header

Bröder & systrar

Santos och Sar är bröder. De delade livmoder i en schäfertik för 4 år sedan. Men inte för att se världens ljus och sedan säljas för att aldrig mer ses. Nej, hundarna är grannar och har varit så hela livet. De hämtades hos uppfödaren samtidigt, av Hanna och Maria som är grannar och mer än bara vänner. De är som systrar utan att ha delat livmoder. För sådan kan vänskap vara.

Äppelträd, skratt, tuggben, ork, ansvar, spårlinor och tårar... de delar på allt. Deras vänskap är ett nav. Egentligen borde de kanske boi samma hus, allihopa. Men män och barn röstar envist nej vid familjeråden när frågan återkommer. Tjejerna delar livet ändå, för sammanflätade själar är alltid påkopplade varandra, husväggar stoppar inte sådant. Inte himmel eller hav heller. Liv eller död påverkar inte såndant. Men det är inte alltid hoppsasteg och fnitter, riktiga familjer kivas. Ibland krockar behov och ibland sinar ork, ibland tas det ton. Aldrig i brist på kärlek, alltid på grund av trygghet. För i navet kan man kraschlanda, vara sitt sämsta jag och ändå få förståelse. Man kan falla samman och rasa i armarna på dem som älskar en. Ofta är Maria och Hanna så raka mot varandra att det kan göra ont. Det är okej. Men om någon utomstående hade yttrat detsamma reser sig försvaret. Och om någon av dem skulle råka illa ut, kommer den andra till räddning, och gör vad som krävs, oavsett allt, för att rädda. Sådan är deras familj. Sådan är syskonkärlek, spunnen ur blodsband eller ej.

Det är torsdag, en helt vanlig höstdag egentligen. Hanna och Maria tar eftermiddagspromenaden över Gärdet. Det som pryds av Kaknästornets vackra skugga och viftande svansar. Fältet är övermättat av regnet som envisats den sista tiden. Marken känns mjukt under kängorna likt en klementin som glömts bort i botten av en skolväska. Kvartetten klatschar över gräsvidderna längst de upptrampade stigarna som breddas för varje år. Det blåser, det gör det nästan jämt på Gärdet. Hanna länger steget över en kvarlämnad brun hög, morsar på fältets stammisar medan hon pratar i mun på Maria om dagen som varit. Hundarna rusar vant runt, skenar i cirklar, leker tafatt och ibland finner de nya bekantskaper, andra gånger roar de sig med gamla vänner platsen gett dem. Helst leker de med varandra.

En hunddagisgrupp kommer strosande över fältet, Santos och Sar känner dem senda länge. Idag  har de ett par nya hundar med sig. Santos registrerar först inte nykomlingarna, istället tar han som vanligt sats och far runt gänget i lekinviter, stoltserande med sin kraft och fart. De svarar och jakten är igång. Personalen, som alltid ser så där lyckliga folk måste bli av att umgås med hundar hela dagarna, guidar nykomlingarna i umgänget så de vågar ta för sig i leken. Sen kommer Sar. Han får syn på sin brors entourage och trycker ifrån med kraft för att hinna genskjuta dem bakom den glesa dungen. Han får upp rejält med fart och kanske är det underlaget eller den nya flatte hanen som fäller honom. Han minns inte. Men omkull far han. Hårt och tungt. Och liggandes blir han.

Trots att Santos inte ser vad som händer känner han Sars fall i hela kroppen. Han vänder i luften, scannar fältet i jakt på sin bror och får se honom ligga alldeles för stilla. Och över Sar står en stor svart hund ingen riktigt känner. Så svart att det svartnar för Santos ögon och svansarna på Gärdet stillnar. Smockan hänger inte bara i luften, den delar fan marken. Sådan kan broderskärlek vara. Han tar i, som mödrar som lyfter bilar från överkörda barn gör. Han får kraft som bara infinner sin när döden hägrar. Han visste inte att han var så snabb, han har aldrig haft orsak till det. Marken emellan sig och sin bror tillryggalägger han på sekunder, med öronen slickade i nacken likt en kapplöpningshäst på upploppet. Maria springer hon med. Även om hon såg Sars fall och orsaken till det, såg hon också vad Santos upplevde. Och hon vill inte se sin hund nyttja all kraft och allt mod hon vet ryms i hans hjärta. Tiden har hon emot sig.

Hanna springer hon med, trots att hon både är kortare och i sämre form än Maria rusar hon ifrån sin vän utan ett ord eller en blick åt hennes håll. För Hannas hund ligger livlös på marken. Då får man tunnelseende. Då får man kraft man inte visste man hade. Hade någon frågat henne om tio år vad hon tänkte eller kände i just det ögonblicket hade hon svarat allt och ingenting på en gång. För sådan är panik.

Ett vrål ekar över Valhallavägens hustak. Vrålet som är hundars sista varning innan de sliter sin motståndare i stycken. Santos vrålar i språnget, han är redo att döda och dö om så behövs. För sådan blir han, om någon kastar hans bror livlös till marken och ställer sig över. Sådan blir han då. Det är inte förnuftigt. Det finns inget konsekvenstänk. Det finns bara hjärta och adrenalin.

Flatten känner energin innan han hör vrålet och i samma sekund backar han undan från Sar. sänker nos och nacke mot marken, vinklar bort sin blick och blundar. Han har inte skadat någon, han ville bara se efter hur det stod till med han som gick omkull. Den svarta är klok, räddar sitt skinn och viker ner sig, direkt. Kanske på grund av Santos vrede, kanske för att belysa missförståndet, mest sannolikt för att han inte är typen som plockar upp yxan när stridsluren ljuder, han går hem. Han är ointresserad av drakars eld. Han föredrar vatten och sjöfåglar.

Genom infernot som är Santos, uppfattar han ändå flattens budskap och borrar ner klorna i marken. Inbromsningen färgar fågelskådaren brunspräcklig och trots att han vikit ner sig dundrar schäfern in i honom. Inte för att Santos inte förmådde skaka av sig ilskan, han kunde bara inte få stopp. Flatte-hanen säger inte mycket om det, han hostar till av kollisionen och sedan travar han iväg och nosar väldigt intensivt på olika grästuvor i hopp om att den ilskna schäfern sluta koka. Och kvar står en Santos med en ilska utan mottagare. Istället börjar rädsla i botten på vrålet treva sig fram mot hans förnuft. Så han vänder sig om, mot Sar, som fortfarande ligger för stilla där på marken.

Santos buffar och nosar på sin bror men får inte ens ett gny till svars, inte en nos-slick, inte en svansdunk. Det är som att luften gått ur honom och inte kan komma in igen. Santos drar i honom, buffar igen, slickar sin bror över mungiporna och gnäller. Ljudet av dagispersonalen som närmar sig avbryter honom. De försöker ta sig fram till den livlösa, Men då blir Santos så orolig att han blir skitförbannad, igen. Så han säger tydligt åt dagispersonal att dra jävligt långt åt helvete. Så de gör det. För sådant kan vettig folk göra. En bredställd schäfer med full ragg, slående käftar, rynkad nosrygg och ett oroligt hjärta lyssnar man på.

Det är inte förrän Hanna hunnit ikapp som Santos släpper garden och låter någon komma nära. Han far nervöst emellan henne och Sar. Han vet inte vad han ska ta sig till. Slutligen ställer han sig vid sin bror och ylar. Läte är så fullt av vanmakt och sorg att alla blir rädda på riktigt. Hanna går ner på knä framför sin Sar, ropar hans namn, rufsar honom i pälsen, låter sina darrande fingrar öppna hans ögon. Men han är inte där. Paniken sliter henne itu, hon försöker resa honom upp, men hans lealösa kropp är för tung. Hon halkar i leran och får inget bra tag. Han faller åter till marken utan att vakna. Santos börjar ylar igen. Förtvivlad gungar Hanna sin älskade hund i famnen, en tårsprängd blick flackar sökande efter Maria. "Hjälp mig! jag tror han dör...." skriker hon högt men rösten brister på meningens sista ord.

En dagisfröken tränger sig fram, hon säger lugnt men bestämt åt Maria som kommit ikapp, att koppla Santos för säkerhets skull. Sen pekar hon åt Hanna att sätta sig vid sidan av så att hon själv kan komma åt Sar. Fröken pratar lugnt med Sar, säger hans namn, smeker hans huvud, öppnar varsamt hans mun och möts av en blånande tunga. Med säkra fingrar lirkar hon loss den ur svalget, håller fram den i käftarna och kontrollerar andningsvägarna. Sen stänger hon Sars mun och sluter sina egna läppar om hans nos.

Santos som står hårt hållen av Maria, han gnyr och rycker i kopplet. Han vill inte missförstå läget men ilskan har spridit sig i hela bröstet igen. Marias knogar vitnar runt läderremmen för att hålla honom undan sin bror. Dagisfröken andas ut i Sars nos, med blicken fäst på hans bröstkorg som höjer sig av inandningen. Hon tar en paus och låter bröstkorgen återgå till utgångsläget. Blåser sedan länge och lugnt in sin egen luft i hunden igen, varsamt för att inte skada hans lungor. Efter ett tiotal inandningar, letar hennes fingrar fram en plats vid hans bakre revben. Kompressionerna får Sars kropp att rycka till och Santos svarar med utfall, skallen som ekar över Gärdet får alla att stanna tvärt och mjölksyran i Marias armar hade känts om inte adrenalinet slagit ut uppfattningsförmågan.

Inandningarna påbörjas igen. Luften väser in i Sars lungor knappt hörbart över Hannas jämrande lovord mot sin hunds öra ”Kom igen vännen, du får vad du vill, försvinn inte för oss, kom igen älskade du, du får vad som helst, alla ben i världen, alla ben i världen…”.

Själar säger aldrig farväl. Inte ens om kroppen ger upp. Men det var inte Sars tur att lämna oss den där höstdagen. Så han stannade kvar. Plötsligt släpper han ifrån sig ett läte under en av kompressionerna, som om luften ofrivilligt trängt sig förbi stämbanden när den trycktes ur honom. Han rör lätt på huvudet och klipper för egen maskin i sig luft, hackigt till en början. Under mattes smekningar lugnar sig hans andning. Fröken reser sig. Först nu låter hon tårarna komma, de av återhållen oro och massa lättnad. Sar reste sig förvirrat, slickar det blöta från mattes kinder och ser sig om, efter sin bror. Först när deras blickar möts slutar Santos slita i kopplet. Och svansarna på Gärdet började åter vifta.


//C.Alupo

Kommentera: