header

Kan en sån som jag skaffa hund?

Det hörs på rösten, han pratar bitvis lite släpigt, dröjer sig kvar i vissa vokaler som om han håller dem kära och i varje ton klingar en glittrande glädje. Hej, säger han, Kan en sån som jag skaffa hund? Jag har Down Syndrom.

Han förklarar att han vill gå kurs, innan han kanske skaffar hund, så han vet mer om dem. Han har sett dem i parken och passat dem åt folk. De är på ett vis, så man blir tårögd säger han och avslutar med ett kluckande skratt. Jag vet precis vad du menar svarar jag. Efter att Anton deklarerat sin kärlek till hundar vill jag utropa: det så klart att du ska ha hund! Men jag vet faktiskt inget alls om den saken. Så jag säger ingenting om det, istället tar jag med honom i öronsnäckan på morgonens hundpromenaden. Sensommaren gör sig påmind, det är svalare i luften och åkrarnas grödor står stora och stolta redo för skörd. Fågelkvittret har tystnat i skogarna och vinden knottrar solbrända ben som envisas med att bära shorts ett tag till. Vi pratar hela långrundan jag och Anton, om hundar, om hans liv och hans framtid.

Klok och noga
Han berättar om sin vardag, sina förutsättningar och även om hinder han stöter på. Han har inga sköldar, han är ärligt och transparent, uppfriskande som vinden. Han talar om dagverksamheten han är på, de skapar konstverk och pysslar ihop vackra inredningsdetaljer som de sedan säljer i en butik de driver i anslutning till ateljén. Han berättar om sitt boendet, han är stolt över den egna lägenheten och trivs med den vänliga stödpersonal som finns till hands om han behöver. Hundar välkomna både i boendet och på hans jobb, och på fritiden är hans mest i hundrastgården ändå. Han är klok Anton och han är noga. Han ställer vettiga frågor, om vad en hund skulle behöva och vilja göra om dagarna, om vad man bör ha hemma, om kloklippning och om sådant som är så viktigt att det borde skrivas upp.

Om den blir äldre än jag
Mellan skratten, vars äkthet smittar, finns ett eftertryck, han tar det här på större allvar än de flesta. Slutligen frågar han hur gammal en riktigt gammal hund kan bli. Han vet nämligen inte riktigt om han själv kommer leva lika länge. Orden verkar självklara för honom, mig golvar dem. Det går inte annat än att älska Anton från första sekund och plötsligt pratar han om sin egen död. Han nämner något om sitt hjärta. Jag blir sittande på huk på skogsvägen. Mina hundar cirklar mig och undrar vad som hänt. Hade det inte varit för Antons lugnt hade jag nog inte hanterat det hela så lättsamt. Men han gjorde det lätt. För att det kanske var det för honom. Acceptans och ro tar kanske bort det svåra i det svåraste på något vis. Anton hade tänkt på allt, hans mamma och storebror som också vill ha hund, hade lovat att ta hand om jycken om den blev äldre än Anton själv. Och kopplet ska vara kornblått.

Om jag kan
Han berättar hur han fått fina vänner i hundrastgården, folk med alldeles egna hundar. Ibland får han ta hand om deras fyrbenta vänner. Han går en extra promenad med dem eller vaktar hundarna medan det semestras. Alla är alltid så nöjda med hans insats, inte minst hundarna. Men han trivs inte så bra med att lämna tillbaka dem hela tiden. Då får han ont i magen och ibland tar det lång tid innan det går över. Han vill ha en egen vän. Om han kan... Han är osäker på om han skulle klara av det, mest för att folk ofta säger att saker är svåra. Så för att vara helt rättvis, beskriver jag väldigt ärligt vad en hund kommer kräva av honom, en cockerpoo som han siktat in sig på, i detalj beskriver jag det och utan att förminska vare sig ansvaret eller arbetsbördan. För jag vill att han ska vara förberedd till tusen. Jag vet hur det är att ha förutsättningar och förutfattade meningar emot sig och behöva ta i från tårna för att nå dit man vill. Och jag vill att Anton ska lyckas.

Mest av allt kärlek
När jag är klar skrattar han igen. Allt det där är ju lätt säger han. Är du säker på att de behöver mat, vatten, rastning motion, träning och sen mest av allt tid, respekt och kärlek? Japp mest kärlek. Men … jag börjar påminna honom om allt det andra jag sagt. Ja, ja säger han glatt, de där sakerna har jag skrivit upp. De viktigaste sakerna är ju lätta. De sakerna kan jag ju, triumferar han. Och han har rätt, de absolut viktigaste i en hunds liv, det har Anton i överflöd.

Alla hundars vinstlott
I slutändan är det inte hans frågor om allt från lösspringande hundar till inpassning av ergonomiska selar eller veterinärvårdsförsäkring som får mig att förstå hur väl rustat hans hundägaretänk redan är. Inte heller är det min bedömning av vad han kan ge en hund som ligger till grund för mitt svar på hans fråga: om en sån som han kan skaffa hund Det är en känsla. Den känslan som är Anton. Hunden som blir hans kommer att ha dragit sig en vinstlott.

Han ska heta Teo
När valpkursanmälan med Anton som avsändare dimper ner i mejler sticker mungiporna mot öronen. Under övriga kommentarer har han skrivit: Jag och brorsan kommer själva, någon hund har jag inte köpt än. Det är nog klokt att gå kursen först. Så jag vet saker i förväg. Mvh/Anton p.s. Han ska heta Teo.

Kommentera: