header

Om mörker och ljus. Om Arne och Lill.

Hon var tänkt som sjuttioårs present. Cavalieren med roströda öron och flams i benen. Hon den nykläckta som ändå inte var rädd för mörker. Vi vet inte vad hon heter. Inte än.

Margareta däremot heter Margareta och hon vet att man inte köper hundar i  julklapp till barn, för hon fick aldrig en som liten. Men att fyrtio år senare köpa en åt sin hund-kära far som drömt om en sedan han nekade henne en, kändes kittlande kul. Kanske skulle han slå händerna för munnen, hans ögon skulle säkert fuktas och han skulle nog förstå att detta var döttrarnas vis att säga Vi älskar dig på.
Margareta, och systrarna Britta och Eva tingade den sötaste av valpar som dessutom var leveransklar i tid till kalaset. Sitta i en presentlåda skulle hon slippa men en glansig rosett i halsbandet fick hon utstå. De valde inte den vildaste av de små, pappa Arne skulle ju ändå fylla sjuttio. Istället enades de om en tik som tog sig fram med kavata steg och hade ett flin likt Madickens lillasyster Elisabeth ni vet.

Arne hade separerat från döttrarnas mor strax efter att mellandottern gått ut gymnasiet. De hade tänkt vänta tills den yngsta gjort detsamma men innan dess hann barnen kräva dem på lycka istället för bråk. Så så fick det bli. Trots att Arne ville loss fann han sig bitter, bestulen på familjelivet och fruktande ensamheten som följde. Då visste han inte, att han tio år senare, skulle springa samman med Maj-Lill på en midsommarfest han egentligen inte tänkt gå på. Hon spelade dragspel medan han irriterade sig över det högljudda. Tio år av bitterhet kan göra så med en man. Men ju mer han muttrade desto gladare melodier spelade hon och lite rätt i örat på honom. Inte för att provocera eller så. Inte alls. Först surnade han på den gladlynta musicenten... sedan hände något. I hjärtat. Det började som en ilning han knappt kände igen. Det var länge sedan sist. Sedan var det… kört. Ni vet hur det är, när kärleken slår ner en som ett skenande godståg. Så blev det för Arne, medan han försökte tycka illa om hon med dragspelet.

Och så var det med den saken. Deras kärlek förändrade dem inte. Inte som människor. För de var perfekta. För varandra. Han surade och hon spelade. Han stagade gärdesgård och muttrade över erosion och hon snurrade ut med kakfat och fläderblomssaft. Han funderade över grannkattens slutskede i livet eftersom den bajsade i deras rabatter och hon gladde sig åt gödslet och satte på kaffet.
Blev han alltför tvär lade hon huvudet på sned och tittade på honom från hjärtat. Då blev allt som det skulle vara. Glitter har den effekten. Även på trumpna gamla män. Hans pessimism var aldrig en börda, för när Gevaliat nått magen och han valt livet sjöng han oftast med. Ibland till hennes dragspel. Ibland av sig själv. Och utanför köksfönstret blommade kaprifolen.

För Maj-Lill blev det lite av en sport att få honom dit, dit där hans blick också var varm. Där möttes de som två barn, lekkamrater som sprang i kapp, som satt tätt, tisslande och tasslande. De drog på äventyr. Numera var en färd till bingohallen ett lagom äventyr eller en roddtur med ekan som bäst. En gång släpade hon med honom på bowling och Arne vara nära nog på att fastna i ett klot med sina tjocka fingrar. Och det var verkligen länge sedan någon skrattat så mycket i en bowlinghall som Maj-Lill gjorde när Arne hoppade runt och skrek med klotet runt pekfingret. Det är inte ofta tanter skrikskrattar så att tårarna sprutar offentligt. Inte ofta. Så de kanske fick mer uppmärksamhet än Arne var bekväm med. Idag, när Arne minns den gången hade han gärna fastnat i ett klot igen bara för att få höra klangen i all hennes glädje. För kort därefter dog hon. Och ett strax därefter fyllde Arne sjuttio.

Maj-Lill gick stilla, en natt då fullmånen lyste upp himlavalvet så pass att skenet satte sig i hjärtat på den som beskådade det. Troligtvis var det någon i hjärtat som slutligen gjort sitt. Fast alldeles för tidigt. Vrålet kommer aldrig att släppa sovrummets väggar. Det han gav ifrån sig när han vaknade bredvid henne utan att hon var där. Det kommer sitta kvar långt efter att Arne själv gått bort. Han blev sig aldrig lik. För Maj-Lill kom med vinden hans segel nästan gett upp hoppet på. Nu ekade bara tystnaden. Visst finns de dagar som han är tacksammare för att han haft henne, än ursinnig över att ha förlorat henne. Visst finns det dagar. Men han blev sig aldrig lik.

Om dagarna var det tyst, inte för att Arne klarade livet bättre då, men det var kvällarna som tog honom. Varje kväll döttrarna ställt sig på sin fars trapp med knogarna vilandes mot träet hade de tvekat. Och slutligen backat undan. Vrålen från husets mage fick dem att vända. Vrål komna ur ett brustet hjärta, vrål som river strupen i bitar utan att man märker det, de fulla av vansinne, sorg och fruktan. De vrålen backar de flesta ifrån. Till och med vuxna barn.

Han pratade inte med döttrarna om sina känslor, inte förr, så inte heller nu. Kanske var det därför de vände om, lämnade honom i drakens gap. Inte av rädsla. Att gå krävde än mer mod. Alla tre visste att Arne behövde rida ut stormen själv… eller dö. De anade att det sista var hans föredragna alternativ om det inte hade varit för dem. Och de begrep att pressen som kan smyga sig in i omtanke hade kunnat tippa läget. Därför backande de, därför vände de. Rädda som bara barn kan bli när en far går sönder.

Mitt i sorgen de döda lamslår sina efterlevande med, ringer en uppfödare till Margareta. Pigg i allmänhet men lite trött på det små var uppfödarens svar när Margareta av vana frågade hur det stod till. Hon ville inte ha motfrågan så därför var hon kanske lite snabb med att föra samtalet vidare, bort från kallprat om mående... och plötsligt hade Margareta plötsligt överens om en tid för överlämning av valpen…!

När dagen kom agerade hon som i en dimma, en fot framför den andra, ut ur bilen och upp mot uppfödarens dörr, knack knack, ta i hand, dricka kaffe och skriva papper. Sedan ställdes transportburen ner framför den långörade skaran. Mamma-tiken nosade först och slickade sen på Margaretas hand. Bakom hennes stod den lilla med Elisabeth-bus i blicken och värme i hjärta. Hon var så skör men ändå så stark. De små lurviga benen tågade fram lika kavata nu som sist de sågs. Valpen tittade Margareta djupt i ögonen, nästan lite strängt och sen traskade hon rakt in i transportburen. Hon slängde inte ens en blick över bogen. Inte en enda blick.

Bilresan hem gick över förväntan och väl hemma i Häradsbäck möttes Margareta av två gapande systrar. ”Hämtade du henne?!, men… men… vad ska vi göra med nu?!” Frågan var relevant, för vem ger en förkrossad man, full av vrede och sorg, en skör, namnlös ängel till hund. Vem gör så? Tre uppgivna, rädda döttrar gör så. I hopp om att väcka liv i den man som leende hissat dem mot skyn som små. Uppgiften denna lilla valps liv startar med kan vara hiskligt stor för en liten. Men just den här valpen, hon var aldrig liten, ens som liten. Inte inombords.

Elisabeth eller vad hon nu heter tvekade aldrig inför sitt uppdrag. Inte för att hon inte hade något val. Inte alls därför. Utan för att hon var den sortens tik som aldrig slänger en blick bakåt. För att hon var den sortens tik som skrämmer långa nätters faror på flykt. Att vara hans vind blev aldrig en belastning för henne. Hon hörde melodin hon var ämnad att nynna på långt håll. Så när dagen kom då Arne fyllde 70, tågade valpen än mer beslutsamt in i transportburen. Trots att hon snavade ett par gånger på den glansiga rosetten.

”Vi tror hon heter Elisabeth” sa Margareta och sträckte över valpen både hon och hennes numera hålögda far alltid drömt om. Han stirrade länge på den lilla, utan att ta emot den. Fårorna mellan ögonbrynen tjocknade i ett ansikte som tappat färg och uttryck. Leendet lyste med sin frånvaro. Så hon gjorde som med handduken på badplatsen när hon var sju, den hon tappat i sjön och inte hade någon vidare användning för längre. Hon knölande ner valpen i hans stora nävar med orden ”Ta den” och rusade därifrån. Tårarna brände och att han såg dem skulle inte underlätta. Eva och Britta, stod kvar på trappen. De kramade om sin far som var fullt upptagen med att få bort rosetten. De gratulerade lågmält och lämnade över tikens tillhörigheter och papper. Det var ingen glädjestund. Känslan i rummet hörde rättssalar till. Varför hade de envisats med det här? Nu var det ju försent. Ingen tänkte klart. Ingen.

Förutom Elisabeth som verkligen inte hette Elisabeth. Verkligen inte alls. Hon struntade helt i den kymiga stämningen, som Maj-Lill hade benämnt den om hon varit i livet. Precis som Maj-Lill ruskade valpen på sin lagom lockiga kalufs och rusade glatt förbi allas elände. ”HEJ!” sa stora förväntansfulla ögon till en husses orkeslösa blick. Trots allt det trötta var han hennes husse. Det såg hon jättetydligt. För bakom dimman fanns en rolig gubbe, en som skulle hämta ner fullmånen från himlavalvet om hon bad honom snällt med huvudet på sned.

Han var hennes allt. Som hon skulle driva honom till vansinne och glädje. Och som hon skulle locka fram hans melodi. Som hon skulle. Med de orden, som Arne inte riktigt hörde, for vår valp in i vardagsrummet och upp i en fåtölj. På armstödet låg ett par stickor och ett nystan. Arne hade inte tänkt låta någon, någonsin, sätta sig i den fåtöljen igen eller ta i den stickorna. Men nu satt där någon och ansträngde sig väldigt mycket för att inte bita i stickorna, det hade nog varit lite för mycket, det förstod hon ändå. Ja, nu satt där någon, en liten söt urkraft som krävde hans närvaro. Och dagen blev till kväll.

Efter deras första kvälls-kissrundan tultade valpen åter in genom porten som om hemmet varit hennes i en evighet. Ett dragspel stod lutat mot sovrumsväggen och därintill lade hon sig till ro i tron om att natten innebar sömn. Han tittade på henne länge. Så länge. Utan att riktigt kunna bestämma sig för vad han tyckte om det hela. Och när deras första gemensamma skymningen föll, föll även mörkret inom. Hjärtat värkte och klorna rev tag i honom från insidan. Smärta kan driva en till vanvett. Han ställde sig upp, vankade av och an, försökte gå ifrån sorgen som envist följde efter. Som en enträgen demon i väntan på att bytet ska vila. Knogarna vitnade, tårarna kom och vrålet var på väg, det som ville förklara för världen hur överjävlig och orättvis livet var.

Sekunden innan vulkanens bristning klev Elisabeth eller vad hon nu heter in i rummet. Hon tassade kavat men sömndrucket fram i mörkret. Nosen orienterade henne fram till honom, hon saktade in precis framför, satte sig ner och sken. Så oerhört starkt att inte ens en butter gubbe, nedslagen av den största av sorger kunde undgå från att bländades. Hon satte sig, nio veckor gammal, mitt framför hans fötter. Och ändrade på allt. För hans mörker nådde henne inte.  Hon kände det så klart, men skrämdes inte. Demoner rår nämligen inte på ljusets krigare. Därför vågade hon sig på att slänga lite med öronen och le. Välviljan bredde ut sig över valpens ansikte, hon lade huvudet på sned och tittade på honom, från hjärtat men ändå lite strängt. Hans låste blicken i hennes. ”Vad vill du….?” röt han, till en början ilskt… Hundar har blivit kastade i väggen för mindre. Tyvärr är det så.

Men Arnes mening fick inget slut. Och ingen slängdes i väggen. Han är inte den sortens man. Antingen var det han eller så var det hon som fick det hårda att bege sig. Istället kom stillhet. Inte ro. Inte värme. Bara ingenting. Och det var allt som behövdes. För stillhet är en bra början på livet, när helvetet som tagit över en äntligen lämnar. Elisabeth eller vad hon nu heter fick en smekning över huvudet. ”Du borde sova” sa han mjukt, ”Du borde sova du…”. Sova hade hon verkligen inte tänkt sig. Hon var ju vaken nu. Istället sprätte hon i väg, så pass att till och med Maj-Lill hade våndats över trägolvet. Rätt ut i köket som om hon skulle sätta på kaffet drog den lilla. Arne stapplade efter, i samma sorts dimma Margareta befunnit sig i hos uppfödaren, och utan att veta varför satte han på kaffet. Och utanför köksfönstret blommade kaprifolen.

Efter vad som kändes som en evighet för en väntande dotter ringde Margaretas telefon. ”Hon heter inte Elisabeth, hon ska heta Lill.  …och…  tack… vi kanske kan ta en promenad någon gång…” Sedan lade han på, eller så bröts det… tyst blev det i vilket fall och varför spelar ingen roll. Män från förr kan behöva hantera sina känslor på så vis. Och Margareta hade ändå släppt luren. Med ena handen krängde hon nämligen på sig seglarskorna medan den andra öppnade dörren. Sen småsprang hon hela vägen och leendet växte sig större ju närmare hon kom hans port. Ändå fanns en tvekan i stegen uppför trappen. Men ingen vrålade därinne längre, allt hon hörde var ivriga små skall. Det är inte ofta kvinnor i övre medelåldern hoppar jämnfota på en farstutrapp, upp och ner i iver, som ett litet flickebarn som äntligen ska få träffa sin hund, den som blev hennes fars. Inte ofta. Men visst finns det dagar.

Stilla tårar kommer alltid rinna när Arne tänker på sin Maj-Lill. Och Lill kommer slicka bort dem. Varje gång. När vägen blev mörk valde han att fortsätta gå, med ett jordskred i hjärtat och en hund vid sin sida. Han är den sortens man. Och med tiden kommer Lill se små skutt smyga sig in i en trumpen husses steg. Skutt fulla med ett hopp som egentligen inte är hans men ändå så. Den lilla tiken återställde inte ordningen helt men hon gjorde dagligen sitt bästa för att försöka peta vågskålarna mellan sorg och glädje tillrätta. Och den ambitionen gjorde Arne mindre förbannad på Gud.

Åren har gått, och numera känner sig Arne ofta rädd, för att det ska hända hans hund någonting. Det är inget fel med det. Han vet det, för Margareta har sagt det. Ibland lär barn sina föräldrar om livet, det är inget fel med det, det är precis som det ska vara. En sak är dock säker,  och det är att han egentligen inte behöver vara rädd för Lills skull. För hon är säker, hon kommer leva ett långt, lyckligt och olycksfritt liv. Vi vet det. Men det gör inte Arne.

Det är många år kvar tills dess, men en dag kommer Lill sitta tätt intill en sten med husses namn på. Huvudet kommer hänga så lågt att öronspetsarna tar i marken. Hans bortgång kommer smärta. Djupt inom. Men Lill kommer inte vråla, hon kommer sörja stilla och tyst. Efter begravningen kommer hon tassa efter Margareta hem. Och Arnes dotter kommer ta hand om den då grånande tiken på ett sätt få människor gör. Hon kommer rå om Lill som hennes far rådde om henne som liten. Utan att kunna sätta ord på känslor men aldrig utan att visa dem. Att rå om en sörjande hund kan vara ett vuxet barns sista sätt att säga tacka, för allt han gav. Lill kommer älskar henne för det.Och Margaretas insats kommer inte blir långvarig. Tiken kommer följa sin husse in i döden så som i livet. In i ljuset och åter igen. Margareta som är noga med rätt och fel kommer, trots att det är förbjudet, sprida tikens aska över stenarna. Maj-Lill och Arnes. För det är det enda rätta. Och utanför köksfönstret kommer kaprifolen blomma.

Kommentera: