header

En varga-vandring

Ska vi gå ut med hundarna? frågar han och snörar på sig kängorna innan jag hunnit svara. Han har bestämt sig och fyra rovdjur tassar ivrigt runt honom. Du kan gå ut med dem, jag följer gärna, svarar jag och ger min son rollen som vägvisare på turen. Så han tar sina hundar och går. Och jag följer. Han är åtta år och så naturlig i sin roll som hundförare att han bevisar att det handlar mer om känsla, energi och instinkt än inlärda träningstekniker.
Jag håller i linornas ändor medan han tar tag längre fram. Vart ska vi? frågar jag. Till skogs blir svaret och stegen målinriktade. Vi överger grusvägen och låter mossan stödja fotsulorna medan vi klättrar uppför en brant, tar oss över åsen med den vackra utsikten. Han stödjer sig mot Koi när vi nått toppen, han väntar på Krutor som kommit efter och han lockar på katterna som begett sig på egna upptåg. Han pratar om vyn, samlar kottar han envist knökar ner i jeansfickorna, han spar på dem. Jag ser på i smyg och älskar honom varje sekund. Till månen och tillbaka, för evigt.
Vi promenerar mycket jag och min pojk. Ibland strosar vi mållöst, går dit vi behagar, upptäcker och upplever. På andra turer söker vi, letar efter något vi behöver; vatten, vilt, flera kottar, svamp, bär, en att tälja i. Andra gånger går vi ”rundan” kring vårt revir som sträcker sig runt tomtens gränser. Vi gör som vargarna. Ibland vakar vi, ibland vandrar vi.
För vargar eller viltlevande hundar är en promenad sällan syftningslös. Det finns orsak att bege sig. Antingen är målet att patrullera, kolla om utomstående spår har korsat flockens egna som lades som ram kring reviret dagen innan. Någon kanske har inkräktat? Vilt kanske har gett sig av eller travat in och utökat skafferiet? Det kan vara dags att stärka staketets med dofter, hundarna kissa över varandras urineringar för att förstärka anslaget på ridån som skyddar hemmet.
Våra husdjurshundar har driften med sig i dubbelhelixen. Så känn inte att rundan kring kvarteret är tråkig, tvärtom, den är viktigt och innehållsrikt. Den ska ringa in boendet och vara en konsekvent rutin. Den bör få ta tid och fokus ska läggas på nosande och kissande. Många hundar tycker det känns tryggt att få patrullera dagligen. De behöver kolla vad grannkatten haft för sig sedan igår, muttra några ord till granntaxen, kissa på arga hundens brevlåda och nosa av lyktstolpen alla kissar på (anslagstavlan). Om vi försöker motverka, om vi drar i kopplet och avbryter, då konkurrerar vi om något oerhört viktigt för hundar.
Att bara gå revirrundorna, dag ut och dag in och aldrig gå på äventyr, på jakt, på spejar- och spanarrundor, det är inte djurens vis. Det är tråkigt. Ibland beger sig urhunden på strapatser för att utvidga territoriet, söka nya vattendrag, se efter hur det står till med kadavret i dalen, nosa upp smarriga bär, speja efter nya legor på höga höjder eller bara kolla av viltstammens rörelser. Ibland är äventyren målinriktade, men oftare är de friare än patrullrundorna.
Våra husdjurshundar älskar när vi lämnar motionsspåret och knatar ut i terrängen. Då vankas äventyr och sökande efter nya resurser och upplevelser. Ni kanske hittar en fenomenal pinne ni kan hjälpas åt att konka hem, kanske finner ni en spunk, blåbär eller en schysst grop att gräva djupare tillsammans. Vi behöver ge våra jyckar det utloppet. Och vi själva gynnas av att vara i den sinnesstämningen. För det finns en oerhörd närvaro i det. Strunta i yogan en dag, gå istället av stigen och leta efter ett älgben eller en fjärilsdal. Stöd dig på din vän i en uppförsbacke och bjussa på ett kex när ni kommit till toppen. Förstå att när ni går ut, går ni inte bara ut. Det finns syften med varje runda enligt det ursprung som rinner varmt i ådrorna på våra fyrfota vänner. Hylla det.
De korta benen börjar tröttna, Mamma, bär mig! vår ledare kravlar upp på min rygg, slår armarna om min hals och små knän kniper vant om min midja. Jag bär honom, och hade gjort så till månen och tillbaka om han behövt. Någon annan får ta rodret, Koi följer en viltstig av intresse och vi knatar efter ett tag. Sen leder Krutor oss tillbaka till grusvägen, korsar den och vänder nosen i väderstrecket mot Storsjön och knatar fågelvägen dit. Alla vet att vi är på väg hem. Ingen strosar planlöst, nu färdas vi. Transportsträckan avläggs med näsor och nosar åt samma håll, ingen doft får oss att avvika, takten är jämn. När vi skönjer hustaket genom grenverken slår vi kollektivt av på takten, det flamsas, lek tar vid och katterna springer ikapp. Krutor får som vanligt ett valpfnatt han egentligen är för gammal för och min pojk ålar ner för att jaga efter. Koi letar upp en alltför stor gren att kånka hem, vi hjälps åt, något måste vi ju återvända med.
Det blir ofta så här, detsamma sker i en vargfamilj. På hemvägen när allt åter dofta välbekant släpps anspänning en expedition kräver. Återföreningar med de som stannat hemma stundar, soffan ska liggas i och fönster spanas ur, gården ska granskas och matskålar ska kollas av. En tidning ska läsas och kottar ska tvättas och läggas i hemliga skrin. Honungsmjölk ska drickas och märgben ska slickas rena. Innan det är dags för nästa färd.
/C.Alupo

Kommentera: