header

Tiken fick heta Manja

Tiken som kommer att heta Manja har egentligen ingenting utanför Alex port att göra, ingenting alls. Ändå står hon där och gnyr. Och han gillar inte hundar, inte alls. Om ni frågar honom om fem år kommer han säga att han lärde sig tycka om Manja, lite som folk lär sig uppskatta soltorkade tomater.

Hon gav honom inget val. Hon vara i hans sallad varje dag tills han vande sig. Och med tiden kom han att älska henne. Något annat var otänkbart efter allt hon gjort för hans dotter. Idag skulle han offra en hand om så krävdes för jyckens skull. Han vet det, om fem år. Men inte nu. Idag är han bara innerligt trött på gnällandet utanför dörren. Och Manja är innerligt trött på att han aldrig öppnar porten. Så trött som bara en gatuhund som äntligen hittat hem före han med förmågan att vrida ner dörrhandtag förstått det. Så trött.

Alex och dottern Nelly flyttade till Spanien för några år sedan. Året efter att en rattfyllerist tagit Nellys mamma. Alma. Hon som var som en tornado och regnbåge på samma gång. Hon vars kärlek snurrat upp allt det låsta i Alex. Hon. Alex är tacksam för att han inte fick fem minuter i enrum med föraren trots att han skrikande krävt det av poliserna på häktet. Idag är han tacksam för det. För han är inte den sortens man som dödar en annan. Egentligen inte. Men när allt inom går i tusen bitar kan man vilja sånt. Efter allt skrik hos polisen valde han att vara den sortens man som lägger all energi inneboende i lamslående sorg på omsorgen av de kvarlevande. På Nelly.

De flyttade för att komma från kvarteren som påminnde om henne. Ambassadörsjobbet han erbjöds var för bra för att neka. Hans jobb hade inneburit landsflytt förr och det hade fungerat bra. Men denna gång trivdes ingen av dem. Nelly hade svårt i skolan och sa att de andra barnen retade henne. Ibland tyckte han skönja blåmärken på hennes armar. Han vet inte om han inte orkade eller om han inte ville veta mer om den saken.

För Alex kom flykten i flyttens slutligen i kapp, sorgen vägrade skingra. Varje eviga dag sved det och varje eviga kväll ifrågasatte han sitt beslut. Längtan hem växte starkare, där var hon närmare på något sätt. Och varje kväll avbröts tankarna av gnyendet. Utanför satt samma skabbiga hund och krafsade och gnällde. Han utgick från att Nelly matat den, varför skulle  byrackan annars envisas. Ibland slängde han upp porten och röt i, sparkade i luften. Hunden fintade, backade, utan att för den sakens skull gå sin väg. För det gör inte hundar med ett kall att rädda en tjej. Varje kväll samma sak.

Till slut började Manja följa efter Nelly istället. Till skolan och tillbaka. Hon satt bakom de högblanka skolgrindarna och väntade på Nelly, följde henne hem på behörigt avstånd för att inte skrämma flickan. Sen satte hon sig buskarna utanför huset och väntade lite till. Nästa dag följde hon åter flickan till skolan. En dag när Nelly kom ut från sista lektionen följde två större tjejer efter henne. De retades, skrattade och drog Nelly i håret. Hon ramlade och en ställde sig över, en annan drog i skolväska. Nelly skrek och Manja vet inte vad som hände men hon blev nog rasande. Hon tryckte sig igenom spjälorna på den stora grinden, tog i så hårt att revbenen värkte en vecka därefter. Sen sprang hon rakt mot den långhåriga som stod över Nelly. Manja högg, hårt, ruskade och morrade. Tjejen skrek, backade undan och ställde sig bland sina. Manja drog upp mungiporna så högt hon bara kunde, låste tjejerna med blicken och morrade vansinnigt åt hela klungan. Hon lovade alla att göra exakta samma sak, om och om igen om så behövdes, varje dag. Jag tror de hörde henne. Budskapet var svårt att missförstå.

Sedan den dagen höll de sig på avstånd. De blängde fortfarande och suckade så fort de såg Nelly, men på skolgården där risken var som störst vågade de inte längre. För utanför grindarna, fokuserad till tusen, satt en svart tik med ännu svartare ögon och stirrade på dem. Varje dag.

Nelly hade faktiskt inte matat hunden förrän den dagen. Dagen då även hon bestämde sig för att Manja skulle bli deras. Hon lade fram förslaget till sin far. Det var länge sedan han skrattat så innerligt. "Sådana som vi tar inte in byrackor från gatan". "Sådana som vi har inte hund". Nelly berättade vad tiken gjort för henne men Alex avskrev det som fantasier och ett försök att få hunden över tröskeln. Man kan säga att Nelly blev arg på sin pappa, så arg att hon låste ut honom. Och det är verkligen inte något sådana som dem gör, men att bli misstrodd kan plocka nya sidor i ett flickebarn. Så nu satt han där på trappen efter att ha slängt soporna, med en låst port bakom sin rygg. Han bankade, hotade, mutade och bad. Men Nelly vägrade. Hon väntade. På Manja.

Manja tvekade först eftersom han skrikit och sparkat efter henne, men nu skrek och sparkade han på porten. Sådana som Manja skräms inte så lätt. Så hon tågade uppför trappen och utan att be om lov satte hon sig bredvid honom, lutde sig en aning emot. Han såg på henne som om hon varit en rymdvarelse som slagit sig ner vid frukostbordet och helt sonika hällt upp en tallrik fil. Hon log. Han spärrade upp ögonen än mer. Lutade sig bort och lät ett migränbenäget huvud sjunka djup ner i ett par uppgivna händer. Det verkade som att han skulle börja gråta, så där som människor gör när allt gått åt helvete igen och igen. Kanske var det därför tiken bestämde sig för att ta all hans sorg. Hundar kan göra sådant, om vi låter dem, eller om vi är så pass oförberedda att vi inte hinner stoppa dem. Och så blev det den där kvällen när Nelly trotsade och den skabbiga hunden trängde sig på.

Han hade slutat hoppas på att Nelly skulle öppna, istället väntade han på låssmeden han ringt. Under tiden satt han där i sin ensamhet, trött på så många plan och väntade, men mest saknade han Alma så det värkte i bröstet. Smärtan gav sig inte. Den kanske aldrig skulle göra det tänkte han, och det finns gränser för hur stark en enda man ska behöva vara. Just i det ögonblicken kom hon och satte sig, den skabbiga hunden. Innan han hann skjuta henne ifrån sig överrumplades han av värmen. Den som spred sig inom honom. Den som verkade komma från honom men ändå från hunden. Den som gjorde att smärtan flyttade sig, ner mot benen, ut i låren och ner i fötterna. Tills den försvann. Helt. Säkert inte för alltid, men ändå, om bara för en stund så var det värt att låta hunden sitta kvar. Så han satt där, med en illaluktande byracka han var rätt säker på hade både loppor och rabies, bredvid sig. Och lutade tillbaka.

Efter en lång stund vände han sig om och såg in i hennes ögon. Och han såg inte en hund. Inte bara. Han såg Manja och allt hon var och ville ge. Insikten var över lika snabbt som den uppenbarats och istället försökte förnuftet övertyga honom om annat. Precis då hörde han att låset vreds om och Nelly gläntade på dörren för att släppa in... hunden. Sen stängde hon snabbt , låste men öppnade köksfönster bredvid och förklarade bestämdare än vänligt att han var välkommen in om han inte skickade ut hunden. Någonsin.

Och så kom det sig att Manja flyttade in. Nellys armar var aldrig blå mer. Och det tog inte lång stund innan Alex lät tiken få som hon ville, vilket var att sova bredvid honom om nätterna, på den sidan av sängen hans fru än gång legat. Grubblerierna slutade och han vaknade inte upp kallsvettig längre. På någon vis var det enda deras hus behövt för att bli ett hem, en hemlös. En med så mycket ljus och kärlek inom sig, att hon kunde läka hjärtan som gått i tusen bitar.

//C. Alupo

Etiketter: kåseri

Kommentera gärna: