andra skiter i vilket för de är inte klara med att pissa på systemet, de kanske aldrig blir eller bör bli det heller för den delen. Vad vet jag. Tor får dem att le oavsett. Han får dem att glömma att de blivit utstötta, han får dem att glömma sina brott. Han får dem att minnas vilka de egentligen är, innerst inne. En timme i veckan lyckas han med allt det helt utan ansträngning. Bara genom att vara Tor.
Bredaxlade och tatuerade eller tunna med svart blick, det spelar ingen roll, alla vill de ha hundens uppmärksamhet. Och närheten. Att låta fingrarna löpa genom hans päls, få en oblyg nospuss och Tors tass i knäet är något som får de intagnas hjärtan att sjunga. Ibland sätter sig Tor tätt intill och lutar sig emot, full av tillit till män hela världen skyr. ”Tjenare grabben” orden blir sammetslena på ett sätt de aldrig annars är här inne. Sammetslena.

Tor är inte rädd för de intagna, han ryggar aldrig, han vill vara nära. Hunden möter deras blickar och hans är full av kärlek, så det blir även deras. Idag ses de ute på rastgården. Husse kastar en tennisboll och Tor hoppar vant upp och möter den, ljudet av käftarna som slår om fångsten ekar över gården. Med bollen i munnen tassar Tor sedan fram till en kille som sitter på en bänk, han som stirrar på sina nedbitna tumnaglar och sällan säger något. Han är ny.  Tor släpper ner bollen framför killens fötter, det är något speciellt med hundar och bollar, det är svårt att motstå inbjudan. Killen sparkar motvilligt iväg den, Tor hämtar, killen rullar irriterat väck bollen igen "Låt mig  va..." mummlar han mer sorgset än ilskt. Tor hämtar, lämnar den gröna framför hans fötter och dansar runt i en halvmåne framför honom. Killen kastar iväg den igen, denna gång tittar han när Tor hämtar.  De gör så några gånger tills nagelbitaren vågar möta hundens blick. Då sätter sig Tor bredvid honom och lägger huvudet i hans knä. Och något mjuknar, djupt inom. Husse ser det från håll, han har sett det förr och kommer få se sin vackra hund lyckkas med det där som tar fängelsepykologen år att uppnå. Som han älskar sin hund för den förmågan, och för att han aldrig ger upp på de som allra minst vill känna.

Tor gör kanske så där för att han är tränad till det eller för att han vill. Det spelar ingen roll för värmen han kommer med är det viktiga. Så länge Tor lämnar sitt arbetspasset med viftande svans och högburet huvud kommer husse fortsätta att ta med honom till jobbet. För hovawarten lyckas med något kriminalvården inte klarar. Han öppnar hjärtan. Han ger av sitt innersta, utan att döma eller fördöma, utan att kräva en motprestation. För hans hjärta är rent och han är sann. De intagna kan ta emot gåvan, hunden reser inga murar inom dem.

Han kommer på onsdagar. Och det är kanske därför det oftare spelas kort än slåss på onsdagar. Och torsdagkvällar och fredagsförmiddagar också för den delen. Det kanske är därför. Det borde finnas en Tor på varje anstalt, kanske två dagar i veckan, kanske hela veckan. Man kan tycka att någon som mördat, stulit, våldtagit förlorat rätten till något så priviligierat som hundumgänge. Jag kan tycka det. Men oftare tycker jag det finns något viktigare än att straffa, det är att råda bot på det svarta dessa människor bär på, allt det svarta. På alla tänkbara vis. Hur ska de annars kunna känna och göra annorlunda?  Är rehabilitering målet borde ”vården” inom kriminalvården vara viktigare än att beröva någon något så läkande som en hund.  Så länge svansen viftar på hemvägen.

//C. Alupo

Alla hundar får inte en bra start i livet. Som bullterriern Kingston. Men tack vare en dålig knut, ett par vänliga händer och en liten pojke så blev det ett lyckligt slut till slut.

Hunden visste inget annat. Sedan han var valp hade det alltid varit så här. Kallt. Hårt. Ilsket. Ibland. Ibland var det lugnt. Men lugnet gav ingen ro, för när som helst kunde husse bli den andra. Den hårda, vingliga, ilskna som luktade konstigt. Han med svarta ögon. Kingston levde likt en långsvansad hund i ett rum fullt av gungstolar. Han tassade på trampdynorna så att ingen skulle höra honom. Han skällde inte av samma anledning. Han blev så tyst han bara kunde. Han bar kedjor runt sin själ, vem vet, kanske gjorde husse detsamma.

Men så en dag blev det fel, av rätt anledning. Husse hade nått botten på den sista flaskan och ranglade mot Systemet med Kingston i släptåg. Hunden bands upp utanför, men det blev ingen knut. Sen kom en lastbil, en stor och dånade. Bullterriern rykte till och var fri, men ändå hållen. Han stod plikttroget kvar en lång stund. På sätt och vis älskade han husse, men ändå inte, för han släckte allt det varma i hjärtat. Så Bullterriern fattade ett beslut och tog sin chans. Han tassade tyst runt hörnet på Systemet, lyssnade efter gormandet. När tystnaden höll i sig blev de ursäktande tassarna beslutsamma. Slutligen sprang han så snabbt han bara kunde. Mot sin stora våg. Mot något som bar högre.

Kingston blev kringströvande ett tag. Han bet av kopplet, åt sopor och sov i skogen. Folk han mötte stannade till, medan de såg sig om efter husse smög han vidare på sina tysta tassar. Men en dag lyfte någon med vänliga händer upp honom innan han hann. Tjejen pratade på ett sätt som fick Kingston att tänka på småfåglar. Hon satte honom i en bil som luktade bullar. Han visste inte vart de åkte, men han var inte rädd. Någon som hon kände inte hussar som hans. Och allt var bättre än hem.

Efter en vänlig klapp på den konvexa hjässan och ett kvittrigt ”lycka till” lämnade hon honom på ett hundstall. Där blev han sittande. Det värsta som kunde hända var att husse dök upp. Men ingen hämtade honom, för ingen saknade honom. Och det var kanske först där och då han kände sig oälskad. Men en hund som Kingston blickar inte bakåt. Bara framåt. Nu var han en hittehund och rätt stolt över det. Väldigt Rasmus på Luffen av honom. Tiden gick och slutligen blev han stallets ”egendom” och lades upp på hemsidan för omplacering. Solen skulle vägleda Kingston till sin Paradis-Oskar även om skuggorna kändes långa.

Pojken visste inget annat. Sedan han var barn hade det alltid varit så här. Varmt. Välkomnande. Kärleksfullt och lugnt. Hans hem. Hans familj. Kanske var det därför Oskar älskade obehindrat och innerligt. Mest av allt älskade han hundar. Hans föräldrar var dock eniga om de aldrig skulle ha hund. Vissa sjuåringar hade accepterat det beslutet. Oskar fnös åt sådana sjuåringar och kallade dem idiotopiska både högt och i smyg. Han var inte en av dem. Inte för att han var bortskämd, inte alls.

Han valde sina strider och detta var hans första och riktigt stora. Hans farmor hade sagt att han troligtvis skulle vinna om han var målmedveten som en Transformer. Och en vuxen hade kanske ansett att hon eldade på striden en aning. Oskars farmor var en hundmänniska. Och sådana förstår sig på hundpojkar. Och är man en hundpojke med päron som är idiopatiska, kan de råka förstöra ens liv. Så i smyg gick han in på Hundstallets hemsida och fann en hund vars ögon han drunknande i.

Sen gjorde Oskar vad alla kloka sjuåringar i hans sits hade gjort. Han tjatade och tjatade och tjatade. Fulgrät och snorade. När han tröttnat på det övertalade han (och farmor) farfar och mormor att fortsätta. Och det är faktiskt ofattbart vad mor- och farföräldrar kan ta sig an när de ser ett barnbarns hjärta blöda. Ofattbart. För man kan säga att de tjatade värre än Oskar. Som femåriga gråskallar tjatade de. Alla tre. Och varje natt bad Oskar. Han var inte religiös men i fall att. Vid närmare eftertanke la han snarare en order. För bönen lät mer som ett krav på att en högre makt skulle ge honom hunden med det konstiga huvudet och de ledsna ögonen. Han bad hela universum om Kingston. Och det var kanske därför det slutligen blev som det skulle vara med den saken. För sådant kan ett helt universum åstadkomma, när det hör en pojkes innersta önskan. Sådant kan ett universum vara.

Därför stod plötsligt Kingston på Luffen på farstun framför två sammanbitna föräldrar och en storögd pojke som inte kunde sluta att le eller ta sig för hjärtat som om det skulle explodera av kärlek. En helgvisit var kompromissen. Men Oskar visste att när Kingston väl satt tassarna över tröskeln skulle han aldrig låta honom gå annat än på promenader. Så var det med den saken. Och så blev det tack vare gråskallarna.

Det visade sig dock att bullterriern var lite besvärlig. Som en felprogrammerad cyborg någon doppat i vatten besvärlig. För bakom tystnaden och rädslorna fanns starka och förtryckta känslor som vågade sig fram när hunden kände sig trygg. Det kunde bli lite… högljutt. Kingstons nya familj visste inget om arga husse. Så varför hunden skällde så frenetiskt på alkisen tre hus bort var oklart för alla. Den enda som inte dömde honom för det var Oskar. Han nickade bara luggen ur ögonen, ryckte på axlarna och utgick ifrån att hunden visste något de andra inte förstod. Som cyborgar ofta gör. Oskars föräldrar blev däremot oroliga, en gång kallade de Kingston för problemhund. En gång. För då kallade Oskar dem idiotopiska, flera gånger i rad så intensivt att han blev högröd i ansiktet som en tollare. Han slutande inte förrän hans föräldrar insåg att deras avkomma troligtvis skulle välja Kingston framför dem om någon lade upp ett konsekvensetiskt dilemma och bad honom välja. För man kan älska en hund så mycket att man framstår som illojal mot alla som inte känner detsamma. Och en sådan kärlek nekar man inte en son. Om man inte är helt idiotopisk det vill säga.

Så även om Kingston var högljudd och lite av ett ägghuvud hittade han slutligen ett hem. Ett hem han inte bara behövde överlevde i, ett hem han fick leva upp i. Där bodde hans stora våg, en pojke som trots att han aldrig varit i fara förstod hur man räddar någon. Med tiden fick Oskar hunden att tystna, men aldrig av rädsla. Bara av ro.

//C. Alupo

Etiketter: kåseri

Here we go, tips och tricks som övertygar kopplet att säga upp sig som dragkampsrep och omskola sig till vänskapsband. För nu är det dags för koppelträning!

A) Balans och harmoni
Ha en balanserad, harmonisk hund. En stressad, över-/understimulerad, arg, rädd, smärtpåverkad hund och så vidare och så vidare kommer inte ha slakt koppel som högsta prioritet.   Se till att din hund mår bra!

B) Rätt utrustning för koppelträning
Ha rätt utrustning för just din jycke. Halsband, sele? 1.2 meter syntetkoppel, 2.1 meter läderrem (längre koppel kan göra underverk) eller gammal repstump… Det spelar ingen roll. Så länge din hunden anser attiraljerna behagliga att bära. Inget som skaver, stryper, drar åt, kortar steget eller nyps i armhålorna tack.Många hundar uppskattar hellre tvåpunkt koppling i selen än en punkts koppling exempelvis.  Ryck sen inte i snöret. Ryt inte. Banna inte. Allt sådant ökar nämligen hundar avståndet ifrån. Det en fullt naturlig respons att vilja i från det obehagliga det vill säga dig. Ren självbevarelsedrift.

C) Rätt tempo
Se till att du går i en takt din hund är ämnad för. Vissa hundar är pensionärslimporna, om din hund masar sig fram kan du göra detsamma. Men har du köpt ett fullblod, läng steget! Du ska absolut inte springa ikapp din hund. Men hålla ett behagligt tempo.
Jag utlovade koppelträningens ABC i förra inlägget… sorry… jag kommer behöva halva alfabetet.

D) Töm den mentala energidepån innan koppelträningen
Har du en hjärnkirurg till hund, en arbetsmyra med Zlatans drivkraft… skapa då förutsättningar för rätt sinnesstämning på promenaden. Innan själva promenaden. Inomhus. Göm godis hunden får nosa rätt på, kör några utmanande träningsmoment i hallen, grunda med kontaktövningar, lek en stund. Skapa förväntningar på positivt samspel samtidigt som du tömmer jycken på mental energi och sätter stämningen för samspel.

E) Börja följsamhetsträningen
Gå nu ut. Du först. Varför?!, för att du bör vara den som kollar av läget på gatan, så att allt är lugnt. Du spejar, vaktar, hunden följer. Budskapet blir; kom med mig min vän. Inte; jag hänger efter som dig som en flagga i aktern på en racerbåt.
Dessutom är hur du går viktigt! Tåga på, målinriktat, gå som att du vet var du ska, ta rejäla kliv och titta dit du ska. Hundar verkar digga sånt. De blir nyfikna, de följer helst de som har koll.
Men smyg också, speja, vänd på klacken och led promenaden mot nya äventyr (samma gamla stråk blir tråkiga). Hundar diggar äventyr! Om din hund följer dina tempoväxlingar, upptåg och direktiv – belöna! Dimp ner och hitta en skatt, en hög godis, en kamptrasa eller ett prassligt löv med leverpastej under. Fy sjuttsingen vad häftigt och gött det blir att hänga efter husse/matte om magiska saker sker titt som tätt. Skattjakt är ju kul! Fråga Pippi Långstrump får ni se. Henne vill alla hänga efter. Följsamhet uppskattar vi i våra hundar. Och därför bör vi ge dem orsak att vilja följa oss.

F) Belöna och beröm generöst
Nu till det, de flest hundägare tycker är lite krångligt, så hör upp, koncentration please. Belöna det slaka kopplet innan det blir sträckt! Kvittra uppmuntrande ord, bjussa på en hundkaramell, ta fram leksaken eller bli jäkligt rolig när kopplet är slakt. Vi är så nedrans problemlösningsorienterade som art. Vi glömmer att problem inte behöver uppstår för att lösas, om vi fångar motsatsen först. Beröm och belöna det du vill ha! Det ökar tendensen hos hunden att vilja hålla sig nära. Att hålla sig inom kopplets radie blir givande. Var noga med att bli rolig NÄR kopplet är slakt, inte när hunden är på väg att sträcka det. Annars riskerar du bara att skapa en beteendekedja som är kontraproduktiv ditt mål, hunden kommer gå ut i dragläget för att du ska bli rolig. Läs det sista en gång till.

G) Pausa!
Vi är väldigt bra på att lära våra hundar att promenader innebär konstant rörelse och aktivitet. Till och med Båtsman blir uppvarvad av konceptet utevistelse. För vi går och går, går, går och går, och går. STANNA! Stå still, njut av landskapet, lukta på en trädknopp, ät lite snö (inte gul), lyssna till fåglarnas kvitter, kela med din hund, knyt skorna, andas och va. Stilla! Mikropauser på promenaderna gör underverk för notoriska dragare. Tro mig! Eller nej förresten. Tro ingenting, det är skitfarligt. Testa istället. Pausandet trappar ner hundens tempo, lär Snobben att utomhus inte innebär att ligga på som en rem. Mindfulness doggystyle.
När du ändå stannat till. Passa på att göra något givande med djuret du släpat med ut. Ni kanske kan snacka om vädret, träna sitt eller kontakt, vädra efter en hare eller bara klia varandra bakom öronen. Såndant främjar samspel, relation, kontakt och följsamhet. Sjukt bra grejer att installera i en notorisk dragare. Det är nämligen svårt galoppera i full kareta runt kvarteret och samtidigt ha koll på om det är dags att klia husse bakom örat eller leta godis i blåbärsriset.

H) Ryck inte i kopplet
Okej… here goes…. what you’ve all been waiting for… OM nu kopplet sträcks… utred först om det är du eller hunden som sträcker det. Det är viktigt att veta vem som bär skulden. Är det du? Om du exempelvis utan att meddela knatar iväg åt ett håll medan hunden går åt ett annat, då kommer du rycka i Snobben… Sluta med det. Det är sjukt irriterande. Säg till istället. ”Häråt!”, peka med hela handen (bokstavligen, och endast för att vara tydlig. Inte för att vara auktoritär och dum i huvudet. Hundar hatar det sistnämnda, då vill de genast dra skit mycket i kopplet). Pekandet och ”häråt!” brukar räcka bra. Glöm inte att berömma om hunden följer.
Om det däremot är hunden som drar. Så sluta häng efter. Få cement i kängorna och stå helt still. Jag menar helt jäkla still. Som en död fiskmås. Fast as stark. För om hunden får ta sig framåt med dig i släptåg och nå den där kissfläcken han vill lukta på eller hälsa på den där hunden som kommer strosande… då belönas dragandet kolossalt. Typ som pyramidkolossalt. Det är lite som att vinna jackpotten på en enarmad bandit i Las Vegas. Onödig upplevelse att koppla ihop med ett sträckt koppel. Vänta tills hunden gör kopplet slakt
Det kommer ske, tro mig inte, men testa själv. Förr eller senare. Stå staty stilla kvar och vänta med tålamodet som folk hade på 1800-talet. När hunden gör kopplet slakt, gå. Gärna åt ett skojigt håll. Är din hund en jojo, så var noga med att byta riktning. Det är nämligen svårt att vara jojo om man inte vet vart man ska.
Men vet ni vad… döda-fiskmåsars-knep funkar as dåligt om du inte gjort de ovanstående punkterna först. För sådana är hundar. Och sådana är fiskmåsar.

 I) Var konsekvent!!
Jag vet, boooring. Men helt avgörande för att du ska få resultaten du är ute efter. Om du med hög motivation påbörjar promenaden och är super konsekvent, men sedan tappar orken och låter hunden dra hemåt… har du skapat ett plus minus noll i inlärningsläget. Hunden har till en början lärt sig att inte dra, och sedan fått öva på just det. Resultaten uteblir. Ett sätt att slippa vara 100% konsekvent, är att införa dragutrustning och nyttja den konsekvent. Det vill säga, ha en utrustning på hunden när du inte orkar träna, säg… en dragsele. Något ergonomiskt som inte belastar hunden alltför illa. I kontrast har du ett helt vanligt brett halsband när ni tränar och du orkar vara konsekvent. På detta vis kommer hunden känna av vad som gäller beroende på vad han har på sig, eller kopplats i. Du kan gå ut med hunden iklädd både sele och halsband, och på så vis helt enkelt koppla om till selen när du inte orkar träna.  Med tid och träning är tanken att halsbandet blir jyckens promenadklädsel och dragselen tas fram när hunden får dra, typ i uppförsbackar på joggingturerna.
Blåtunga och axelledsförslitningar = boka hundtränare
Det finns mängder av andra roliga koppelträningsmoment som kanske passar din hund bättre än ovanstående. De flesta är mycket lättare att demonstrera på plats än att knattra ner i text. Så har du testat A-I och hunden fortfarande går med blå tunga och du med axelledsförslitningar, ring en hundtränare. En sån där vettig en tycker jag är bra. För vem vet. Det kanske finns en orsak till din hunds ihärdighet som ingen av oss hajar än. Drifter och instinkter som gör koppelpromenaderna till ett helvete. Drifter som behöver få utlopp. Instinkter ni behöver samarbeta kring istället för att förbjuda. Typ sådana saker, saker en bra hundtränare kan hjälpa dig med.

Obs!
Nästan alla vill bara göra H. Men H är ingen bra bokstav att börja med. Alls. Typ någonsin. Om man inte vill stava till hund så klart. Men i detta sammanhang blir det bakvänt och fel. Skapa förutsättningar för din målbild… gör A-G först. Sen lite H. Om det behövs längre. Men glöm inte I. Hajaru?

Lycka till!
//C. Alupo

Hundar sover gott när de är trötta kan man tro. Men så är det inte alltid. Speciellt inte valpar eller unghundar. De vill vara uppe låååångt efter läggdags så att de inte missar något. För ibland är omgivningen så pass intressant (eller stressande) att avslappning, förstadiet till insomning, inte är möjlig.

En överstimulerad hund mår slutligen inte bra. Han visar det genom att bete sig på sätt vi tvåbenta kallar oönskat. Jobbig helt enkelt. Springer i åttor eller någon annan siffra, försöker äta upp gardinerna eller grannkatten, juckar på soffkuddarna eller något litet barn. För att han är övertrött helt enkelt. Att regelbundet ”natta” valpen/unghund är därför klokt. ”Gå och lägg dig” kan vara exakt vad en virrig unghund behöver höra. Om vi sen leder jycken till kojs, sätter oss bredvid och varvar ner, masserar och håller hackehackspett på plats tills John Blund gjort sitt. Man bör verkligen inte vara hårdhänt. Ingen somnar gott bredvid en ilsken orkan som nyps. Var lugn, rofylld och konsekvent. Och envisare än hunden. Envis betyder alltså inte att du blir asförbannad och orubblig när tålamodet tryter. Envis betyder att du blir en sansad evighet. I vad som känns som en evighet. Och om du lyckas ska det kännas skönt.

Vill man kan man ha ett hund-sovrum utan att klassas som jättekonstig (bara konstig). En plats som efterliknar vargens lya. Ett skynke över ett sidobord med en bädd inunder kan inspirera en övertrött valp att krypa till kojs självmant. En ostörd vrå med väggar och tak som sluter tätt är poängen. Ventilation kan vara klok att ha i åtanke, eller inte, då somnar de snabbare. Vill man gärna framstå som jättekonstig föreslår jag att man häver in ett par traktorskopor matjord och kvistar i vardagsrummet och liksom drejar fram en riktig lya. Det kan man göra. Om man föredrar jordstampat framför parkett. Huuuursomhelst…. lyan bör ha en ”obehöriga äga ej tillträde”-skylt över öppningen. Stör ej. Vuxna vargar sover inte i jordhålor så försök inte åla dig ner i den. Du kommer att fastna. Och då blir du jättejättekonstig. Det är ett jätte för mycket.


Vet ni vad som nattar hundar allra bäst? Utöver trånga vrår, jättekonstiga hundägare och sansade evigheter. Det mest naturliga sömnpillret för jyckar är att gnaga eller slicka. Let’s take it to the jungel my friends. En vargvalp diar ofta innan han somnar. Som fallna höstlöv kring en ståtlig ek ligger valpskaran utslagen kring sin mjölktömda mor. Långt upp i vuxen ålder påverkas våra hundar på samma sätt av att få slicka. Vi kan efterlikna diandet genom att knöla ner färskfoder (typ Vom og hundemat) i exempelvis en Kong. Hunden lägger sig till rätta, sätter tassarna om Kongen och slickar. Kanske frenetiskt till en början men saktare när lugnet fyller nervsystemets alla tentakler. När nappen, sorry Kongen är tom sluts hundögon till ro och vovven sover gott.


I samma djungel en bit bort står en pack ungvargar inför ett byte. De har rullat sig i skitäckliga saker så att de högbenta med horn inte ska känna igen deras doft. För de luktar inte längre varg, de luktar bara asäckligt. Skitdålig strategi om ni frågar mig. Huuuuursomhelst…. en av jägarna har låst bocken med blicken. Ett steg fram och resten av krigarna kommer att följa i attacken. I alla alstras energin bara en jägare känner igen. Ett rus av adrenalin som skapar knivskarpt fokus. Tillräckligt med kraft för att ruscha, slita ner och döda. Även om processen tar på krafterna skulle adrenalinnivån som krävts göra sig påmind långt därefter om naturen inte varit så klok att vargarna får en naturlig avreaktion. Ett fält byte styckas genom att varje individ tar sig en bit och släpar bort den i skuggan. Beslutsamma tassar sätts mot benpipan medan käftarna sliter av skinn, senor och muskler. Mätta på kött lägger de sig ner och i timmar därefter mals det och gnags det. Sen orkar en ungvarg inget annat än att knoppa och sover sen gott.


Låt oss hedra vargen i våra hundar, anamma deras seder och ge våra domesticerade rovdjur samma möjlighet. Strunta i jordhögen men låt dem slicka sig till sömns i en mysig vrå eller varva ner till ljudet av kraschande ben, det är deras sanna vaggvisa. Eller något liknande. Asså mycket liknande. Tänk mer back to the jungel än my little pony när ni väljer ben och bädd.


Taktil rogivande massage är en schysst quick fix på uppspelt jycke.

Så här gör du!

//C.Alupo

Etiketter: hundträning, etologi

Jag går ut för att träna inkallning med ynglingen. Målbilden är att få en inkallning som fungerar i skapa lägen. Det kräver ett smart träningsupplägg.
Storm. Han med flinet och den busiga blicken. Han med den kaxiga traven och det goda hjärtat. Han som inte kan sluta tänka på grisar och älgar och som växte om sin far vid sju månaders ålder. Den kritvita och stora stormen. Han är den enda jag känner som kan se mallig och mild ut på samma gång. Han. Det knakar ljudligt under kängorna, det är januari och skaren bär mig inte vilket gör oss hörbara på långt håll. Det är okej, viltet ska ha försprång idag. Vi ska inte jaga, vi ska träna inkallning. Målbilden är att Storm ska kunna avbryta jakt på given signal. Det är inte lätt. Därför är det en intressant målbild att jobba mot. Och självklart är den nåbar. Mer eller mindre tänker jag. Samma inlärningsprinciper är fullt användbara vid all inkallningsträning. Men att bryta en urinstinkt, en jakt, det är svårare än allt. Det kräver ett smart träningsupplägg.

Det är november och grundträningen sitter, han vet att visslingen betyder: avbryt det du gör, kom till mig, sätt dig, låt mig ta i ditt halsband och invänta frisignal. Signalen är betingad i mängder. Som vi visslat och belönat, överallt, titt som tätt. Han har en positiv förväntan på kommandot. Han vet att det betyder närhet, godsaker, lek och kalas. Så vi är alltså i befästelse-fasen i inlärningsstegen. Fasen som gör att en inkallning blir hållbar i det kontext man önskar.
Det gäller att ha koll på vad mål-miljön innebär för hunden. Är målet att hunden ska lyssna i hundrastgården, i parken, elljusspåret, på ängar, i jaktmarker eller i samtliga miljöer? Lista de troliga störningarna din hund kommer möta och behöva avböja i er mål-miljö. Vad bidrar lockelserna med för känslor hos hunden? Kan du erbjuda något liknande som belöning? Kommer det finnas joggare som distraherar, barn som leker, andra hundar, katter eller harar, så behöver vi träna mot sådana störningarna för att ge jycken möjlighet att vara lyhörd kring dem. Och erbjuda belöningar av liknande värde så att det är värt att välja dig.

Samspeltheten kring störningar kommer verkligen inte per automatik bara för att hunden i ett annat sammanhang förstår innebörden av visslingen. Verkligen inte. Det är en träningsfråga. Du behöver öva inkallning mot lockelser i rörelse, spännande ljud och dofter, kvittrande röster eller skuttande vilt. Sparka iväg en fotboll och kalla in, kasta en stenbumling i ett snår och kalla in, låt jycken stå nos mot nos med en hundkompis och kalla in, be några barn locka och kalla in.
Först när du övat upp hundens förmåga att lystra även när endorfiner och adrenalin pumpar genom kroppen kommer han kunna samspel med dig i skarpa lägen. Först då. Om du inte gjort det jobbet är det verkligen inte trots som är orsaken bakom hundens ”olydnad”. Verkligen inte. Snarare resultatet av dålig träning. Krasst. Sant.

I den här inlärningsfasen lägger jag systematiskt till störningar. Lockelser som gör att hunden tappar fokus. För att sedan kunna återfinna den och belönas för det. Jag riggar situationer där hunden får öva upp viljan att lystra trots allt. För bäst effekt tränar jag med förstklassiga belöningarna i fickan. Jag snålar med supersnasket till vardags, håller på julbonusen och jackpottarna.
Jag har en kamptrasa i ryggfickan (gärna päls från det viltet hunden ska präglas på – gäller jakthund) och en påse dregel-gott-snask i innerfickan som bara används vid träning mot hundens svåraste störningsmoment. I dag är lockelsen vilt. I Storms fall vill jag aldrig förbjuda störningen, bara bryta för att åter ge tillgång. I vårt fall är det möjlig, lämpligt, till och med nödvändigt. Om jag vågar ge hunden tillåtelse att ge sig hän det som lockar och använda det som en belöning säkerställer jag hög pålitlighet på inkallning. Det kallas för premacks-principen och innebär att hundföraren kan äga störningarna på ett klokt sätt.

Vi behöver inte slåss mot det som distraherar hunden. Vi kan istället använda hundens egen drift och njutning som belöning. Konceptet gör hundar inkallningsbara runt rejäla störningar. Mitt i hundlek, kring doftfläckar och lekande barn… till och med bland vilt. Om jag istället hade bannat intresset för vilt hade jag riskerat sämre jaktlust, ytterst oönskat i en jakthund tänker jag.
I andra fall kan det handla om att springa fram till andra hundar, bannar vi det riskerar vi att få hundar som skyr andra hundar med utfall som eventuell konsekvens. Man kan träna smartare än hårda tag och därmed utan risk för negativa bieffekter. Man kan väcka konkurrerande motivationskraften lite lagom och nöta samspel, om och om igen. Tills hunden även vill det vi vill. Man kan det. Om man är lite smart. Finurlig och kreativ.

Jag och Storm lämnar den snötäckta åkern och ger oss in bland tallarna, hans iver stiger när nosen insuper viltdofterna som vindlar mellan snår och granstammar. Han letar snabbt upp färska spår efter vildsvin. När nosen når jorden vildsvinens trynen vänt upp från under snön släpper jag ut tio meter lina och låter honom spåra. Jag hindrar honom från att rusa iväg genom att hålla emot i ett jämt tryck, en för hög hastighet eggar bara upp lusten att förfölja.
I dag vill jag ha den motivationskraften under kontroll. Han är stark som en oxe, det är en bra sak. Efter ett tag stoppar jag honom, leder honom av spåret för att förenkla (avstånd från lockelsen dämpar drivkraften emot den) och visslar sen. Han vänder upp mot mig, en snabbt notis, en frågande blick. Intentionen, kontakten ger honom utdelning direkt, torkat älgkött och sen får han frikommando att fortsätta med det han älskar.

Jag släpper iväg honom på spåret igen. I det här skedet kräver jag alltså inte att han ska springa hela vägen in, sitta yada yada yada, inte än. För om vi belönar små delsteg ökar vi motivationen till samspel som krävs för att nå målet. Och även om han kan proceduren hemma på tomten, ute på åkrarna och på träningsplan så har jag bytt miljö idag. Jag har lagt till den största störningen av alla, färskt vilt. Av den orsaken sänker jag kriterierna för belöning ett tag. En sak i taget. Generositeten i att släppa honom vidare på spåret för en mindre prestation ökar hans vilja att komma nästa gång jag visslar eftersom jag visar att jag inte tänker ta spåruppgiften ifrån honom.

Vi repeterar så att han verkligen tror mig. Varje gång kommer han närmare, gladare, stoltare och med mer kraft. Han gillar torkat älgkött, rådjurshjärta och lever, det gör han, men inte lika mycket som han älskar att spåra. Och en älg kan jag aldrig konkurrera mot, det vet jag. Så vi kompromissar. Han ger mig vad jag vill och jag ger honom vad han vill. Precis som vid all hundträning så satsar vi på ett fåtal energifulla, roliga repetitioner varje dag. Det ger mycket bättre effekt än långa tradiga, tragglande träningspass sällan.
Jag är riktigt nöjd med hans prestation och vi rundar av. Jag går nära inpå honom medan han spårar, tar i selen och klappar om, berömmer. Vi sätter oss i spåret, kelar och tar det lugnt. Pratar lite om grisarna vi förföljer, funderar på om de är dem han och husse kommer möta i höst. Kanske kommer jag få skjuta en av dem för honom en vacker dag. Kanske. Vem vet. Vi drömmer lite om det. Eller det är nog mest jag som drömmer om det. Jag visslar inte för att avbryta spårningen, verkligen inte. Jag vill inte koppla samman min vissling med avslutet. Istället leder jag honom av spåret, kopplar om till koppel, säger ”avbryt” och strosar den nyplogade grusvägen hem.

Men…jag är inte riktigt färdiga… jag har förberett ett avslut. På ängen utanför mitt har det inte gått vilt på länge, snön ligger orörd (det vill säga störningsmomentet är alltså mindre). Där är det lätt för honom att lyckas, speciellt då vi nyligen övat i en svårare miljö. Lite som att öva skytte på 40 meters håll från måltavlan, nöta tills man fixar det och sen ställa sig på 20 meters håll. Lätt som en plätt. Den triumferande känslan, high-five-feelingen, den vill jag ge honom som avslut. Därför har jag lagt ett spår tvärs över fältet, en vildsvinsklöv är släpad och slutligen knuten i ett träd en bit in i skogen på andra sidan.

Linan åker på och jag låter honom korsa spåret, han tar det direkt och tågar nöjt iväg över skaren. När han kommit ett par meter in i skogen stegar jag fram på linan med händerna så att jag kommer närmare honom (avståndet mellan hund och förare påverkar svårighetsgraden och nu vill jag ha den låg). Jag visslar och han vänder om som en konståkare på nyspolad is, jag tömmer fickorna på snask och så fort nosen åter pekar mot spårslutet får han frikommando och fortsätter sin spårning. Kort därefter står han vid sin efterlängtade klöv och gnager. Underbar final, vi avslutar på topp. Han kommer minnas det till nästa gång tänker jag. Det är en bra sak.

När jag tragglat mig igenom befästelse-fasen är det dags att testa inkallningen i skarpa lägen. För Storms del får husse med bössan som vet var älgarna bor, han som förstår allt det viktiga, stå för den biten. I de skarpa lägena de kommer erfara kommer Storm verkligen befäster förmågan vi i ovanstående scenario bara grundat. Men utan grunden har man inget att stå på.
Grunden är viktig, och därför är jag efter att hunna-jobbet är gjort och inkallningen funkar, rädd om signalen, visslingen. Som om jag bar ett spädbarn över ett nybonat golv rädd om den. Jag visslar den inte till vardags. Jag låter ingen annan använda den som inte förstår sig på den hundindividens träningsprogression eller hundars inlärningspsykologi. Exempelvis vill jag åtta gånger av tio att visslingen leder till fortsatt arbete, fortsatt lek, fortsatt frihet… några få gånger innebär den koppel och avslut men aldrig i omvänd ordning. Aldrig. Sånt måste man förstå. Annars är det som att kasta timmar av träning rätt ner i den djupaste av sjöar.

//C.Alupo

Etiketter: inkallning, hundträning

Olle är inte som andra. Men precis som han ska vara gastar hans syster Aina om någon påstår något annat. När föräldrarna vankar och våndas över hans ”öde” lägger hon handen tungt på hans axel, ställer sig tätt bakom och viskar ”Skit i dem Rainman, du kommer klara dig fint bara fint!”. Alla förutom mormor och Aina säger tyvärr motsatsen så ofta att Olle nästan tror dem. Men bara nästan. För syrran har rätt om allt det viktiga, om vädret, vilken glass som är godast, vilka lärare i skolan som är idioter och hur känslor ser ut. Så Olle väljer att tro på henne. På henne, mormor och Pompe.

Förresten gillar han Rainman bättre än Asp-Olle som klasskompisarna som aldrig är kompisar kallar honom. Aina säger att han borde få slippa fritids och vara med henne och Pompe efter skolan istället. En gång sa hon det så högt till mamma och pappa att grannarna vaknade och mamma började gråta. Innan det ”samtalet” (som egentligen var familjens största gräl genom tiderna) ansåg deras mamma att Olle behövde all hjälp vuxenvärlden kunde ge honom och att ansvaret att ta hand om Olle var för stort för Aina som faktiskt bara var två år äldre. Då vrålade Aina något som var sant, att hon och Pompe var mognare än hela den dysfunktionella jävla vuxenvärlden sammanslagen så de borde för fan räcka bättre än ett par urbota fritidspedagoger som ändå inte fattade betydelsen av det sista ordet i deras yrkestitel. Sen hotade Olles storasyster med att tatuera och pierca sig om de tvingade Olle att tillbringa mer tid med de elaka klassmupparna än lagen krävde. Sen andades hon som en stridslysten tjur som bara vilade för att ta sats, bet ihop så pass hårt att ansiktet skakade och käkarna blev fyrkantiga. Medan mamma funderade ringde Aina mormor som också hotade med att tatuera sig, i ansiktet!, om ingen lyssnade på Aina. Så nu går Olle inte på fritids längre kan man säga.

Aina har attityd. Och Olle har Asperger. Som om det vore en sjukdom. Få fattar att han inte har något alls, att han bara är. Som han är. Aina fattar det. Och Pompe bryr sig inte om att Olle inte vill kramas eller stå nära. Hon gillar inte heller att glo folk i ögonen som hundinstruktörer på kurs envisas med. Tiken tjatar inte på Olle om att han måste ha på sig fleecetröjan som kittlas tills han blir galen på riktigt. För Pompe hatar också sitt regntäcke. Och hon bryr sig inte om att han oftast mumlar så ingen hör men pratar alldeles för högt när det gäller kungligheter och hundar. För ibland skäller hon själv så folk blir högröda i ansiktet. Hon bryr sig inte om allt folk stör sig på hos Olle. För hon är en papillon.

Det betyder dagfjäril vet Olle. Dvärgspanieln var jätte populär i det franska kungahuset på 1500-talet. År 1950 importerades den till Sverige och Olle är jätte arg på dagens kungahus för att de inte har papilloner i större utsträckning än noll. Jätte arg är han på det. Sylvia har fått ett brev. Drottning Kristina höjer han till skyarna för hon importerade minsann riktigt bra jakthundar till Sverige. Riktigt bra jakthundar minsann och det förklarade han för Sylvia. Och att han inte förväntade sig att hon skulle göra något likvärdigt storslaget men att hon som drottning åtminstone kunde lära sig behärska en papillon som både är lättsam och trevlig. Han fick inget svar. Olle älskar att titta på gamla målningarna av papilloner tillsammans med monarken och franska avelsdamer. Han rabblar gärna upp fjärilens mankhöjd, vikt, ursprungssyfte och pälsstruktur medan han ivrigt tummar på ärm-mudden och ler som någon som verkligen gillar glass och som av misstag fått jätte mycket mer i bägaren än han beställt. Så ler han när han rabblar hundfakta.

Han kan nästan allt om 118 olika hundraser. Och Aina lyssnar alltid som om det vore första gången han berättade trots att det verkligen inte är det. Olle vill inte lära sig om något annat än hundar. Hans lärare är bekymrade över det och påstår att han är underbegåvad fast han är den smartaste Aina känner. Utvecklingssamtalen har slutat vara utvecklande för länge sen menar mormor och Aina. Olle ”sitter av tiden” säger lärarna. Sen blir de oroliga och ibland arga men det tror de inte Olle märker trots att han gör det på sitt sätt. Det sägs att Olle har svårt att förstå känslor, att han inte kan se dem som andra. Det stämmer inte. Han förstår Pompes känslor. Han ser dem inte, men han känner dem. I hjärtat. Ibland tror folk att han inte kan känna känslor för att han inte alltid visar dem som andra, då blir han så arg att det märks jätte tydligt att han är arg. Ändå är ingen riktigt nöjd. Sen sägs det att Olle har svårt att hantera intryck. Men vad folk inte förstår är att han har ett luktsinne som en hund, så ja, starka dofter gör honom snurrig i huvudet. Och massa synintryck trubbar inte av honom. Han tar in allt. Dubbla budskap förvirrar och stressade människors osammanhängande vis är enerverande. Men med syrran och Pompe är det lättare. För de säger vad de känner och tycker och det är alltid sant. Och de gör samma sak varje dag. De går upp, ut och sen in igen. Skolan och hunddagis och på kvällarna när Aina lyssnar på hiphop för högt i lurarna sitter Olle tätt intill så rytmen dunkar i knäna medan han dricker för stark mjölkchoklad och borstar Pompes öron. Varje kväll. Olle vet precis vad klockan är då. Andra människor är som tusen bergochdalbanor i hundra galaxer som krockar. Andra människor tycker att Olle har svårt att förstå. Olle börjar verkligen tro att det är de som är dumma i huvudet. Aina håller med honom.

En gång i skolan skulle Olle ”samarbeta” med en tjej i klassen. De hade i uppgift att bygga ett futtigt vindkraftverk som inte skulle kunna alstra mer energi än en fis. Det hade Olle räknat ut långt innan lärare var klar med ”introduktionen av instruktionen” som var totalt överflödig men tydligen väldigt viktig att lyssna på. Uppgiften var idiotisk från början. Tjejen läste instruktionen som man uppmanades trots att man precis tvingats höra den och sen satte hon igång med byggandet. Olle blev irriterad och svettig, han blir det av onödiga instruktioner. Då ställde sig tjejen jätte nära och sa samma sak hundratusensju gånger högre och högre tills Olles huvud höll på att sprängas, så istället för att knöla ihop vindkraftverket och skrika sprang han ut från tekniksalen och skrek. Bakom sig lämnade han ett klassrum översvämmande av gapskratt och hån.

Aina hörde allt från sitt klassrum två rum bort och sprängde ljudvallen en aning. Hon löpte korridoren ner och fångade sin bror i ett enda hjärtslag. Tjejen kom efter och tjoade ”Asp-Olle, kom tillbaka, vi är inte klara, jag kan förklara igen om du behöver”. Det syntes att hon njöt när klassmupparna garvade bakom. Man kan säga att en vaktmästare fick lyfta Aina högt över golvet så att hennes spinkiga ben vevade i luften istället för att rusa mot tjejen i syfte att slå ut tänderna på henne. Vaktmästaren krävde att hon sansade sig, så Aina lovade det likt en border collie i en dålig passivitetsövning. För direkt när han släppt taget om hennes midja sprang hon mot tjejen och alla utom Olle blev tvungna att jaga efter henne. Olle tummade ivrigt på ärm-mudden och log lite, mest i smyg.

Andra gången vaktis bar bort Aina vrålade hon ”Kallar du honom det där igen bussar jag hunden på dig!!” över axeln. Tjejen satte sin skära nos i vädret och sa ”Den där hårsnodden, vad kan den göra?”. Då blev det allas tur att jaga Olle istället. Och han hatar verkligen sånt. Aina fick hjälpa till för Olle försökte inte bara slå ut tänderna på tjejen, han var på god väg att lyckas när vaktis till sist fick tag i honom. Men Olle hatar att bli buren lika mycket som han hatar kittliga fleecetröjor så Aina sparkade vaktis på smalbenet så pass att han tappade Olle i marken sekunden innan Olle lyckades borra tänderna i hans överarm. Sen sprang syskonen hem i  enda andetag.

Nu vägrar Olle ha teknik. Och när han har bestämt sig går det inte att sluta med den bestämmelsen. Teknikläraren tycker att Olle är besvärlig. Aina tycker att Olle är principfast som en adlig societetshund och att teknik-Per borde premiera det. Hon råkade skriva det på teknik-Pers Facebooksida och förtydligade att brist på principfasthet är orsaken till den moderna samhällsstrukturens undergång och därför kan det mycket väl vara hans fel om jorden går under framöver. Så rektorn kallade till ett möte och babblade sig blå om åtgärdsplaner och betygskriterier samtidigt som han luktade katt. Aina avslutade mötet med att påpeka kattlukten och sen sa hon saker som inblandade ordet idiot så många gånger att mamma blev rödare i nyllet än en tollare. ”Och den rasen godkändes 1945 av den kanadensiska kennelklubben och är minsann den yngsta av retriever raserna!” passade Olle på att deklarerar högre än Aina skrek sin sak. Sen gick han. För det verkade som om mötet var över. När rektorn hojtade ”Kan du stänga dörren efter dig så att vi vuxna kan prata klart?” svarade Olle ”Ja!”, sen fortsatte han nedför korridoren med den vidöppna kontorsdörren bakom sig. Olle kan stänga dörrar. Men ingen bad honom att göra det. Så alla utom syrran suckade. Aina tog istället ett djupt andetag,  hon tog sats. Vänligt men mest bestämt förklarade hon sen för mamma, pappa och rektorn att de beteende sig som ett gäng oförstående idioter. Hon är sådan Aina, en som orkar berätta för folk om rätt och fel. Hon kommer alltid att vara sådan. Där och då tror de vuxna att det är tonårsfasoner. Men om 15 år kommer mamma och pappa förstå att hon hade rätt. Rektorn däremot kommer aldrig haja. För han kommer vara ett oempatiskt kattskrälle då som nu.

Olle går han ut till Pompe som väntar i mammas bil. Han stryker tikens päls och snurrar hennes öron mellan fingrarna. Han tittar henne inte i ögonen och viskar je t'aime. Han är säker på att fransyskan i henne föredrar sitt modersmål. I den stunden känner sig Olle inte ensammast i hela världen som många hade gjort. För hunden slickar honom på handen, viftar på svansen och kryper närmare. Sen hörs ett brak. Högstadieskolans fönster skallrar som om jordskorpan under gjort vågen. Det är Aina som stormar genom portarna, än i dag är Olle osäker på om hon öppnade dem. ”Om det DÄR är att vara vuxen tänker jag då aldrig bli en!” gastar hon och stegar över skolgården mot parkeringen. Sen cirklar hon handen över huvudet som flygledare gör på startbanor för att ge stridspiloterna klartecken på lyfta. ”Rainman nu drar vi till hundrastgården och sen köper vi glass!” vrålar hon, de svarta platåkängorna slår som en uppretad hagelskur mot asfalten, hon skyndar sig som om rektorn och mamma var henne hack i häl. ”...där lär man sig saker på riktigt Rainman, på riktigt!” fortsätter hon. Olle sätter sig i framsätet på Volvon, han har Pompe i knäet när de drar iväg så att däcken skriker. Olle ler. För så länge han har syrran och Pompe kommer han klara sig fint bara fint. Och Aina har snott en bil för första och sista gången.

Senare samma kväll när alla skällt klart sticker mormor in sitt huvud till en rödgråten Aina, och viskar från dörrglipan ”Oavsett vad de säger är jag stolt över dig” rösten är full av kraft och beundran. Allt det onda försvinner, kinder blöta av tårar ler igen, för det där var det enda Aina behövde höra för att aldrig tappa sin glöd, sin tro på rätt och fel. En mormor kan göra hela skillnaden, med en lite mening, fylld med så mycket hjärta.

Allt det där skedde för många år sen. Idag är Pompe död. Olle är vuxen. Aina som vägrade bli det höll vad hon lovade och har bara blivit äldre. Syskonen sitter på kontoret. Hon dricker kaffe och han dricker alldeles för stark mjölkchoklad, i valphage intill skrivbordet gnyr små fjärilsvalpar i jakt på Pims spenar. Det är Olles andra kull. Det är tyst i hundgårdarna. 30 hundar ligger utslagna, belåtna efter lunchpromenad och köttben. I eftermiddag har syskonen två valpkurser och en ljud rädd vorsteh på ingång. Företaget har växt sig starkt. Olle basar över hunddagisverksamheten och trimmet. Han klipper hundarna som de ska se ut, som förr i tiden, något annat alternativ erbjuds inte. Han går till jobbet i chinos och skjorta och sköter daghundarna så pass att ”Pompes & c/o” har kölistor och reservplatser. Aina funderar på att bygga ut men aldrig anställa. De jobbar inte med folk. De sköter sitt. Det blir bäst så.

Hennes avsikt var aldrig att jobba med hundar. Ändå gick hon instruktörs- och hundpsykologutbildningen i ett svep efter plugget. Mormor betalade. Det var bråttom, för två år senare skulle Olle stå student och sen ekade verkligheten framför dem. Så det fick bli på det här viset. Dagen då hon klistrade igen kuvertet med ansökan om att registrera deras bolag sa hon högtidligt mot himlen ”Du ska aldrig kosta samhället en endaste krona, för det är fan inget fel på dig.” Och så är det, försäkringskassan har ingen aning om vem Olle är. Men det vet hundratals nöjda hundägare.

Mamma och pappa oroar sig fortfarande över att Aina försakar sitt liv för att rädda sin brors. Men sen minns de hur hon vägrade hålla ”nått jävla tal” på hans student, alla ville att han skulle hedras rejält, för ingen trodde nog att Olle skulle ta studenten. Hans sköld och svärd till syster som aldrig tvekat på den saken var den enda som kunde säga något värdigt nog om det hela. Men hon vägrade att poängtera hans förmåga att visa sig kompetent på ett papper de båda föraktade. Istället sjöng hon sin egen version av ”Låt mig vara sin soldat” och till och med ett kattskrälle till rektor fick pressa fingrarna hårt mot ögonvråna.

Vad har nu allt detta med hundar att göra. Förutom Pompe. Jo hade hundar inte funnits hade folk fortfarande funderat över vad Olle har för diagnos. Men det gör ingen tack vare syskonkärlek och fjärilarna från 1500-talet. För alla vet vem hund-Olle är. Ingen bryr sig om vad han har. Sånt kan hundar åstakomma.


/C.Alupo

Etiketter: kåseri

Till alla vackra väktare. De ståtliga, muskulösa och modiga tillägnas detta inlägg. De med ett inneboende kall, en drift att vakta, lika stark som jakten i en jakthund. Deras hjärta säger åt dem att ryta. Deras mod är olikt alla andras. Deras styrka och stolthet går inte att ta miste på. Dova trummor är deras soundtrack.

De ställer sig emellan. Mellan oss och det hotfulla. Patrullerar reviret och markerar gränsen mellan vårt och andras. De avgör saker vi inte förstår oss på. När det behövs reser de sig i beredskap. Trycker fram bringan och breddar bakbenen, innan de gör sig hörda. Deras mörka skall ekar djupt inom en, för de kommer från hjärtat. Markeringen visar att de är redo att strida om så behövs.

Det finns så mycket kärlek i att ställa sig emellan. Att gå upp i front innebär att man är villig att ta den första smällen för dem man har bakom sig, för dem man håller kär. När jag fick barn kände jag en kraft växa inom mig, en styrka och ett mod olikt allt annat. Jag blev redo att dö för någon annan om så skulle behövas. Ställs vi inför ett rusande tåg och det står emellan mig och mina finns ingen tvekan. Det är bara för dem jag känner så. Det är bara för dem jag skulle dö. Så bör föräldrar känna för sina barn. Så länner vakthundar för oss.

Ibland uppskattas inte vakthundars intention och de får skäll för att de skäller. Jag tror det sårar dem. För då tar vi inte emot all kärlek och uppoffring beskyddet de erbjuder innebär. Vi vill tysta, stävja, lugna. Vi har staket, lås, kanske larm. Vakthundar behövs inte som förr. Men dessa hundar accepterar inte arbetslösheten. Energin i dem går att tömma på annat vis, det är inte det. Det handlar om att de inte kan släppa en instinkt som rinner djup i deras ådror. Dova trummorna ljuder inom dem, alltid, det kommer inte tystna för att samhället de lever i morderniserats. Deras inneboende kall handlar om att säkerställa flockens överlevnad. Sådant är viktigt för ett territoriellt flockdjur. Väldigt viktigt. Vissa hundraser måste få skydda, för göromålet definierar dem.

Jag har en väktare hemma. Koi. Det är schäfer, rottweiler och amstaff i honom. Han får vakta, med all sin vackra kraft. När han gör det beundrar jag honom och berömmer. Sen går jag upp i front, tätt intill. Han är inte ensam på sin post, han må vara befälhavaren för han har bättre koll än jag, men jag är hans högra hand, hans rådgivare. När jag kliver in tystnar han och får beröm även för det. Tillsammans avgör vi om vi behöver strida. Än har det inte behövts. Vi har ett samspel kring den viktigaste sysslan han vet. Det kanske är det som gör beteendet kontrollerbart. Om jag säger ”Det är okej, matte har det” släpper han facklan och lämnar över vakten. Kanske för att han vet att jag tycker det han gör är viktigt. Och kanske för att han som liten fick en gobit och en kärleksfull klapp när jag klev fram och fick hjälpa till.

Så enkelt var det inte med Tyson. Ett fall för länge sedan, en intensiv vakthund som inte bara vaktade, han gick även till angrepp. Det går inte att ha det så. Så vi vända känslan genom att be besökare betala tullavgift. Alla som ville hälsa på kom med en gåva till vakthunden; märgben, grisöra, en näve köttbullar eller en leksak. Snabbt vände känslan hos Tyson som slutade se besök som olovligt intrång och istället reagerade med positiv förväntan när någon närmade sig grinden. Det tonade ner motivationen att driva bort och ökade vilja att släppa in. Vi tog aldrig ifrån honom vakten. Han behövde få det utloppet. Så på given signal ”Varsågod att vakta” och iklädd en speciell väst för att förtydliga arbete fick Tyson vakta. Samma tid morgon och kväll skickades han ut och gick sin runda inom den väl inhägnade tomten. Han patrullerade, blåste upp sig och ibland släpptesen skallsalva som satte gatstenarna i rörelse. Efter tio minuter gick husse ut och tog över genom att gå upp i front, berömma och be om tystnad. Därefter serverades kvällsmålet i lyan (i huset) som lön för väl utfört arbete. Och medan den ståtliga åt gick husse ut och vaktade klart, eller satt på trappen och spejade, så att Tyson kunde släppa rollen. De jobbade i skift kan man säga. Det var en bra överenskommelse som funkade för dem.

Det finns sätt att få kontroll på beteenden utan att ta ifrån någon en hjärtefråga. Det finns sätt att låta väktare ställa sig framför utan att det blir farligt. För deras driv handlar aldrig om makt, deras handlingar gror inte ur aggression. De agerar av kärlek.

//C.Alupo

Etiketter: vakt, hundpsykologi, etologi

Han är sju år och heter Monchichi om ni frågar honom. Hans mamma har en annan uppfattning som inte spelar någon roll om ni frågar Monchichi. Han skulle inte påstå att de blivit osams, för de har alltid varit det. Av samma skäl, i flera år. Han älskar sin mot, men han börjar bli rätt säker på att hon är blåst i skallen. För Monchichi får inte skaffa hund.

Av den anledningen skriker han ”Vem gör så här mot ett barn???” ganska ofta och med uppspärrade ögon samtidigt som han slår handen mot hakan och sen mot sin mor som det vore en obscen gest. När han gör så pratar hon l   u   g   n   a   n   d   e  med honom. Det är fruktansvärt provocerande om ni frågar Monchichi, så idag slet han upp en feng-shui-placerad yuccapalm ur en kruka mitt framför ögonen på henne. Men det skedde strax efter hennes yogapass så hon sa sammetslent ”Det finns säkert en mening även med detta, vi kanske ska köpa kaktusar”. Vilket i och för sig var lite av ett hot. Som motargument försökte Monchichi slita sönder en tibetansk prydnadskudde med sina bara händer, vilket inte var realistiskt, så han for mest runt och ruskade en kudde likten understimulerad whippet.

I vilket fall som helst. Vem gör så här mot ett barn!? Det enda han vill ha är en bordercollie. En svart/vit super smart hund som är galen i huvudet och kan springa as snabbt. Den ska heta Hurrakules, första delen i namnet uttalas födelsedag-hurra, det är viktigt. Vår pojk har drömt om Hurrakules så pass att jycken finns på riktigt, i fantasin. För allt i fantasin är på riktigt, det har en uteliggare med snurriga ögon sagt till Monchichi. Därför är Hurrakules en mycket verklig del av familjens liv. Monchichi har exempelvis inte tid att göra läxor, vem ska då gå eftermiddagsrundan med Hurrakules? Och när den tibetanska kudden äntligen gick i bitar var det ju tyvärr Hurrakules som lyckats. Och sällan kan han slå sig ner till bords när middagen är klar för han är ofta upptagen med kloklippning och sånt. När hans pappa påminner honom om att han vare sig har hund eller läxor skiter Monchichi i det. Istället gör han handgrejen mot sin pappa as många gånger att hans mamma måste nynna kumbaya jätte högt och inte alls rogivande.

Förra tisdagen var det simskola igen. Monchichi är rätt säker på att simläraren är blåst i skallen han med. Vår pojk är nämligen övertygad om att läraren sagt att små barn kan andas under vatten. Den dagen blev lite av en brytpunkt i Monchichis liv. Innan trodde han att vuxna var pålitliga, han omvärderade det efter att ha testat vatten-andning. För simskoleläraren ljög som fan och Monchichi får verkligen inte svära. Det kan vara därför Monchichi blivit ”obstinat” som bassängfolket uttryckte sig efter det simpasset. Okej det var kanske onödigt att han skrek ”PITBULL!!, pitbull… det är en lös PITBULL med PTSD härinne!” för att slippa dyka från kanten. Det blev kymigt, men Monchichi löste allt genom att kalla på Hurrakules som gjorde en bakåtvolt och avväpnade pitbullen genom att round-kicka ut alla hans tänder. ...ändå var ingen tacksam. Ingen!

”Nu får du ännu mindre en hund” sa hans pappa på vägen hem från simmis. ”Ännu mindre än inte alls, vad är det pappa?!?! PAAAPPPA, VAD ÄR DET?? Är du analfabet? Vem säger så…!!” (rycker frenetiskt i bilbältet och stirrar arg i backspegeln utan respons från spermiedonatorn som orsakat hans liv). Väl hemma kom mamma ner på ”hans nivå”, satte sig i lotusställning framför honom och tog djup ögonkontakt, mag-andades och höll varsamt om hans axlar och pratade som om hon jobbade inom palliativvården och han vore Benjamin Buttons. Han skakade av sig hennes händer, stirrade henne i hårfästet istället för i ögonen. Han höll för öronen med sina pekfingrar för att kunna rikta tummarna neråt i negation och samtidigt peka finger åt henne. Hon förstår inte hur coolt det är.

Finger-grejen gör att Monchichi faktiskt inte hör när hon för femtusentrettiofemmiljonte gången förklarar varför de inte kan skaffa hund: ”Blaa bla blaaa …. bor i stan...bla blaaa… jobbar mycket…. mummel mummel… allergisk kusin… blaa blaaa… vi är inte hundfolk.” Det sista hör Monchichi. ”Då måste det blivit fel på BB! Är du säker på att jag kom ut ur din tröttsamma livmoder??, ÄÄÄRRR DU DET?!?!----- För JAG ÄR HUNDFOLK! Är jag adopterad kanske!?! Ska vi pratar om det istället? Har ni ljugit för mig i sju år? Samma sak som med Lilla-snigel-akta-dig-sången som verkligen inte handlar om en snigel utan en snäcka, för det är alltid skal på dem i böckerna. Ska vi pratar om era lögner?” Monchichi tappar verkligen alla här, han vet det, så han avslutar med att spärra upp ögonen och bita ihop käkarna så hårt att huvudet skakar. Han tar jätte mycket ögonkontakt nu. Sen går han ut i köket och river sönder alla tidningar de inte hunnit läsa. ”Vad ska du med en hund till?” försöker hans pappa genom den stängda dörren. Då sjunger Monchichi vrålhögt:

”Buddy you're a boy make a big noise
Playin' in the street gonna be a big man some day
You got mud on yo' face
You big disgrace
Kickin' your can all over the place
Singin'
We will we will rock you
We will we will rock you”

Han stampar refrängen hårt i golvet och försöker se ut som Freddie Mercury. Monchichi tappar alla här igen, stenhårt i golvet, så ointelligenta är hans föräldrar. Så för att förtydliga sitt budskap ritar han pickadoller, brinnande svärd och krigar-saker på kökstapeten med spritpenna.

I vilket fall…. På lördag fyller han år. Hipp hipp! Han kommer få hundböcker och gosehundar, hans senila farmor kommer ge honom torrfoder för hon är också övertygad om att Hurrakules finns, hon har bara inte hajat att han äter Vom og hundemat och det är typ förlåteligt. Av morfar kommer han få en godis fast Monchichi verkligen inte äter socker lite av samma orsak som Hurrakules inte äter torrfoder. Men en sak är säker, han kommer inte få EN HUND! Varför förstår inte vuxna människor hur förnedrande substitut och kompensationsstrategier är?! Varför hajar de inte att det kan förinta ett barns självkänsla till geggamoja utan sten i. Han kommer skrika det sista och slita upp en nyinköpt kaktus ur sin kruka på morgonen. Sen kommer han äta tårta, som en hund, utan bestick och innan den står på bordet och skylla på Hurrakules innan han springer ut utan att öppna grinden. Man kan säga att han kommer springa igenom grinden. Och först nu kanske du tänker ”lite orealistiskt?!” och det säger mer om dig än om Monchichi.

Han kommer lubba till hundrastgården på andra sidan parken två stora gator bort. Han kommer pissa på en lyktstolpe på vägen dit och strunta i övergångsställena. Hans mamma kommer behöva meditera i timmar för att komma över det, humma och klinga i en skål för att kunna andas igen. Vår pojk kommer inte ta hänsyn till det och han kommer öppna grinden (denna gång) till rastgården, hälsa på ett par hundägare genom att nosa dem i skrevet och sen kommer han leka med hundarna. Innerligt som de gör. Han kommer göra lekinviter i leran, rusa efter och hoppa i luften, boxas med frambenen och åla runt på rygg. Han kommer inte längre ha Hurrakules som ”låtsaskompis” som en vänlig tant förklarade för mamma i ett vitt rum med tavlor med havsmotiv på väggarna, han kommer vara HURRAKULES!!! Det är lite Edward Norton och Tyler Durden över det hela fast ingen slåss. Än.

Nu kanske ni undrar om Monchichi håller på att bli schizofren. Det kan mycket väl vara så. För jag tror att barn som verkligen vill ha hund men som inte får det kan brista. Men man vet inget om det för ingen är smart nog att forska på det. För smartskallar på universitet kan ibland vara rejält blåsta i skallen om ni fråga Hurrakules eller Monchichi. Jag menar inte att alla barn som vill ska få hund. Verkligen inte. Inte rakt av. Jag menar bara att föräldrar till barn som riskerar patologiska nervsammanbrott om de inte får hund behöver titta på sig själva. Kanske flytta ut på landet, jobba deltid (pengar är inte en validerad välfärdsvaluta längre, just so you know), lära sig om hundar och sen, sen när tid, kunskap, engagemang och ork finns (det måste gå ganska snabbt) då kan föräldrarna skaffa hund, helt på sin egen bekostnad för sitt barns psykiska hälsas skull. För vem vill ha en schizofren unge? Vem vill besöka sitt vuxna barn bakom galler och veta att det började den där julafton när Snobben i presentasken var full av bomull och inte muskelvävnad. För det finns obotligt småhundsfolk och de behöver hundar. Ni kanske tror att jag inte fick ha hund som liten. Men det fick jag, en schäfer vid namn Junior. Och utan honom hade jag med säkerhet varit fullständigt galen idag. Just saying…

//C. Alupo

Etiketter: kåseri
Zoner. De är osynliga för oss men ytterst verkliga för våra hundar. Det här inlägget handlar om mitt, ditt och ingens. Om zoner.

Let’s take it to the jungel my friends. Ni vet Mowgli och hans polare vargarna. Det är sagan om oss och våra hundar. För hunden är en vargättling. Domesticerad till tusen och rätt sönderavlad, men ändå en vargättling. Och när Mowglis grå vänner fäller ett byte gör de det tillsammans. När det sedan är dags att käka sliter de av varsitt stycken och sprider ut sig för matrons skull. Benpipan tillhörande varg X ligger i varg Xs zon som bildas när han har köttstycket mellan sina framben. Allt i hans zon är hans, har man inte en dödslängtan ger man fan i den zonen. Om varg X däremot reser sig och lämnar zonen för att återgå till buffébordet för att hämta en bättre bit, ja då är hans rester  ”up for grabs”. Om varg Y lunkar fram och drar med sig den benpipan och lägger sig en bit bort så ryker ingen päls för den sakens skull. Och likt magi har en ny zon upprättats.

Benhårt sitter förhållningssättet i våra hundar, för det handlar om vett och etikett, det handlar om hänsyn och respekt för andras ägodelar. Och det handlar om självbevarelsedrift, vem vill bli tilltrasslad i nyllet i onödan?! Vargar är noga med kodexen och snatteri uppskattas sällan men kan tolereras av valpar och om käk finns i överflöd.

I människobyn på andra sidan floden råder  namnlappar. Macheten med rött skaft är Sunitas och den med ett hack i bladet är Depalis. Alla vet det. Var prylarna än står och oberoende av var Depali eller Sunita befinner sig så frågar man innan man lånar. Vi kan alltså lägga ifrån oss saker och de laglydiga håller fingrarna i styr. Den väsentliga skillnaden är en ”kulturkrock” hundar och människor emellan. Hundar snor sällan saker ur händerna på oss, men har vi lämnat en bulle på köksbänken är det okej att ta för sig enligt de nos försedda. It’s the way of the wolf. Enligt dem gör de inget olämpligt eller felaktigt när de tar för sig. De är artiga som väntar tills vi gått. Självklart kan hundar lära sig våra seder, men jag tycker det är viktigt att vi förstår deras innan vi försöker få dem att anpassa sig till oss.

Att peka på tennisskorna som är såååå härliga att tugga på och deklarerar för valpen ”De där är mina oavsett var de ligger”... funkar inte. Om vi sedan pekar på en tennisboll och säger, ”Den är din”… kan får oss att känna oss pedagogiska… men för hundar mumlar vi massa skit och pekar på saker. Nu kan vi inte gå runt och konka på allt vi äger och har som våra hundar inte får ta. Det finns byrålådor. Och självklart finns det andra lösningar på våra kulturkrockar. Men detta inlägg handlar inte om lösningar. Det handlar om förståelse. För innan vi försöker ändra på hundars vis, bör vi försöka förstå deras seder och respektera deras arv.

//C.Alupo
Etiketter: etologi

Tiken som kommer att heta Manja har egentligen ingenting utanför Alex port att göra, ingenting alls. Ändå står hon där och gnyr. Och han gillar inte hundar, inte alls. Om ni frågar honom om fem år kommer han säga att han lärde sig tycka om Manja, lite som folk lär sig uppskatta soltorkade tomater.

Hon gav honom inget val. Hon vara i hans sallad varje dag tills han vande sig. Och med tiden kom han att älska henne. Något annat var otänkbart efter allt hon gjort för hans dotter. Idag skulle han offra en hand om så krävdes för jyckens skull. Han vet det, om fem år. Men inte nu. Idag är han bara innerligt trött på gnällandet utanför dörren. Och Manja är innerligt trött på att han aldrig öppnar porten. Så trött som bara en gatuhund som äntligen hittat hem före han med förmågan att vrida ner dörrhandtag förstått det. Så trött.

Alex och dottern Nelly flyttade till Spanien för några år sedan. Året efter att en rattfyllerist tagit Nellys mamma. Alma. Hon som var som en tornado och regnbåge på samma gång. Hon vars kärlek snurrat upp allt det låsta i Alex. Hon. Alex är tacksam för att han inte fick fem minuter i enrum med föraren trots att han skrikande krävt det av poliserna på häktet. Idag är han tacksam för det. För han är inte den sortens man som dödar en annan. Egentligen inte. Men när allt inom går i tusen bitar kan man vilja sånt. Efter allt skrik hos polisen valde han att vara den sortens man som lägger all energi inneboende i lamslående sorg på omsorgen av de kvarlevande. På Nelly.

De flyttade för att komma från kvarteren som påminnde om henne. Ambassadörsjobbet han erbjöds var för bra för att neka. Hans jobb hade inneburit landsflytt förr och det hade fungerat bra. Men denna gång trivdes ingen av dem. Nelly hade svårt i skolan och sa att de andra barnen retade henne. Ibland tyckte han skönja blåmärken på hennes armar. Han vet inte om han inte orkade eller om han inte ville veta mer om den saken.

För Alex kom flykten i flyttens slutligen i kapp, sorgen vägrade skingra. Varje eviga dag sved det och varje eviga kväll ifrågasatte han sitt beslut. Längtan hem växte starkare, där var hon närmare på något sätt. Och varje kväll avbröts tankarna av gnyendet. Utanför satt samma skabbiga hund och krafsade och gnällde. Han utgick från att Nelly matat den, varför skulle  byrackan annars envisas. Ibland slängde han upp porten och röt i, sparkade i luften. Hunden fintade, backade, utan att för den sakens skull gå sin väg. För det gör inte hundar med ett kall att rädda en tjej. Varje kväll samma sak.

Till slut började Manja följa efter Nelly istället. Till skolan och tillbaka. Hon satt bakom de högblanka skolgrindarna och väntade på Nelly, följde henne hem på behörigt avstånd för att inte skrämma flickan. Sen satte hon sig buskarna utanför huset och väntade lite till. Nästa dag följde hon åter flickan till skolan. En dag när Nelly kom ut från sista lektionen följde två större tjejer efter henne. De retades, skrattade och drog Nelly i håret. Hon ramlade och en ställde sig över, en annan drog i skolväska. Nelly skrek och Manja vet inte vad som hände men hon blev nog rasande. Hon tryckte sig igenom spjälorna på den stora grinden, tog i så hårt att revbenen värkte en vecka därefter. Sen sprang hon rakt mot den långhåriga som stod över Nelly. Manja högg, hårt, ruskade och morrade. Tjejen skrek, backade undan och ställde sig bland sina. Manja drog upp mungiporna så högt hon bara kunde, låste tjejerna med blicken och morrade vansinnigt åt hela klungan. Hon lovade alla att göra exakta samma sak, om och om igen om så behövdes, varje dag. Jag tror de hörde henne. Budskapet var svårt att missförstå.

Sedan den dagen höll de sig på avstånd. De blängde fortfarande och suckade så fort de såg Nelly, men på skolgården där risken var som störst vågade de inte längre. För utanför grindarna, fokuserad till tusen, satt en svart tik med ännu svartare ögon och stirrade på dem. Varje dag.

Nelly hade faktiskt inte matat hunden förrän den dagen. Dagen då även hon bestämde sig för att Manja skulle bli deras. Hon lade fram förslaget till sin far. Det var länge sedan han skrattat så innerligt. "Sådana som vi tar inte in byrackor från gatan". "Sådana som vi har inte hund". Nelly berättade vad tiken gjort för henne men Alex avskrev det som fantasier och ett försök att få hunden över tröskeln. Man kan säga att Nelly blev arg på sin pappa, så arg att hon låste ut honom. Och det är verkligen inte något sådana som dem gör, men att bli misstrodd kan plocka nya sidor i ett flickebarn. Så nu satt han där på trappen efter att ha slängt soporna, med en låst port bakom sin rygg. Han bankade, hotade, mutade och bad. Men Nelly vägrade. Hon väntade. På Manja.

Manja tvekade först eftersom han skrikit och sparkat efter henne, men nu skrek och sparkade han på porten. Sådana som Manja skräms inte så lätt. Så hon tågade uppför trappen och utan att be om lov satte hon sig bredvid honom, lutde sig en aning emot. Han såg på henne som om hon varit en rymdvarelse som slagit sig ner vid frukostbordet och helt sonika hällt upp en tallrik fil. Hon log. Han spärrade upp ögonen än mer. Lutade sig bort och lät ett migränbenäget huvud sjunka djup ner i ett par uppgivna händer. Det verkade som att han skulle börja gråta, så där som människor gör när allt gått åt helvete igen och igen. Kanske var det därför tiken bestämde sig för att ta all hans sorg. Hundar kan göra sådant, om vi låter dem, eller om vi är så pass oförberedda att vi inte hinner stoppa dem. Och så blev det den där kvällen när Nelly trotsade och den skabbiga hunden trängde sig på.

Han hade slutat hoppas på att Nelly skulle öppna, istället väntade han på låssmeden han ringt. Under tiden satt han där i sin ensamhet, trött på så många plan och väntade, men mest saknade han Alma så det värkte i bröstet. Smärtan gav sig inte. Den kanske aldrig skulle göra det tänkte han, och det finns gränser för hur stark en enda man ska behöva vara. Just i det ögonblicken kom hon och satte sig, den skabbiga hunden. Innan han hann skjuta henne ifrån sig överrumplades han av värmen. Den som spred sig inom honom. Den som verkade komma från honom men ändå från hunden. Den som gjorde att smärtan flyttade sig, ner mot benen, ut i låren och ner i fötterna. Tills den försvann. Helt. Säkert inte för alltid, men ändå, om bara för en stund så var det värt att låta hunden sitta kvar. Så han satt där, med en illaluktande byracka han var rätt säker på hade både loppor och rabies, bredvid sig. Och lutade tillbaka.

Efter en lång stund vände han sig om och såg in i hennes ögon. Och han såg inte en hund. Inte bara. Han såg Manja och allt hon var och ville ge. Insikten var över lika snabbt som den uppenbarats och istället försökte förnuftet övertyga honom om annat. Precis då hörde han att låset vreds om och Nelly gläntade på dörren för att släppa in... hunden. Sen stängde hon snabbt , låste men öppnade köksfönster bredvid och förklarade bestämdare än vänligt att han var välkommen in om han inte skickade ut hunden. Någonsin.

Och så kom det sig att Manja flyttade in. Nellys armar var aldrig blå mer. Och det tog inte lång stund innan Alex lät tiken få som hon ville, vilket var att sova bredvid honom om nätterna, på den sidan av sängen hans fru än gång legat. Grubblerierna slutade och han vaknade inte upp kallsvettig längre. På någon vis var det enda deras hus behövt för att bli ett hem, en hemlös. En med så mycket ljus och kärlek inom sig, att hon kunde läka hjärtan som gått i tusen bitar.

//C. Alupo

Etiketter: kåseri

Hej!
Vad kul att du hittat hit.

Den här hundbloggen är ett lapptäcke av informativa texter, kåserier, tips och tankar, krönikor. 

Jag hoppas den ger dig något...

/Carro

Senaste inläggen

Arkiv

Hjärtligt tack för att du läser mina ord.