header

Stolta, vackra väktare

Till alla vackra väktare. De ståtliga, muskulösa och modiga tillägnas detta inlägg. De med ett inneboende kall, en drift att vakta, lika stark som jakten i en jakthund. Deras hjärta säger åt dem att ryta. Deras mod är olikt alla andras. Deras styrka och stolthet går inte att ta miste på. Dova trummor är deras soundtrack.

De ställer sig emellan. Mellan oss och det hotfulla. Patrullerar reviret och markerar gränsen mellan vårt och andras. De avgör saker vi inte förstår oss på. När det behövs reser de sig i beredskap. Trycker fram bringan och breddar bakbenen, innan de gör sig hörda. Deras mörka skall ekar djupt inom en, för de kommer från hjärtat. Markeringen visar att de är redo att strida om så behövs.

Det finns så mycket kärlek i att ställa sig emellan. Att gå upp i front innebär att man är villig att ta den första smällen för dem man har bakom sig, för dem man håller kär. När jag fick barn kände jag en kraft växa inom mig, en styrka och ett mod olikt allt annat. Jag blev redo att dö för någon annan om så skulle behövas. Ställs vi inför ett rusande tåg och det står emellan mig och mina finns ingen tvekan. Det är bara för dem jag känner så. Det är bara för dem jag skulle dö. Så bör föräldrar känna för sina barn. Så länner vakthundar för oss.

Ibland uppskattas inte vakthundars intention och de får skäll för att de skäller. Jag tror det sårar dem. För då tar vi inte emot all kärlek och uppoffring beskyddet de erbjuder innebär. Vi vill tysta, stävja, lugna. Vi har staket, lås, kanske larm. Vakthundar behövs inte som förr. Men dessa hundar accepterar inte arbetslösheten. Energin i dem går att tömma på annat vis, det är inte det. Det handlar om att de inte kan släppa en instinkt som rinner djup i deras ådror. Dova trummorna ljuder inom dem, alltid, det kommer inte tystna för att samhället de lever i morderniserats. Deras inneboende kall handlar om att säkerställa flockens överlevnad. Sådant är viktigt för ett territoriellt flockdjur. Väldigt viktigt. Vissa hundraser måste få skydda, för göromålet definierar dem.

Jag har en väktare hemma. Koi. Det är schäfer, rottweiler och amstaff i honom. Han får vakta, med all sin vackra kraft. När han gör det beundrar jag honom och berömmer. Sen går jag upp i front, tätt intill. Han är inte ensam på sin post, han må vara befälhavaren för han har bättre koll än jag, men jag är hans högra hand, hans rådgivare. När jag kliver in tystnar han och får beröm även för det. Tillsammans avgör vi om vi behöver strida. Än har det inte behövts. Vi har ett samspel kring den viktigaste sysslan han vet. Det kanske är det som gör beteendet kontrollerbart. Om jag säger ”Det är okej, matte har det” släpper han facklan och lämnar över vakten. Kanske för att han vet att jag tycker det han gör är viktigt. Och kanske för att han som liten fick en gobit och en kärleksfull klapp när jag klev fram och fick hjälpa till.

Så enkelt var det inte med Tyson. Ett fall för länge sedan, en intensiv vakthund som inte bara vaktade, han gick även till angrepp. Det går inte att ha det så. Så vi vända känslan genom att be besökare betala tullavgift. Alla som ville hälsa på kom med en gåva till vakthunden; märgben, grisöra, en näve köttbullar eller en leksak. Snabbt vände känslan hos Tyson som slutade se besök som olovligt intrång och istället reagerade med positiv förväntan när någon närmade sig grinden. Det tonade ner motivationen att driva bort och ökade vilja att släppa in. Vi tog aldrig ifrån honom vakten. Han behövde få det utloppet. Så på given signal ”Varsågod att vakta” och iklädd en speciell väst för att förtydliga arbete fick Tyson vakta. Samma tid morgon och kväll skickades han ut och gick sin runda inom den väl inhägnade tomten. Han patrullerade, blåste upp sig och ibland släpptesen skallsalva som satte gatstenarna i rörelse. Efter tio minuter gick husse ut och tog över genom att gå upp i front, berömma och be om tystnad. Därefter serverades kvällsmålet i lyan (i huset) som lön för väl utfört arbete. Och medan den ståtliga åt gick husse ut och vaktade klart, eller satt på trappen och spejade, så att Tyson kunde släppa rollen. De jobbade i skift kan man säga. Det var en bra överenskommelse som funkade för dem.

Det finns sätt att få kontroll på beteenden utan att ta ifrån någon en hjärtefråga. Det finns sätt att låta väktare ställa sig framför utan att det blir farligt. För deras driv handlar aldrig om makt, deras handlingar gror inte ur aggression. De agerar av kärlek.

//C.Alupo

Kommentera: