header

"Så klappar ni om er hundar!"

Har någon någonsin sagt ”Jag älskar dig” med intonationen ”Calzone extra ost tack!”? Man tar liksom inte till sig orden. Har någon däremot, med en fjäders lätthet och havets djup, sagt ”Jag ä l s k a r dig” med ord groende ur äkthet och sårbarhet? Man ändras i själen, när någon älskar en på så vis. Ibland är vad som sägs inte ”Jag älskar dig”, ibland är det ”Här har du”. Innebörden kan vara densamma. För äkta känslor ekar kvar oavsett hur de förmedlas. Sen dog han. Han som lärde mig allt det där.
Av anledning avslutar jag ibland kurspass med att i lite för barsk ton säga ”Så klappar ni om era hundar, och tack för idag!”. Inte för att jag tycker att klapp och kel hör träningspassets slut till, de är snarare handlingar som bör färglägga träning för att motivera och belöna. Men ändå säger jag så där, och slentrianmässigt klappas hundar om. För så blir det när beröring kommenderas.


Låt mig förklara. Det var en gång en hundtränare som ofta sa så till mig: ”Så klappar ni om era hundar, och tack för idag!”. Därefter gick han av appellplan, alltid utan att se sig om, men aldrig utan att själv kärleksfullt smeka sin schäfers kloka huvud. Jag vet, för jag tittade efter, varje gång! Till slut frågade jag varför han aldrig vände sig och såg till att folk gjorde som han sa. Han mumlade att det räckte att höra vad som pågick, folk tror att hundar är trummor och inte inkännande varelser. Han var klok, lite brysk mot folk men aldrig mot hundar. Inkännande och vänlig mot hundar och ibland mot folk, alltid mot mig. Han var en fenomenal hundtränare, men usel pedagog. Jag glömmer aldrig när en karl, som var alltför hård mot sin hund, beklagade sig över att jycken inte gjorde som han ville. ”Inte så konstigt det inte, han gillar verkligen inte dig” blev det korthuggna svaret.


Han var alltid sann, det var kanske därför de fyrbenta uppskattade honom så. Han hade en precision i belöningsteknik jag inte skådat sedan dess och ett öga för hund som fick mig att tro att han egentligen var en. Tid var vad han gav mig, och under den lärde han mig mycket. Han fick inga egna barn och jag hade ingen riktig pappa. Vi pratade aldrig om det, det behövdes inte. Vi tränade hund i stället.


En dag gav han mig en visselpipa. Jag har kvar den än. Trots att jag visst lärde mig busvissla, något han misstrodde mig kunna behärska, då jag mest spottade och gjorde miner när han försökte lära mig. Han skrattade, och det var värt varenda loska. ”Här har du” sa han och satte näven i bordet med pipan inunder precis framför nosen på mig. Handlingen var burdus men tonfallet var fjäderlätt och djupt. Jag var inte så gammal då. Han i sin tur blev inte så gammal. Jag tror frasen hänger kvar för att han på något sätt hänger kvar. Speciellt när jag har kurs.


Efter vissa kurspass rinner orden bara ur mig, jag vänder mig inte om. Andra gånger hör jag trummandet som resultat av min replik. Då vänder jag mig, tittar, samlar alla och ber om ursäkt för att jag bad dem vara kärleksfulla på kommando. Det blir sällan kärleksfullt då. Sen sitter vi i ring och klappar våra hundar, på olika sätt, för att testa oss fram. Vilken sorts beröring når hundens hjärta? Sällan handlar det om klappteknik eller att hitta punkten som får bakbenet att sparka i luften och örat att vinkla sig i mottryck mot kliandet. Oftare handlar det om att vi själva når innebörden av vad vi vill förmedla med vår beröring. Vissa människor kommer dit när vi samtalar om vad hunden gjort under passet som uppskattats, eller vad hunden gör till vardags som glädjer dem. När det talas om påfund hunden har som fägnar, eller personlighetsdrag jycken bär som beundras, då kan folk nå den där magiska platsen av emotionell öppenhet. När samtalen landar i det som värmer våra hjärtan tar hundarna till sig beröringen på ett annat djup. Man ser det i ögonen på något vis.


Det är fint, att mötas på riktigt. En av mina kvällsrutiner är att ta i mina hundar med mer än mina händer, med min energi. Jag öppnar upp och låter de komma nära. Smeker kärleksfullt deras kloka huvuden och ger dem varsin puss, kliar där det behövs, tackar för att de finns och påminner mig om viktiga saker. Inte alltid i ord. Alltid i känsla. Ord kan vara överflödiga ibland. Ibland är innebörden i tystnaden mer lättförståelig och informativ än alla haranger i världen. Mina hundar uppskattar stunden. Jag tror alla hundar uppskattar sådana stunder.
Så ta nu och klappa om din hund!

Etiketter: hundträning

Kommentera: