header

Han gav henne en andra chans.

Han gav henne en till chans
Det var en uppgiven matte som dök upp på min träningsplan, hon må ha haft en hund i släptåg men den märktes knappt. Han rann ur bilen och hade en märlas kroppshållning där han stod intill sin matte. Han var inte där på sätt och vis, en skugga av sitt forna jag. Ändå stod han där, vid hennes sida. Avstängd, uppgiven han med.

Hon hade slagit honom, många gånger, hårdare och hårdare varje gång. Han var argsint sa de. Han kastade sig fram i kopplet, skällde så fort han såg hundar, cyklar, barn. Han var oresonlig och hon hade fått kritik för sitt ledarskap. Folk hade sagt till henne att styra upp honom. Men det gick inte riktigt. Varje promenad var ledsam och inget hjälpte. Så i sin totala frustration hade hon brustit i sin hantering av honom. Hon hade tryckt ner honom i marken, rykt honom i nackskinnet och rutit med den hårdaste rösten hon kunde uppbringa. Varje gång hade hon själv gått sönder lite inombords för hon ville inte vara hård, kall, elak med honom som hon sa. Men hon visste inte bättre. Hon ville veta bättre.

Det var tredje gången vi sågs och nu visste hon bättre. Hon förstod att tidigare råd inte hade skälig grund. Att hårda tänder istället ger hårda tänder. Hon visste saker om ledarskap nu som var motsatsen emot vad hon tidigare fått lära sig. Hon förstod att det inte var något som helst fel på hennes hund. För han var egentligen inte argsint, han visste bara inte bättre om hur han skulle hantera hundmöten. Nu visste han det, hon med. Men han ville ändå inte. Han ville inte vara med henne längre. För så kan det vara med förtroenden. Om de än gång brustit är de svåra att laga. Övning efter övning med fokus på tillitsuppbyggnad, relationsfrämjande och glädje fick honom ändå inte att vifta på svansen mer än plikttroget.

Hon funderade på omplacering, så han skulle få en ny chans. En ny chans på att hitta sin riktigt bästa vän. Men för sin egen skull kände hon behovet att laga det hon haft sönder. Så vi försökte lite till. Vi lade en plan för hur vi genom olika riggade situation skulle bygga upp tron på henne. Massage, mjuka händer, hjälpsamma händer som guidade och visade honom i lägen han var oviss i problemlösningssituationer. Lek, som kan läka det mest. Matte fick i läxa att kittla fram en nyfikenhet i sin hund, hon prasslade med små papperspåsar fulla med blodpudding, delade med sig till sin fina hund och smög sedan iväg på nya upptåg som gynnade hunden. Och många kvällar avslutade med massage där händer fick bli mjuka och motsatsen till hårda. Hon sa förlåt ofta. Till honom. Man kan be sina hundar om ursäkta om man tabbat sig, så länge man inte gör om det. För bara då blir ursäkten ärlig. Det som krävs mest av allt är dock tid, tid för nya erfarenheter. En ny erfarenhet övertygar aldrig ett sårat inre, det behövs många. Över lång tid, för att tillit ska gro.

Simpson som han hette, den vackra dobbermannen med det stora avståndet till sin matte, han hade en rädsla i bagaget. Han ogillade katter. Som valp hade han blivit riven illa och det där satt kvar i honom. Så lite kontroversiellt lät vi katter bygga en bro mellan hund och matte. Vi spelade upp ljud på fräsande katter, när Simpson oroligt såg sig omkring gick matte in och schasade bort de otäcka, osynliga katterna. Och tog Simpson i försvar. Därefter hjälpte mina katter oss på traven. Vi riggade träning där de fick gå runt, på avstånd. När Simpson oroade sig klev matte emellan, pekade undan kissarna som belönades av mig på avstånd, så de sprang i väg från Simpson. Han började snegla lite gillande på sin matte, lite. För hon hade försvarat honom. Hon gjorde motsatsen till att såra honom. Han uppskattade det.

Vi riggade fler situationer, med andra upplevda obehag som matte fick att försvinna. Och utrymme att gå undan. Och även möjlighet att göra ”fel” utan att matte blev arg. Han fick sno fikabröd från bordet utan att matte ingrep och blev arg, han fick till och med göra utfall mot hundar utan att matte hårdnade. Han fick kärlek. Massa kärlek. Han fick gå roliga kurser med sin matte, kurser där den enda målbilden var att ha roligt inte prestera. Men mest av fick Simpson en förändrad matte, en matte som på djupet förstod vad hennes händer orsakat honom för smärta. Och han fick en matte med nya redskap. Och tid, massa tid.

En dag innan vårt månatliga träningspass tänkte hon ringa för att avboka tiden, men hon ångrade sig. Problemet var löst, men hon ville inte snuva mig på kvittot. Så hon kom ändå. Och för det är jag tacksam, det var ett sant nöje att se dem tillsammans, ett minne jag kommer bära med mig. För denna gång skuttade Simpson ur bilen, peppade sin matte att följa honom, han rotade ivrigt i hennes träningsväska, fiskade upp en nya leksak och satte igång med att vara hela sig själv. VI skrattade mycket det passet. Alla tre. Det var fint. För det är svårt, att sten för sten dra ner en mur kring hjärtat. Det var ljuvligt. För det var aldrig självklart att han skulle våga öppna sig igen, låta sig sammantvinnas med henne och ge henne en andra chans. En chans hon så väl förtjänade efter den resa hon gjort inom sig själv tack vare sin ståtliga vän.

Kommentera: