header

"Beyond barking"

En hundblogg.
Om livet med hund och hundars liv. Om träning, etologi och hundpsykologi.
Om öden och sanningar. En hundblogg om allt bortom och djupt inom.

 

Sedan urminnes tider har väl ändå människan kastat pinnar åt hundar? Sen kom frisbeen, tennisbollen, nu katapulter och kastarmar. Varför skulle det vara något fel på leken? Sanningen är att bolljagandet kan bli en farlig vana om hunden utvecklar en mani. Så låt oss titta närmare på evighetsåttan som kan göra mer skada än nytta.
Att kasta pinnar, bollar eller vad som helst åt hunden att jaga efter behöver inte vara skadligt. Men det kan bli det…


- OM bolljagandet är hunden främst energiutlopp
Varierad motion och mentalaktivering är viktigt för hundar. Fysisk kan det enformiga rörelsemönstret, de snabba spurterna och hårda inbromsningarna skada hunden om ofta och regelbundet är en del av ekvationen. Ur ett psykologiskt perspektiv jagar jycken inte bara bollen utan även adrenalinpåslaget som ruschen kräver. När adrenalin utsöndras i kroppen har det liknande effekt som kokain. När hjärnan släpper dopaminet löst blir hunden euforisk och får extrema känslor av välbefinnande. Fido får alltså en ”kick” som kan leda till att bolljagandet blir ett regelrätt missbruk. Aktiviteten kommer att prioriteras över allt annat och jycken kommer bönfalla dig att kasta. Pinnarna/bollarna blir ett ”fix” som kan vaktas med blottade tänder och dova morr.

- OM bollen/pinnen kastas gång, på gång, på gång
Det monotona och repetitiva skapar beroendet, men ser också till att Fidos stresshormonproduktion går i spinn. Det kan nämligen ta dagar för kortisolet, noradrenalinet och testosteronet som skjuter i höjden vid första kastet att återgå till normala nivåer. Kastas det dagligen, ja då får vi en uppåtgående stresskurva som blir hälsovådlig. Magsår, sänkt immunförsvar, utbrändhet och stressrelaterade problembeteenden kan bli följden.
Det monotona och repetitiva har även visat sig vara ångestdämpande. Stereotypier är ett känt exempel; vankande hos vargar i djurparker, vaggande hos klienter på mentalsjukhus. Rusandet efter bollen kan ha samma effekt för ångestladdade hundar. De oroliga och nervösa kräver kast när de vill skingra obehagskänsla. Men det är ingen bra lösning, snarare ett allvarligt symptom på psykisk ohälsa.

- OM hunden rusar som skjuten ur en kanon, greppar & återvänder med vildsint blick
Vid ideligt kastande triggas en sekvens av jakten. Att rusa ikapp och greppa bytet, den mest högenergikrävande sekvensen. Men att söka efter och spåra upp bytesdjuret, ringa in, ställa det, fälla, döda och slutligen äta, gnaga länge innan den långa vandringen hem… det uteblir. Göromål som äter kortisol och därför dämpar stresspådraget en jakt innebär. Naturen är perfekt. När vi plockar ut en del av en helheten i balans sabbar vi en viktig jämvikt. I gengäld får vi en rödögd, flämtande och överdrivet reaktiv hund som har svårt att slappna av.

Det är skillnad på entusiasm och besatthet
En del hundar tycker om bollar och leksaker, de gillar jaktlekar och uppskattar att bära och hämta. De är föremålsentusiaster. Det är skillnad på det och vanvett. Ohälsosamt bollbesatta hundar är så pass låsta på bollen att de inte tar in omvärlden längre. De kan springa rakt ut i gatan om tar täten, de kan välta barn, rusa in i träd, andra hundar eller parkerade bilar. Dessutom kan de jaga sig farligt utmattade för de känner inte efter. De pausar inte när kroppen är trött som en vanlig hund hade gjort.
En bollbesatt hund kommer att:
- vara så fokuserad på bollen att andra intryck blockeras
- vara svårdistraherad
- ha en fixerad och manisk blick med bollen i fokus
- vakta bollen, platsen bollen förvaras på och så vidare
- bli stressad av att bollen läggs undan eller om du vägrar att kasta

Vad kan man göra åt saken?
Sitter du med en kvistbesatt jycke vars blick skriker ”Sula den, kom igen! KAASTA!!” så bör du göra något åt saken. Men att sluta med något fysiskt beroendeframkallande rakt av gör bara abstinensbesvären tunga. Trappa successivt ner med Härliga Hunds 7 stegs program för beroende hundar:

STEG 1:
Din hund nojjar kring när nästa tillfälle kommer ges. Fido kommer vara på tårna, läsa av dig, när tänker du kasta? Rama därför in kast-tiden, förutsägbarhet dämpar stress. Kastar ni boll lite då och då under dagen, varje dag börja då att enbart kasta på eftermiddagspromenaden. Gärna på samma skogsdungen eller i samma park och bara efter att du sagt ”Nu kastar vi boll”. Startsignalen ramar in sysslan vilket också dämpar stress.
Om du exempelvis kastar 25 gånger tar du bort ett kast om dagen. Lägg signal på varje kast som är menat till hunden, säg ”Ta den!” eller liknande. Den rutinen gör att hunden inte behöver förvänta sig kast så fort du böjer dig ner eller rusa efter när du kastat ett äppelskrutt över altanräcket. Enligt samma princip avslutar du er dagliga kast-session med samma signal ”Nu slutar vi”. Sedan lägger du undan bollen.

STEG 2:
Kasta inte vid något annat tillfälle än era kast-sessioner! Du gav jycken första ”fixet”, du måste avsäga dig medberoenderollen och sluta bistå till missbruket, motstå impulsen att kasta. Mellan era kast-sessioner lägger du undan bollen så att jycken inte kan se den eller fixera kring platsen. I en låda i garaget är bättre än i en väska på hallgolvet. Om din hund varvar förvaringsplatsen håller du dig lugn, nynna en trudelutt och gå därifrån. Besvara inte frågan i din hunds blick med ord. Släpp det bara. Stå emot.
Är din hund pinn besatt kan varje skogspromenad blir en pina. Lägg först över hundens mani på bollar eller leksaker du kan kontrollera. Och kasta aldrig mer en pinne.

STEG 3:
Ersätta bollbegäret med ett annat utlopp! Detta steg är viktigt. Håll er borta ifrån monotona alternativ som jogging eller cykling. Terränglöpning är bättre gärna med adrenalinalstrande intervaller, eller så lägger du ett par personspår i veckan, varför inte prova på nose work. Men akta dig för alltför lugna substitut, Fido går igång på adrenalin. Kamp- och jaktlek, personsök eller drag kan vara klokt att erbjuda. Din adrenalin junkie till pälsboll behöver inte gå torr. Poängen är att inte bara stänga av Grand Theft Auto utan att inviga hunden i The legend of Zelda. Annars är risken stor att energin omriktas på något oönskat.

STEG 4:
Mindfullness och ro är viktigt i detta skede. Ge gärna din hund stressdämpande taktil massage varje dag. Öva balans, att centrera kroppen centrerar även knoppen. Ett kosttillskott som innehåller magnesium och b-vitam kan gynna hundar som gått med långvarig stress. Tryptofan bidrar till att hunden kan producera mer serotonin. Serotoninet är en budbärare i hjärnan kan man säga, som säkerställer god kommunikation mellan olika områden berörande mående och sömn. Hundar med tvångshandlingar, depression, ångest kan gynnas av ökad mängd aktivt serotonin. Låt även Fido tugga extra mycket ben i detta skede och slicka kletigt snask ur aktiveringsleksaker. Gnagande och slickande varvar ner.

STEG 5:
Inför en kast-fri dag i veckan. Nu när har hunden ett par nya hobbys och får hjälp att hitta ron bör han kunna hantera nedtrappning. Om ytterligare ett par veckor inför du två kast-fria dagar i veckan. Och på den vägen är det.

STEG 6:
Gör din boll-frossande hund till en finsmakare. Håll vänligt och stadigt i hunden medan du slungar iväg bollen. Med tid och träning kan jycken säkert sitta kvar på eget bevåg i väntan på ”Leta”. Men i början rekommenderas ett tag i selen. Kasta och låt bollen falla och försvinna i grönskan. Räkna till fem och släpp sedan Fido och säg ”Leta” (”Ta den” är slopat). Hunden kommer nu behöva söka för att finna, nyttja nosen och hjärnan, inte bara benmusklerna. Efter en par kast räknar du till tio innan jycken släpps på uppletandet. Variera om hunden får se när du kastar eller ej. Sätt hunden med ryggen emot eller en bit ifrån utkastet för att försvåra. Att leta är bättre än att hämta på volley. När vi stimulerar till nosarbete ger vi hunden en behagligt nedvarvande syssla. Att sticka är bättre än att snorta.

STEG 7:
Före detta missbrukare vet att när man kan vistas kring det vita utan att det rycker i näsan vet man att man är ren på riktigt. Så slutligen! Låt hunden vistas kring ett tiotal bollar, gör ingen stor grej av det hela. Låt jycken leka självständigt om han vill, själv greppar du inte någon av de runda. Låt gärna andra leksaker ligga framme, nya spännande saker, kanske med torkad kyckling, vom och lever i. I detta skede är det klokt att få hunden att själv välja aktiveringsleksaker före bollar.
Grattis!, bra jobbat, din hund bör nu vara fri från sin mani. Om inte... om din hund istället blivit beroende av något annat kontaktar du en hundpsykolog. Det kan nämligen finnas en bakomliggande orsak hunden behöver hjälpa med innan ovanstående ger hållbara resultat.

ÖVRIGT:
Retrievrar och vallhundar har en tendens att falla dit när det kastas. Att hämta, låsa blicken och spurta är rastypiska göromål.
Kastar du pinnar till din hund?, var medveten om risken. Om en kastad pinne sätter sig som ett spjut i marken och hunden kommer i hög hastighet och försöker greppa kan det sluta illa. Kastar du hellre boll se till att bollen är större än hundens svalg är brett. En tennisboll i vrångstrupen är ingen höjdare det heller.

/C. Alupo
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: stress
Koi med nosen i backen, spårandes efter lilhusse.
Koi med nosen i backen, spårandes efter lilhusse.

Spårning, har du testat det?! Du kanske inte briljerar i det solo, men med jycken kommer du nå oanade höjder. Detta är något för alla, verkligen alla. Hundar gör det redan, spårar alltså, varje dag vid varje promenad dessutom. Så varför inte lära dig mer om något din hund är så intresserad av?


Att dela någons intresse och passion skapar närhet och samförstånd. Mina hundar har alltid älskat att spåra, så jag har alltid älskat att låta dem spåra. Och härom dagen fick jag ett mail från en läsare som bad om just en snabbkurs i ämnet i bloggformat, så här kommer en.

Inget gotiskt kladd
Jag snackar personspår. Inte blod, klövar och annat gotiskt vi jägare sysslar med. Själv tränar jag enbart med viltspår med inriktning eftersök. Min jycke ska följa vilt, hitta skadat och påkört, det är hans jobb som eftersökshund. Men det är inte för alla. Har du en hund med viltintresse du önskar dämpa så bör du inte träna hunden i att följa viltdoft då du bara göder instinkten. Satsa hellre  på människodoft. En del viltintresserade sällskapshundar kan dock släppa viltintresset till vardags om de får viltspåra mycket och ofta, länge och väl. Se till att viltspår är något du kommer ge hunden möjlighet till i den utsträckningen innan du eventuellt sätter igång. Och kom ihåg, sällskapshundar får inte vara lösa i skog och mark och driva vilt självständigt.
Nog om det, i detta inlägg håller vi oss till att personspår.

När vi kliver fram och gör ett nedtramp händer saker i underlaget – mossa mosas, grenar bryts, jord trycks ner – och detta börjar direkt lukta annorlunda än resterande terräng. Dessutom avsöndras massa smarriga dofter från oss, generell och individuell människodoft från hår, hud, kläder, och så vidare. Dessa odörer tillsammans bildar spåret, men först när de har förenats och singlat till marken och lagt sig som ett streck utefter den sträcka vi gått. Det brukar ta ca 20–40 minuter (längre tid vid torrt och kortare tid vid lätt fuktigt klimat) för ett spår att lägga sig till en markburen vittring. Tiden vi låter spåret mogna under kallas liggtid.
Därefter kan hunden följa spåret till den skatt vi lagt i slutet. För det behöver inte vara spårläggaren som ligger där och förmultnar tills hunden behagar dyka upp, det kan likväl vara favoritleksaken, ett smarrigt köttben (knyt då fast det, så att inte någon annan släpar i väg med det under liggtiden) eller en burk med godsaker.

Snitsel eller schnitzel
Ut och testa! Välj ut ett område (gärna blåbärsskog till en början), som inte så många klafsat runt i, ha vinden i ryggen och bege dig. Men stövla inte fram i hast om hunden är nybörjare, kliv ner rejält i underlaget, vrid lite extra på klacken i varje steg, sätt ner en handflata lite då och då. Så avger du ett tydligt spår, vilket är viktigt i början av hundens spårkarriär.
Är du inte synsk eller har en flyttfågels orienteringsförmåga, så märk träden på din väg. Lite Hans och Greta-taktik krävs, själv använder jag snitslar. Som jag tyvärr uttalar schnitzlar vilket gör det hela ytterst förvirrande för mina kursdeltagare. Häng absolut inte upp tjeckiskt ströbrödspanerat kött i träden, det kan förvirra jycken. Nej, klädnypor med färgglada band i är vad jag syftar på när jag säger snitslar.
Gå din sträcka (typ 50–80 meter för en nybörjarhund) som en baktung mannekäng, markera träden, lägg din skatt i slutet och skutta sedan av spåret som en högrest hare. Stora skutt av spåret ändrar doftbilden från slutet. Allt för att vara tydlig för hunden.

Förföljelsemani
Tick tack, tick tack, låt nu klockan gå cirka 30 minuter. Därefter tar du hunden till platsen, selar på och kopplar om till lina strax innan spårstarten. Starta gärna hunden 90 grader mot spåret du lagt, ni ska korsa spåret i starten – något som kan göra det enklare för hunden att plocka upp doftbilden och starta sitt arbete.
Vid påsläpp: Bli lite mystisk, visa intresse för marken, peka lugnt med handen mot backen, vädra och nosa du med, säg ”spååååra” när hunden sänker nosen mot marken. Låt din hund och lina löpa i väg (det är nu jag får gåshud). Ge vännen din cirka 5 meters försprång innan du själv lugnt och sansat följer efter.
Tar hunden spåret, röstberöm lugnt, men avbryt inte magin. Att du följer är belöning nog. Ger hunden dig Pluto-minen: ”Say what?!?!” och verkar helt clueless gör du rätt i att avbryta och korsa åter ditt spår lite längre fram. De allra flesta hundar följer personspår utan tvekan. Men vissa jyckar uppskattar lite korvdoft i spåret då och då för locka fram arbetsmoralen. Fastna inte i korvspårsträsket bara, det är ett litet hjälpmedel i början.

Något för alla, eller inte
När ni når skatten i slutet: Folkets jubel! Öppna lådan, låt hunden ta för sig av det goda, och beröm. Låt detta ta tid. Klappa om, sela av och kliv av spåret.
Grattis! Du har nu erfarit något fantastiskt kul som du och din hund kan ägna er åt. Perfekt hjärngympa och ett tillfälle att ställa DIG bakom, och låta hunden ta rodret medan du fascineras av denna fullkomligt fabulösa förmåga som våra hundar bär på. Eller så har du kalufsen full av barr, rivmärken på armarna, är vilse, skitig och hatar spårarbete med hund. Men du har i alla fall testat.

Och du...
Med tid och träning kan du försvåra spårarbetet genom att:
 
Förlänga spåren, öka sträckan till 200 meter, 600 meter, 700 meter eller kilometer. En vanlig frisk Svensson-hund brukar klara det utan att rulla ut tungan till slips.
Öka liggtiden, byt 30 minuter till 45, till 1 timmar, 2 timmar och så vidare.
Väva in spårsvårigheter såsom vinklar och spetsar, spåravbrott (skutt mitt i spåret), kuta runt som en skadeskjuten hare och vidare, gå tillbaka i ditt eget spår en kort sträcka för att sedan anta en ny riktning till exempel. Släppa på hunden en bit ifrån spårstarten och låta jycken hitta starten – utan hjälp från dig. Variera terrängen (hårda spår; berg, asfalt, grus är svårare än mjukt underlag), byt gärna terräng under spårets gång. Lägga spåret i krånglig topografi. Höga berg och djupa dalar ger spårningen en annan dimension.
Bara fantasin sätter stopp.

Have fun och ha re gött i spårskogen!
C. Alupo
 

Läs hela inlägget »
Ska vi gå ut med hundarna? frågar han och snörar på sig kängorna innan jag hunnit svara. Han har bestämt sig och fyra rovdjur tassar ivrigt runt honom. Du kan gå ut med dem, jag följer gärna, svarar jag och ger min son rollen som vägvisare på turen. Så han tar sina hundar och går. Och jag följer. Han är åtta år och så naturlig i sin roll som hundförare att han bevisar att det handlar mer om känsla, energi och instinkt än inlärda träningstekniker.
Jag håller i linornas ändor medan han tar tag längre fram. Vart ska vi? frågar jag. Till skogs blir svaret och stegen målinriktade. Vi överger grusvägen och låter mossan stödja fotsulorna medan vi klättrar uppför en brant, tar oss över åsen med den vackra utsikten. Han stödjer sig mot Koi när vi nått toppen, han väntar på Krutor som kommit efter och han lockar på katterna som begett sig på egna upptåg. Han pratar om vyn, samlar kottar han envist knökar ner i jeansfickorna, han spar på dem. Jag ser på i smyg och älskar honom varje sekund. Till månen och tillbaka, för evigt.
Vi promenerar mycket jag och min pojk. Ibland strosar vi mållöst, går dit vi behagar, upptäcker och upplever. På andra turer söker vi, letar efter något vi behöver; vatten, vilt, flera kottar, svamp, bär, en att tälja i. Andra gånger går vi ”rundan” kring vårt revir som sträcker sig runt tomtens gränser. Vi gör som vargarna. Ibland vakar vi, ibland vandrar vi.
För vargar eller viltlevande hundar är en promenad sällan syftningslös. Det finns orsak att bege sig. Antingen är målet att patrullera, kolla om utomstående spår har korsat flockens egna som lades som ram kring reviret dagen innan. Någon kanske har inkräktat? Vilt kanske har gett sig av eller travat in och utökat skafferiet? Det kan vara dags att stärka staketets med dofter, hundarna kissa över varandras urineringar för att förstärka anslaget på ridån som skyddar hemmet.
Våra husdjurshundar har driften med sig i dubbelhelixen. Så känn inte att rundan kring kvarteret är tråkig, tvärtom, den är viktigt och innehållsrikt. Den ska ringa in boendet och vara en konsekvent rutin. Den bör få ta tid och fokus ska läggas på nosande och kissande. Många hundar tycker det känns tryggt att få patrullera dagligen. De behöver kolla vad grannkatten haft för sig sedan igår, muttra några ord till granntaxen, kissa på arga hundens brevlåda och nosa av lyktstolpen alla kissar på (anslagstavlan). Om vi försöker motverka, om vi drar i kopplet och avbryter, då konkurrerar vi om något oerhört viktigt för hundar.
Att bara gå revirrundorna, dag ut och dag in och aldrig gå på äventyr, på jakt, på spejar- och spanarrundor, det är inte djurens vis. Det är tråkigt. Ibland beger sig urhunden på strapatser för att utvidga territoriet, söka nya vattendrag, se efter hur det står till med kadavret i dalen, nosa upp smarriga bär, speja efter nya legor på höga höjder eller bara kolla av viltstammens rörelser. Ibland är äventyren målinriktade, men oftare är de friare än patrullrundorna.
Våra husdjurshundar älskar när vi lämnar motionsspåret och knatar ut i terrängen. Då vankas äventyr och sökande efter nya resurser och upplevelser. Ni kanske hittar en fenomenal pinne ni kan hjälpas åt att konka hem, kanske finner ni en spunk, blåbär eller en schysst grop att gräva djupare tillsammans. Vi behöver ge våra jyckar det utloppet. Och vi själva gynnas av att vara i den sinnesstämningen. För det finns en oerhörd närvaro i det. Strunta i yogan en dag, gå istället av stigen och leta efter ett älgben eller en fjärilsdal. Stöd dig på din vän i en uppförsbacke och bjussa på ett kex när ni kommit till toppen. Förstå att när ni går ut, går ni inte bara ut. Det finns syften med varje runda enligt det ursprung som rinner varmt i ådrorna på våra fyrfota vänner. Hylla det.
De korta benen börjar tröttna, Mamma, bär mig! vår ledare kravlar upp på min rygg, slår armarna om min hals och små knän kniper vant om min midja. Jag bär honom, och hade gjort så till månen och tillbaka om han behövt. Någon annan får ta rodret, Koi följer en viltstig av intresse och vi knatar efter ett tag. Sen leder Krutor oss tillbaka till grusvägen, korsar den och vänder nosen i väderstrecket mot Storsjön och knatar fågelvägen dit. Alla vet att vi är på väg hem. Ingen strosar planlöst, nu färdas vi. Transportsträckan avläggs med näsor och nosar åt samma håll, ingen doft får oss att avvika, takten är jämn. När vi skönjer hustaket genom grenverken slår vi kollektivt av på takten, det flamsas, lek tar vid och katterna springer ikapp. Krutor får som vanligt ett valpfnatt han egentligen är för gammal för och min pojk ålar ner för att jaga efter. Koi letar upp en alltför stor gren att kånka hem, vi hjälps åt, något måste vi ju återvända med.
Det blir ofta så här, detsamma sker i en vargfamilj. På hemvägen när allt åter dofta välbekant släpps anspänning en expedition kräver. Återföreningar med de som stannat hemma stundar, soffan ska liggas i och fönster spanas ur, gården ska granskas och matskålar ska kollas av. En tidning ska läsas och kottar ska tvättas och läggas i hemliga skrin. Honungsmjölk ska drickas och märgben ska slickas rena. Innan det är dags för nästa färd.
/C.Alupo
Läs hela inlägget »

Snart är den här, natten då himlavalvet öppnar sig med dunder och brak. Skyn kommer färgläggas i neon och glitter. Ljudintrycket är öronbedövande och sätter skräck i många djur, tama som vilda. Det är synd att vi tvåbenta har som tradition att fira årsskiftet med så lite respekt för de själar vi delar jorden med. Jättesynd. Men nu är det så. Här följer sätt att underlätta för din hund under nyårsnatten.
För underlätta är allt du kan göra nu när nyår nalkas, det är för sent att påbörja någon avancerad beteendeterapi mot fyrverkerirädsla, det kan dock bli ditt nyårslöfte inför kommande nyår.

Ta det säkra före det osäkra
Om din hund inte störs av fyrverkerier så gör inte en stor grej av kvällen, men ha i åtanke att en rädsla kan utvecklas och få fäste närsomhelst. Att din hund klarade fjolårets nyår bra är ingen garanti att detsamma sker i år. Är du osäker på hur din kommer reagera tar du det säkra före det osäkra, invänta inte att hunden blir rädd (då kan det vara försent, en kväll kan förstöra så mycket). Vidta proaktiva åtgärder så att skräcken inte får en chans att fästa.

Håll hårt
Japp, jag vet, det smäller lite titt som tätt dagarna före och efter nyårsnatten. Det kan vara svårt att komma undan oljudet. Men försök utesluta utevistelse när det är som värst. Rasta i god tid innan tolvslaget. När ni går ut har du hunden i halsband och sele som jycken absolut inte kan kränga sig ur, samt ett rejält koppel, eller två. Dubbelfattning om kopplet är att föredra och koppla gärna i både sele och halsband för maximal säkerhet. Två koppel, ett du håller i handen och ett du fäster i exempelvis ett midjebälte. Gå ut och rasta hunden en kortis, skippa långpromenaden. Du vill verkligen inte att din hund skräms och kommer lös just denna kväll. Panik kan få hunden att fly, gömma sig och återfinner du din hund är den psykologiska skadan troligtvis stor. Så inga lösa hundar, vare sig på promenaden eller på tomten. Ett staket som vanligtvis håller jycken på plats kan forceras i panik.

Trött och nöjd
Se även till att din vän fått lagom med motion och aktivering dagarna före nyår. Övertrött eller understimulerad kommer förvärra reaktioner och känslopådrag. Aktivera gärna inför 12 slaget men undvik upptempo aktivitet som bidrar till adrenalinpåslag som lek med andra hundar, pinn-/bollkastning, agility eller annan uppvarvande sysselsättning. Spåra, söka, hjärngympa och en vandring i skogen är bättre. Balansövningar kan också vara bra att syssla med då det är lite som yoga för hundar som det genomförs sakt och fokuserat. Att hitta sin balans kräver mental fokus, centrering och lugn. Fysisk balans år hand i hand med psykisk balans. Finns det risk att det smäller i ert närområde så stoppa i fetvadd i öronen på hunden under promenaden för att dämpa eventuella ljudintryck (mer om det nedan).

Tugg kan distrahera
Tina gärna upp ett rejält köttben som kommer motivera hunden att lägga sig ner och tugga. Att få gnaga gott är en bra distraktion som även varvar ner. Men obs! En hund som hetsäter och tuggar frenetiskt av nervositet kan skada sig, ge då inte ben som hunden kan sätta i halsen, en Kong med fryst färskfoder i att slicka ur kan vara ett bättre alternativ. Ha alltid hunden under uppsikt. Även om hunden är benklok i övrigt så kan just förnuftet få sig en törn när stress tar vid.

Förbered hemmet, tänk bunker
Dra ner persienner, höj ljudet på radion/tv. Bulla upp med kuddar, korva till plädar och filtar, häng upp gardiner, kasta en extra stor duk över matbordet, då textiler äter ljud. Bygg en koja! En lya åt hunden dit hen kan dra sig undan om rädslan tar över. Ibland måste man som hundägare visa hunden lyan, eventuellt krya in där själv. Har hundens förnuft kvävts av rädslan är det inte säkert att jycken kommer agera med självbevarelsedrift. Ha även lamporna på, de hindrar ljusintrycken utifrån att uppmärksammas av jycken. Sist men av störst vikt!, se till att dörrar hålls stängda. Och gå inte ut och lämna hunden ensam när himlen brakar loss. Man lämnar inte någon i sticket.

Ljuddämpning hjälper
Försök att döva ut ljudet, sätt på hög musik och stoppa öronproppar i hunden. Fetvadd. Superbra grej! Knöla ner en stor tuss fetvadd i öronen och ge lite godis. Repetera. Öva gärna på detta inför nyår så hunden är van vid känslan. Själva nyårsnatten stoppar du i vadden i god tid, heller för tidigt än att det dyker upp först när hunden blivit rädd. Har rädslan tagit vid har redan produktionen av noradrenalin, kortisol, adrenalin börjat produceras på högvarv i hundkroppen. Förekom det. Detta kan inte betonas nog. Det är klokast att agera förebyggande innan rädslan är ett faktum än att försöka stoppa en fördämning som redan brustit.

Stressdämpande åtgärder
Du kan testa Adaptil halsband som innehåller en syntetisk motsvarighet till hundens lugnande feromon och avsöndras via halsbandet rakt upp i hundens nos (mycket effektivare än en väggdosa!). Jag tycker det har bra effekt på många hundar som går med oro, men halsbandet behöver sättas på någon vecka innan nyår för att ha god effekt. Därutöver kan Aptus Relax, Zylkene, Confindence EQ eller i Harmoni hjälpa. Samtliga är kosttillskott ämnade att dämpa stress och oro. En annan åtgärd som dämpar stress är massage, beröring, närhet då det frisätter oxytocin (lugn och ro hormonet) i hunden. Taktil stressdämpande massage hjälper jycken hitta ro. Så det där med att inte vara nära, glöm det. Håll dig nära, fysiskt nära, och hjälp din hund igenom detta. En del hundar får hjälpa av body wraps och thunder shirts då tryck kan verka stress-/ångesstdämpande. Om du vet med dig att din hund fasar tolvslaget och ovanstående hjälpmedel inte har verkan gör du rätt i att kontakta din veterinär för ett recept på Sileo. Sileo är ett lugnande preparat, en engåndsdos i geleform som stryks i hundens mun mellan kinden tandköttet. Medicinen hämmar frisättningen av nordadrenalin och lindrar därför akut ångest och rädsla vid exempelvis ljud. Hunden bör inte ha ätit en kvart innan medicineringen och dosen ges vid första och minstra rädslereaktion.

Medkänsla framför medlidande
Ett sista ord om ömkande. En klurig sak det där. Men det blir lätt om vi skiljer på medlidande och medkänsla. Medkänsla kommer alltid gynna en rädd hund. Att du förstår, är nära, bistår med trygghet är en bra sak. Medlidande däremot riskerar att öka en oro då du förmedlar att det finns skäl för den. Så projicera inte en överdriven omsorg som kan bli en oro i mottagaren. Motverka istället hundens mörker med din närhet och omtanke. Att vara ett stöd kommer aldrig förvärra eller skapa en rädsla. Alla är vi rädda ibland. Och rädslan tar lättare över om man står själv i den. Så låt inte din hund göra det.

Inför kommande år
Är din hund rädd för ljud i allmänhet eller fyrverkerier och skott i synnerhet är det efter nyårsnatten hög tid att lägga en långsiktig plan inför kommande nyår. Kontakta mig gärna för en beteendeutredning och en behandlingsplan för just din hund. Låt vårt gemensamma mål vara att hjälpa din hund till trygghet inför kommande nyår. Det är fullt möjligt att träna bort ljudrädsla hos hundar, men det tar tid, kräver engagemang och träning. Men det är fullt möjligt! Jag hjälper dig gärna.

Och du, Gott Nytt År!
//Caroline Alupo

Läs hela inlägget »

Snö och frost kommer snart ekipera vårt vackra landskap. Soltimmarna blir färre och kylan öppnar vidderna. Men inte är det orsak att gå i ide inte. Hunden din gör det absolut inte. Behov av motion och aktivering, miljöombyten och mentalstimulering är likvärdig året om. Det finns några saker man bör tänka på, så du och hunden kan njuta av vintern till fullo:

1.  Håller du hund i hundgård? Det kan innebära en del stillastående ute. Tid hunden befinner sig i minimal rörelse vilket gör att han inte håller sig varm på samma sätt som vid en promenad. Tänk på det och höj temperaturen i hundkojan, eller isolera med halm och extra bäddmaterial så här års. Var noga med att kojan inte står på barmark, utan är upphöjd, frigolit kan tjäna som isolering under kojan.

2. Hålls hunden mycket utomhus, se till att vattnet är tillgängligt även vid minusgrader. En istäckt skål är inte godtagbart enligt djurskyddsförordningen.

3.  Vatten är av lika stor vikt vintertid som sommartid. Ta gärna med dig ljummet vatten till hunden om ni är ute länge. Vissa hundar äter snö eller dricker ur isiga pölar vid törst, ofta kräks det kort därefter då kylan får magen att kasta upp.

4.  Täcke eller ej? Pälsvariation är stor på våra hundar. Alltifrån en vinterrustande Malamuten till en kinesisk nakenhund. Är din hund naturligt vinterredo? Har han underull som isolerar bra eller krävs en tröja eller ett täcke kanske? Välj ett med hög komfort och ergonomi för hunden, så rörelser inte hindras. Andasfunktion är inte av samma vikt som i våra kläder då hunden inte svettas genom huden. Men anpassa täthet efter väder och hundens aktivitet. För varmt är inte heller behagligt.  Stick in handen då och då och kolla av.

5.  Klipp inte ner hundar av estetiska skäl just vintertid. Jyckarna behöver pälsen, den klår alla tröjor och täcken i värmeförmåga.

6.  Vinterkäk? Eventuellt kan du behöva justera hunden kost under vinterhalvåret. Vissa förbränner mer. Då de blir mer aktiva för att hålla värmen. Andra hundar blir lite slöare vintertid och i det fallet blir en ökning av fodergivan ingen hit. Späck har ingen funktion som värmeisolering. En överviktig hund blir dessutom mindre aktiv och håller därmed värmen sämre. Så ser över din hunds hull lite oftare vintertid, och justera vid behov.

7.  Endast torra jyckar bör gå ut. Håll baden få de kalla årstiderna. Ta aldrig ut en blöt/fuktig hund i minusgrader, snustorr gäller vid utgång.

8.  Lek och njut av vintern, men var medveten om att halka illa kan skada hunden allvarligt. Kasta inte bollar, uppmuntra till lek på halt underlag så som en genom frusen sjö, kring isiga pölar eller på garageuppfartens frostiga stenplattor. Ledband riskerar att ryka om hunden fläker sig som Bambi på hal is.

9. Snökokor i pälsen kan ställa till det. Krulltottar och låga hundar med lång päls är i störst risk. Pälsen kan klippas för att dämpa klumpbildningen -kortas under magen, klippas rent mellan trampdynor och korta ner pälslängderna på benen. Vill man inte kröka ett hår är ett alternativ att smörja pälsen kring ben, tassar och under mage med tassalva vilket motverkar att snön fastnar. Undvik balsamspray då vätan gör hundens ben/mage nerkyld vid utgång.

10.   Klolängd. Du kan behöva klippa hundens klor oftare på vintern. Då asfalt eller grusvägar inte naturligt slipar dem så här års. Men alltför korta klor kan missgynna hunden under vintern. Att kunna spjärna med tårna och låta klorna ta underlag istället för trampdynor är ett sätt för hunden att vila trampdynorna från för varmt/kallt underlag. Klor är även bra att ha om det är halt, som dubbade vinterdäck. Lagom är bäst!

11. Pälsvården är extra viktigt vid kallt klimat. Tovor isolerar inte, utan försämrar pälsens naturliga värmeisolering. Underull behöver även kardas ut regelbundet så nytillväxt stimuleras. Håll pälsen i trim när frosten biter i nosen.

12.   Kylarvätska brukar kommer fram så här års. Den innehåller både något sött som lockar till sig hundars intresse och nyfikna tungor men även glykol som är mycket giftigt för hundar. Åk alltid till veterinär om du märker förgiftningssymptom.

13.   Gångvägar saltas för att hålla snö och is borta. Salterna torkar ut din hunds trampdynor, det kan leda till smärtande sprickor. Ha för vana att torka av din hunds tassar efter promenaden, en fuktig disktrasa brukar räcka. Låt inte din hund slicka på saltade vägar. Små halter salt kan vara dödligt för hund. Symptom du kan vänta dig är ökad törst, kräkningar, diarré, trötthet, stelhet och kramper.

14.   Tänk på rymningsrisk när du skottar på uppfarten/tomten. Så du inte av misstag skottar upp en perfekt övergång över staketet för hunden.

15.   En hundvalp är ingen julklapp! Det är ett 10-16 år lång åtagande.

16.   Vattendrag i skogar eller istäckta sjöar är potentiella fällor för hunden vintertid. Håll hunden under uppsikt i skog och mark. Ha alltid hunden kopplad om ni promenerar på isar. Sele och lina är att föredra om hunden skulle gå igenom och du behöver hala upp (situationen med ett stryphalsband blir förödande). Isdubbar är ett måste! Ha även koll på isens tjocklek och lär dig läsa av isar; färgförändringar, tyda strömt undervatten om ni planerar en is-promis.

17.   Lämna aldrig hunden i bilen om den misstänks bli under -5 grader i innetemperatur.  Bilen är ingen förvaringsplats för hund. Länsstyrelsen kommer med klara direktiv i frågan.

18.   Atros och ledsjukdomar kan upplevas värre vid kyla även för hundar. Ett extra kosttillskott som exempel Flexjoint kan vara bra i vinter om din hund har ledbesvär. Har hunden din ondare vintertid kontakta din veterinär för rådgivning, ni kanske behöver öka hundens smärtstillandedos just vintertid.

19.   Vintervalp? De har en tendens att bli rumsrena senare än sommarvalpar. Skotta upp en liten plätt ni konsekvent återvänder till, en kiss- och bajshörna. Pälsa på dig, stå lugnt och stilla och gnola tills hunden är klar. Det är ofta vår brådis in i stugan som orsakar rumsrenshetsproblemen vintertid.

20.   Se till att din hund har en varm och go bädd att återvända till efter utevistelse. Gärna lite upphöjd så undviks drag från golvet. En extra filt till bäddmaterial är aldrig fel juletider.

Symptom på nedkylning:

  • Hunden darrar och skakar (det upphör dock när kroppstemperaturen sjunker ytterligare)
  • Musklerna bli muskler, hunden kan bli orörlig eller stel i sin gång
  • Pulsen sjunker och även andningsfrekvensen
  • Hunden känns kall och kroppstemperaturen understiger 35°C
  • Apati
  • Medvetslöshet


Åtgärder vid nedkylning

  • Flytta hunden direkt, i lä eller helst inomhus
  • Värm hunden (men ej i vatten) utan svep in den i filtar. Många lager och veckat ger bra värme. Fyll plastpåsar/flaskor med varmt vatten och plasera vid hunden bröstkorg och rygg.
  • Lägg dig själv tätt intill, kroppsvärme är bra
  • Uppvärmingen bör sker långsamt, ca 1 grad per timme är mått. Lagom takt är 1 grad per timme.
  • Vill hunden dricka, ge ljummet-varmt vatten
  • Kontakta veterinär!
 

Njut av snötäckta landskap och den underbara vintersäsong vi har framför oss.
Ta hand om hunden din!
/C. Alupo

Läs hela inlägget »

Jag har gett mig fan på att hoppa. Från klippan. Rakt ner i det svarta som inte alls är asfalt utan vatten. Ljuvligt, svalkande vatten. Inget annat. Jag är lite höjdrädd.
Jag kan hantera stegar relativt bra, hjärtat rusar inte om jag behöver kolla takpannorna. Men ska jag upp till nock tittar jag verkligen inte ner. När jag står där, med tårna på klippkanten så hittar jag inte mitt mod. Det är allt. Men jag tänker göra det. Kanske genom att forcera rädslan. Strunta i den orealistiska farhågan och bara kasta mig ut. Jag vet att det är säkert även om jag inte tror på det. Jag ska göra det. I sommar. Med honom jag litar på.
Möt din rädsla
Så jag bad honom ta mig dit igen. Till klippan. Han behöver inte göra något annat än att vara där. Med mig. Resten sköter jag. Jag vet hur jag hanterar mitt känsloliv när det skenar. Oftast vet jag det. Men låt oss leka med tanken att han inte stöttar med sin närvaro, att han istället aktivt försöker övertala mig... Säg att han mot förmodan skulle babbla sönder situationen ”Hoppa, kom igen, det är inte farligt!”, ”Du kommer gilla det när det väl är gjort”, ”Kör bara!”. Jag hade troligtvis försökt kväva honom med kottar och barr. För vem fan vill möta sina rädslor med en hyperaktiv sportkommentator i örat.
Mutor och beröm
Jag gillar blåa fiskar. Godisarna ni vet. Och nåde honom om han skulle lockade med dem ”Hoppa så får du hela påsen!” eller rent av trycker in en i truten på mig medan jag tar myrsteg mot klippkanten. Nåde honom. Och skulle han avbryta mina försök genom att gasta ”Brrrrrraaaaa!”. Ja, då hade vi haft en hel del att prata om i efterhand. Typ om vem av oss som är en idiot och vem som inte är det. Men han kommer inte göra något av det där. Han kommer med stor sannolikhet stå tyst, lugnt och stilla. Han kommer bara vara utan att vänta. Tills jag hoppar. Då kanske han ler. Sen är det gjort. Och känner jag mig själv kommer jag göra om det, igen och igen. Jag tror det.
Att bara vara
Jag anar att ni redan hajat kopplingen till hundrehabilitering. Många hundar möts av lock, pock och mutor som blockerar när negativa känslor förväntas vändas. Hundar kan börja hata korv av den anledningen. Hundar. Hata. Korv. Ni hör ju hur förödande förhållningssättet är. För inget borde få hundar att hata korv. Verkligen inte vi. Men det är vad som kan ske, i bästa fall. I värsta fall laddas målet för rädslorna och problemet växer. Istället behöver vi låta våra hundar stå i hela sitt känsloliv. Känna på allt som snurrar. Uppleva att vi som flock inte följer med dem in i rädslornas mörker. Hundar behöver bli medvetna om emotionerna som stormar utan att läget förvärras eller tramsas bort. Utan att den stora svarta hunden kommer närmare. De behöver bara få vara. De behöver vårt stöd i den processen. Först då kan känslorna omvärderas. Först då kan emotionella motbetingningar ske. När man är redo. Och dit kommer man själv.
/C. Alupo
p.s. Jag hoppade! Och han log.

Läs hela inlägget »

Har någon någonsin sagt ”Jag älskar dig” med intonationen ”Calzone extra ost tack!”? Man tar liksom inte till sig orden. Har någon däremot, med en fjäders lätthet och havets djup, sagt ”Jag ä l s k a r dig” med ord groende ur äkthet och sårbarhet? Man ändras i själen, när någon älskar en på så vis. Ibland är vad som sägs inte ”Jag älskar dig”, ibland är det ”Här har du”. Innebörden kan vara densamma. För äkta känslor ekar kvar oavsett hur de förmedlas. Sen dog han. Han som lärde mig allt det där.
Av anledning avslutar jag ibland kurspass med att i lite för barsk ton säga ”Så klappar ni om era hundar, och tack för idag!”. Inte för att jag tycker att klapp och kel hör träningspassets slut till, de är snarare handlingar som bör färglägga träning för att motivera och belöna. Men ändå säger jag så där, och slentrianmässigt klappas hundar om. För så blir det när beröring kommenderas.


Låt mig förklara. Det var en gång en hundtränare som ofta sa så till mig: ”Så klappar ni om era hundar, och tack för idag!”. Därefter gick han av appellplan, alltid utan att se sig om, men aldrig utan att själv kärleksfullt smeka sin schäfers kloka huvud. Jag vet, för jag tittade efter, varje gång! Till slut frågade jag varför han aldrig vände sig och såg till att folk gjorde som han sa. Han mumlade att det räckte att höra vad som pågick, folk tror att hundar är trummor och inte inkännande varelser. Han var klok, lite brysk mot folk men aldrig mot hundar. Inkännande och vänlig mot hundar och ibland mot folk, alltid mot mig. Han var en fenomenal hundtränare, men usel pedagog. Jag glömmer aldrig när en karl, som var alltför hård mot sin hund, beklagade sig över att jycken inte gjorde som han ville. ”Inte så konstigt det inte, han gillar verkligen inte dig” blev det korthuggna svaret.


Han var alltid sann, det var kanske därför de fyrbenta uppskattade honom så. Han hade en precision i belöningsteknik jag inte skådat sedan dess och ett öga för hund som fick mig att tro att han egentligen var en. Tid var vad han gav mig, och under den lärde han mig mycket. Han fick inga egna barn och jag hade ingen riktig pappa. Vi pratade aldrig om det, det behövdes inte. Vi tränade hund i stället.


En dag gav han mig en visselpipa. Jag har kvar den än. Trots att jag visst lärde mig busvissla, något han misstrodde mig kunna behärska, då jag mest spottade och gjorde miner när han försökte lära mig. Han skrattade, och det var värt varenda loska. ”Här har du” sa han och satte näven i bordet med pipan inunder precis framför nosen på mig. Handlingen var burdus men tonfallet var fjäderlätt och djupt. Jag var inte så gammal då. Han i sin tur blev inte så gammal. Jag tror frasen hänger kvar för att han på något sätt hänger kvar. Speciellt när jag har kurs.


Efter vissa kurspass rinner orden bara ur mig, jag vänder mig inte om. Andra gånger hör jag trummandet som resultat av min replik. Då vänder jag mig, tittar, samlar alla och ber om ursäkt för att jag bad dem vara kärleksfulla på kommando. Det blir sällan kärleksfullt då. Sen sitter vi i ring och klappar våra hundar, på olika sätt, för att testa oss fram. Vilken sorts beröring når hundens hjärta? Sällan handlar det om klappteknik eller att hitta punkten som får bakbenet att sparka i luften och örat att vinkla sig i mottryck mot kliandet. Oftare handlar det om att vi själva når innebörden av vad vi vill förmedla med vår beröring. Vissa människor kommer dit när vi samtalar om vad hunden gjort under passet som uppskattats, eller vad hunden gör till vardags som glädjer dem. När det talas om påfund hunden har som fägnar, eller personlighetsdrag jycken bär som beundras, då kan folk nå den där magiska platsen av emotionell öppenhet. När samtalen landar i det som värmer våra hjärtan tar hundarna till sig beröringen på ett annat djup. Man ser det i ögonen på något vis.


Det är fint, att mötas på riktigt. En av mina kvällsrutiner är att ta i mina hundar med mer än mina händer, med min energi. Jag öppnar upp och låter de komma nära. Smeker kärleksfullt deras kloka huvuden och ger dem varsin puss, kliar där det behövs, tackar för att de finns och påminner mig om viktiga saker. Inte alltid i ord. Alltid i känsla. Ord kan vara överflödiga ibland. Ibland är innebörden i tystnaden mer lättförståelig och informativ än alla haranger i världen. Mina hundar uppskattar stunden. Jag tror alla hundar uppskattar sådana stunder.
Så ta nu och klappa om din hund!

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

Det hörs på rösten, han pratar bitvis lite släpigt, dröjer sig kvar i vissa vokaler som om han håller dem kära och i varje ton klingar en glittrande glädje. Hej, säger han, Kan en sån som jag skaffa hund? Jag har Down Syndrom.

Han förklarar att han vill gå kurs, innan han kanske skaffar hund, så han vet mer om dem. Han har sett dem i parken och passat dem åt folk. De är på ett vis, så man blir tårögd säger han och avslutar med ett kluckande skratt. Jag vet precis vad du menar svarar jag. Efter att Anton deklarerat sin kärlek till hundar vill jag utropa: det så klart att du ska ha hund! Men jag vet faktiskt inget alls om den saken. Så jag säger ingenting om det, istället tar jag med honom i öronsnäckan på morgonens hundpromenaden. Sensommaren gör sig påmind, det är svalare i luften och åkrarnas grödor står stora och stolta redo för skörd. Fågelkvittret har tystnat i skogarna och vinden knottrar solbrända ben som envisas med att bära shorts ett tag till. Vi pratar hela långrundan jag och Anton, om hundar, om hans liv och hans framtid.

Klok och noga
Han berättar om sin vardag, sina förutsättningar och även om hinder han stöter på. Han har inga sköldar, han är ärligt och transparent, uppfriskande som vinden. Han talar om dagverksamheten han är på, de skapar konstverk och pysslar ihop vackra inredningsdetaljer som de sedan säljer i en butik de driver i anslutning till ateljén. Han berättar om sitt boendet, han är stolt över den egna lägenheten och trivs med den vänliga stödpersonal som finns till hands om han behöver. Hundar välkomna både i boendet och på hans jobb, och på fritiden är hans mest i hundrastgården ändå. Han är klok Anton och han är noga. Han ställer vettiga frågor, om vad en hund skulle behöva och vilja göra om dagarna, om vad man bör ha hemma, om kloklippning och om sådant som är så viktigt att det borde skrivas upp.

Om den blir äldre än jag
Mellan skratten, vars äkthet smittar, finns ett eftertryck, han tar det här på större allvar än de flesta. Slutligen frågar han hur gammal en riktigt gammal hund kan bli. Han vet nämligen inte riktigt om han själv kommer leva lika länge. Orden verkar självklara för honom, mig golvar dem. Det går inte annat än att älska Anton från första sekund och plötsligt pratar han om sin egen död. Han nämner något om sitt hjärta. Jag blir sittande på huk på skogsvägen. Mina hundar cirklar mig och undrar vad som hänt. Hade det inte varit för Antons lugnt hade jag nog inte hanterat det hela så lättsamt. Men han gjorde det lätt. För att det kanske var det för honom. Acceptans och ro tar kanske bort det svåra i det svåraste på något vis. Anton hade tänkt på allt, hans mamma och storebror som också vill ha hund, hade lovat att ta hand om jycken om den blev äldre än Anton själv. Och kopplet ska vara kornblått.

Om jag kan
Han berättar hur han fått fina vänner i hundrastgården, folk med alldeles egna hundar. Ibland får han ta hand om deras fyrbenta vänner. Han går en extra promenad med dem eller vaktar hundarna medan det semestras. Alla är alltid så nöjda med hans insats, inte minst hundarna. Men han trivs inte så bra med att lämna tillbaka dem hela tiden. Då får han ont i magen och ibland tar det lång tid innan det går över. Han vill ha en egen vän. Om han kan... Han är osäker på om han skulle klara av det, mest för att folk ofta säger att saker är svåra. Så för att vara helt rättvis, beskriver jag väldigt ärligt vad en hund kommer kräva av honom, en cockerpoo som han siktat in sig på, i detalj beskriver jag det och utan att förminska vare sig ansvaret eller arbetsbördan. För jag vill att han ska vara förberedd till tusen. Jag vet hur det är att ha förutsättningar och förutfattade meningar emot sig och behöva ta i från tårna för att nå dit man vill. Och jag vill att Anton ska lyckas.

Mest av allt kärlek
När jag är klar skrattar han igen. Allt det där är ju lätt säger han. Är du säker på att de behöver mat, vatten, rastning motion, träning och sen mest av allt tid, respekt och kärlek? Japp mest kärlek. Men … jag börjar påminna honom om allt det andra jag sagt. Ja, ja säger han glatt, de där sakerna har jag skrivit upp. De viktigaste sakerna är ju lätta. De sakerna kan jag ju, triumferar han. Och han har rätt, de absolut viktigaste i en hunds liv, det har Anton i överflöd.

Alla hundars vinstlott
I slutändan är det inte hans frågor om allt från lösspringande hundar till inpassning av ergonomiska selar eller veterinärvårdsförsäkring som får mig att förstå hur väl rustat hans hundägaretänk redan är. Inte heller är det min bedömning av vad han kan ge en hund som ligger till grund för mitt svar på hans fråga: om en sån som han kan skaffa hund Det är en känsla. Den känslan som är Anton. Hunden som blir hans kommer att ha dragit sig en vinstlott.

Han ska heta Teo
När valpkursanmälan med Anton som avsändare dimper ner i mejler sticker mungiporna mot öronen. Under övriga kommentarer har han skrivit: Jag och brorsan kommer själva, någon hund har jag inte köpt än. Det är nog klokt att gå kursen först. Så jag vet saker i förväg. Mvh/Anton p.s. Han ska heta Teo.

Läs hela inlägget »

Han gav henne en till chans
Det var en uppgiven matte som dök upp på min träningsplan, hon må ha haft en hund i släptåg men den märktes knappt. Han rann ur bilen och hade en märlas kroppshållning där han stod intill sin matte. Han var inte där på sätt och vis, en skugga av sitt forna jag. Ändå stod han där, vid hennes sida. Avstängd, uppgiven han med.

Hon hade slagit honom, många gånger, hårdare och hårdare varje gång. Han var argsint sa de. Han kastade sig fram i kopplet, skällde så fort han såg hundar, cyklar, barn. Han var oresonlig och hon hade fått kritik för sitt ledarskap. Folk hade sagt till henne att styra upp honom. Men det gick inte riktigt. Varje promenad var ledsam och inget hjälpte. Så i sin totala frustration hade hon brustit i sin hantering av honom. Hon hade tryckt ner honom i marken, rykt honom i nackskinnet och rutit med den hårdaste rösten hon kunde uppbringa. Varje gång hade hon själv gått sönder lite inombords för hon ville inte vara hård, kall, elak med honom som hon sa. Men hon visste inte bättre. Hon ville veta bättre.

Det var tredje gången vi sågs och nu visste hon bättre. Hon förstod att tidigare råd inte hade skälig grund. Att hårda tänder istället ger hårda tänder. Hon visste saker om ledarskap nu som var motsatsen emot vad hon tidigare fått lära sig. Hon förstod att det inte var något som helst fel på hennes hund. För han var egentligen inte argsint, han visste bara inte bättre om hur han skulle hantera hundmöten. Nu visste han det, hon med. Men han ville ändå inte. Han ville inte vara med henne längre. För så kan det vara med förtroenden. Om de än gång brustit är de svåra att laga. Övning efter övning med fokus på tillitsuppbyggnad, relationsfrämjande och glädje fick honom ändå inte att vifta på svansen mer än plikttroget.

Hon funderade på omplacering, så han skulle få en ny chans. En ny chans på att hitta sin riktigt bästa vän. Men för sin egen skull kände hon behovet att laga det hon haft sönder. Så vi försökte lite till. Vi lade en plan för hur vi genom olika riggade situation skulle bygga upp tron på henne. Massage, mjuka händer, hjälpsamma händer som guidade och visade honom i lägen han var oviss i problemlösningssituationer. Lek, som kan läka det mest. Matte fick i läxa att kittla fram en nyfikenhet i sin hund, hon prasslade med små papperspåsar fulla med blodpudding, delade med sig till sin fina hund och smög sedan iväg på nya upptåg som gynnade hunden. Och många kvällar avslutade med massage där händer fick bli mjuka och motsatsen till hårda. Hon sa förlåt ofta. Till honom. Man kan be sina hundar om ursäkta om man tabbat sig, så länge man inte gör om det. För bara då blir ursäkten ärlig. Det som krävs mest av allt är dock tid, tid för nya erfarenheter. En ny erfarenhet övertygar aldrig ett sårat inre, det behövs många. Över lång tid, för att tillit ska gro.

Simpson som han hette, den vackra dobbermannen med det stora avståndet till sin matte, han hade en rädsla i bagaget. Han ogillade katter. Som valp hade han blivit riven illa och det där satt kvar i honom. Så lite kontroversiellt lät vi katter bygga en bro mellan hund och matte. Vi spelade upp ljud på fräsande katter, när Simpson oroligt såg sig omkring gick matte in och schasade bort de otäcka, osynliga katterna. Och tog Simpson i försvar. Därefter hjälpte mina katter oss på traven. Vi riggade träning där de fick gå runt, på avstånd. När Simpson oroade sig klev matte emellan, pekade undan kissarna som belönades av mig på avstånd, så de sprang i väg från Simpson. Han började snegla lite gillande på sin matte, lite. För hon hade försvarat honom. Hon gjorde motsatsen till att såra honom. Han uppskattade det.

Vi riggade fler situationer, med andra upplevda obehag som matte fick att försvinna. Och utrymme att gå undan. Och även möjlighet att göra ”fel” utan att matte blev arg. Han fick sno fikabröd från bordet utan att matte ingrep och blev arg, han fick till och med göra utfall mot hundar utan att matte hårdnade. Han fick kärlek. Massa kärlek. Han fick gå roliga kurser med sin matte, kurser där den enda målbilden var att ha roligt inte prestera. Men mest av fick Simpson en förändrad matte, en matte som på djupet förstod vad hennes händer orsakat honom för smärta. Och han fick en matte med nya redskap. Och tid, massa tid.

En dag innan vårt månatliga träningspass tänkte hon ringa för att avboka tiden, men hon ångrade sig. Problemet var löst, men hon ville inte snuva mig på kvittot. Så hon kom ändå. Och för det är jag tacksam, det var ett sant nöje att se dem tillsammans, ett minne jag kommer bära med mig. För denna gång skuttade Simpson ur bilen, peppade sin matte att följa honom, han rotade ivrigt i hennes träningsväska, fiskade upp en nya leksak och satte igång med att vara hela sig själv. VI skrattade mycket det passet. Alla tre. Det var fint. För det är svårt, att sten för sten dra ner en mur kring hjärtat. Det var ljuvligt. För det var aldrig självklart att han skulle våga öppna sig igen, låta sig sammantvinnas med henne och ge henne en andra chans. En chans hon så väl förtjänade efter den resa hon gjort inom sig själv tack vare sin ståtliga vän.

Läs hela inlägget »

Hundar är flockdjur. Flock! Det innebär alltså inte att hundar vill umgås med allt på fyra ben som skäller. De vill  ha en flock. Och med den vill de umgås. Du behöver inte rusa iväg och köpa 4-6 hundar för att tillgodose detta behov. Det finns ju massvis med hundar att tillgå. Vi bör värnar om våra hundars arv, respekterar deras arttillhörighet och ge dem möjlighet till ett socialt liv om de önskar ett. Men ibland är hundägare lite överambitiösa med hundumgänget och lösa förbindelser blir lösningen när familj saknas.

Märkbar opposition eller tyst motstånd
Att ränna i hundrastgårdar titt som tätt och låta hunden leka med allt och alla kan stressa. Är ni ett givet gäng som regelbundet ses kommer hundarna med tiden lära känna varandra och förhoppningsvis ha ett trevligt utbyte av varandra. Men kom ihåg att alla inte gillar alla. Även hundar har personkemi.
Den utåtagerande kommer låta det hela bli märkbart, eventuellt opponera sig mot någon specifik hund som inte faller den i smaken. En mer introvert hund kanske bara springer, och springer, och springer. Vi kan misstolka det som lek … Men tittar man noggrant ser man att det handlar om något helt annat. Om flykt, avledande, ett försök att slippa närkontakt. Lösa förbindelser kan vara stressande. Outtalade krav från sin medmänniska att ”leka av sig” kan hunden försöka hunden uppfylla, men är det i hundens intresse?

Hundsnack kräver yta
Innan du släpper loss ställ dig själv frågan: Är hundarna kompatibla? när din hund ska träffa nya hundkompisar. "Innan" skriver jag, för det klokaste är att fråga sig detta innan din hund försöker krångla sig ur greppet på en hysterisk foxterrier som bara älskar att jaga just cockerspaniels. Om hundarna känns kompatibla, samspelta och intresserade av varandra på håll, så kanske de kan släppas ihop. Gör då så på långt avstånd ifrån varandra, så att det finns yta att samtala på. Trånga utrymmen hämmar hundars kommunikation då yta krävs för att samtliga signaler ska komma till sin rätt. Obs! Hundar bör umgås lösa och utan halsband/sele. Av säkerhetsskäl.

På någons bekostnad?
Utvärdera sedan om hundarna uppskattar varandras umgänge. Sällskapar de på fler sätt än konstant brottning eller hetsig jakt/lek? Övergår tuppandet till avslappnat häng? Nosas det, travas det rygg mot rygg, spejas det tillsammans, skojas det på håll med lekinviter och små ansatser till bus? Sker leken på någons bekostnad? Ta in den burdusa jycken och håll kvar och kolla: Vad gör filbunken? Kommer hon fram och ber om mer umgänge eller strosar hon lättad vidare på egen tass? Välj din hunds vänner väl.

Lek eller stress…?
Det är inget fel på hundrastgårdar. Däremot kan de nyttjas felaktigt. Och på så vis fyllas av stress och konflikter. Maniskt springande, hetsigt brottande, tungor ner till knäna, hysteriskt viftande svansar och uppspärrade ögon är inte umgänge – det är stress. Sådant ”umgänge” håller jag mina hundar ifrån. För vad lär de sig? Vad tar de med sig för energier? Vad får de för slags utlopp – eller vems utlopp blir de utsatta för? Hundar är individer. De har olika preferenser och olika behov. En hundindivid kan behöva sina timmar i hundrastgården medan en annan skyr dem som pesten. Du känner din hund bäst. Men ta inte för givet att allt umgänge är bra umgänge. Se hundens kamrater ur hundens perspektiv. Kul eller stressigt?
Jag tror absolut att hundar behöver artfränder. De behöver umgås med andra hundar. Men inte med vilka hundar som helst, närsomhelst, hur som helst. Nej, några få, väl utvalda vänner berikar livet mer än flertalet ytliga bekanta.

/C.Alupo

Läs hela inlägget »

Hej!
Vad kul att du hittat hit.
Den här hundbloggen är ett lapptäcke av informativa texter, kåserier, tips och tankar, krönikor.
Jag hoppas den ger dig något...

/Carro

Senaste inläggen

Arkiv

Lämna gärna en kommentar

Det bådar gott 🤎 #kärleksfullpotatis
Vi har jobbat ihop länge nu. Ett sammansvetsat team. Avsluta dagarna med en high-five och gemensam yrkesstolthet. Men på senare tid har något kärvat. Bara i vissa övningar. Bara ibland. Dessa övningar har varit mina påfund som han inte satt sin prägel på, än. Bara dem. Resten flyter på som vanligt. Så jag ökade på träningen av just dessa övningar i ett annat kontext, utan klienter framför oss. För att verkligen sätta momenten. Så som vi alltid gjort. I så många år. Men det hade föga effekt denna gång. Han försökte säga mig något, det var tydligt. Det handlade inte om en oförståelse för vad jag ville att han skulle göra. Han höll bara inte med om att det skulle göras på det viset. Och man lyssnar på sin arbetspartner. Han kan ämnet bättre än mig, så klart. I helgen trillade poletten ner. Jag såg vad han gjorde, hur han ville anpassa och för vilka hundar. Så jag valde att lära mig av hans mycket medvetna och kloka justeringar av våra övningar. Så att de blev just våra. Han gör mig ödmjuk. Poängterar vänligt men kompromisslöst vad jag inte förstår och behöver lära mig. Och han når alltid fram. Jag är lyckligt lottad. Jag vet det. Och tänker vara tacksam för det. För honom 💗 #alupohundkunskap #världensbästakoi
Hon var försynt som valp. Höll sig på sin kant, observerade i tysthet. Log blygt, höll sig helst intill matte. Sen kom tonåren smygande och något hände. Något naturligt och förväntat. Hon fann sin röst, tog sin plats, hittade sitt kall. Därför är det dags att öva på annat än tidigare. För hundar utvecklas, som sig bör, och så bör även träningen. #bullmastiff #unghund #alupohundkunskap

Hjärtligt tack för att du läser mina ord.