header

Låt mig vara din soldat

Olle är inte som andra. Men precis som han ska vara gastar hans syster Aina om någon påstår något annat. När föräldrarna vankar och våndas över hans ”öde” lägger hon handen tungt på hans axel, ställer sig tätt bakom och viskar ”Skit i dem Rainman, du kommer klara dig fint bara fint!”. Alla förutom mormor och Aina säger tyvärr motsatsen så ofta att Olle nästan tror dem. Men bara nästan. För syrran har rätt om allt det viktiga, om vädret, vilken glass som är godast, vilka lärare i skolan som är idioter och hur känslor ser ut. Så Olle väljer att tro på henne. På henne, mormor och Pompe.

Förresten gillar han Rainman bättre än Asp-Olle som klasskompisarna som aldrig är kompisar kallar honom. Aina säger att han borde få slippa fritids och vara med henne och Pompe efter skolan istället. En gång sa hon det så högt till mamma och pappa att grannarna vaknade och mamma började gråta. Innan det ”samtalet” (som egentligen var familjens största gräl genom tiderna) ansåg deras mamma att Olle behövde all hjälp vuxenvärlden kunde ge honom och att ansvaret att ta hand om Olle var för stort för Aina som faktiskt bara var två år äldre. Då vrålade Aina något som var sant, att hon och Pompe var mognare än hela den dysfunktionella jävla vuxenvärlden sammanslagen så de borde för fan räcka bättre än ett par urbota fritidspedagoger som ändå inte fattade betydelsen av det sista ordet i deras yrkestitel. Sen hotade Olles storasyster med att tatuera och pierca sig om de tvingade Olle att tillbringa mer tid med de elaka klassmupparna än lagen krävde. Sen andades hon som en stridslysten tjur som bara vilade för att ta sats, bet ihop så pass hårt att ansiktet skakade och käkarna blev fyrkantiga. Medan mamma funderade ringde Aina mormor som också hotade med att tatuera sig, i ansiktet!, om ingen lyssnade på Aina. Så nu går Olle inte på fritids längre kan man säga.

Aina har attityd. Och Olle har Asperger. Som om det vore en sjukdom. Få fattar att han inte har något alls, att han bara är. Som han är. Aina fattar det. Och Pompe bryr sig inte om att Olle inte vill kramas eller stå nära. Hon gillar inte heller att glo folk i ögonen som hundinstruktörer på kurs envisas med. Tiken tjatar inte på Olle om att han måste ha på sig fleecetröjan som kittlas tills han blir galen på riktigt. För Pompe hatar också sitt regntäcke. Och hon bryr sig inte om att han oftast mumlar så ingen hör men pratar alldeles för högt när det gäller kungligheter och hundar. För ibland skäller hon själv så folk blir högröda i ansiktet. Hon bryr sig inte om allt folk stör sig på hos Olle. För hon är en papillon.

Det betyder dagfjäril vet Olle. Dvärgspanieln var jätte populär i det franska kungahuset på 1500-talet. År 1950 importerades den till Sverige och Olle är jätte arg på dagens kungahus för att de inte har papilloner i större utsträckning än noll. Jätte arg är han på det. Sylvia har fått ett brev. Drottning Kristina höjer han till skyarna för hon importerade minsann riktigt bra jakthundar till Sverige. Riktigt bra jakthundar minsann och det förklarade han för Sylvia. Och att han inte förväntade sig att hon skulle göra något likvärdigt storslaget men att hon som drottning åtminstone kunde lära sig behärska en papillon som både är lättsam och trevlig. Han fick inget svar. Olle älskar att titta på gamla målningarna av papilloner tillsammans med monarken och franska avelsdamer. Han rabblar gärna upp fjärilens mankhöjd, vikt, ursprungssyfte och pälsstruktur medan han ivrigt tummar på ärm-mudden och ler som någon som verkligen gillar glass och som av misstag fått jätte mycket mer i bägaren än han beställt. Så ler han när han rabblar hundfakta.

Han kan nästan allt om 118 olika hundraser. Och Aina lyssnar alltid som om det vore första gången han berättade trots att det verkligen inte är det. Olle vill inte lära sig om något annat än hundar. Hans lärare är bekymrade över det och påstår att han är underbegåvad fast han är den smartaste Aina känner. Utvecklingssamtalen har slutat vara utvecklande för länge sen menar mormor och Aina. Olle ”sitter av tiden” säger lärarna. Sen blir de oroliga och ibland arga men det tror de inte Olle märker trots att han gör det på sitt sätt. Det sägs att Olle har svårt att förstå känslor, att han inte kan se dem som andra. Det stämmer inte. Han förstår Pompes känslor. Han ser dem inte, men han känner dem. I hjärtat. Ibland tror folk att han inte kan känna känslor för att han inte alltid visar dem som andra, då blir han så arg att det märks jätte tydligt att han är arg. Ändå är ingen riktigt nöjd. Sen sägs det att Olle har svårt att hantera intryck. Men vad folk inte förstår är att han har ett luktsinne som en hund, så ja, starka dofter gör honom snurrig i huvudet. Och massa synintryck trubbar inte av honom. Han tar in allt. Dubbla budskap förvirrar och stressade människors osammanhängande vis är enerverande. Men med syrran och Pompe är det lättare. För de säger vad de känner och tycker och det är alltid sant. Och de gör samma sak varje dag. De går upp, ut och sen in igen. Skolan och hunddagis och på kvällarna när Aina lyssnar på hiphop för högt i lurarna sitter Olle tätt intill så rytmen dunkar i knäna medan han dricker för stark mjölkchoklad och borstar Pompes öron. Varje kväll. Olle vet precis vad klockan är då. Andra människor är som tusen bergochdalbanor i hundra galaxer som krockar. Andra människor tycker att Olle har svårt att förstå. Olle börjar verkligen tro att det är de som är dumma i huvudet. Aina håller med honom.

En gång i skolan skulle Olle ”samarbeta” med en tjej i klassen. De hade i uppgift att bygga ett futtigt vindkraftverk som inte skulle kunna alstra mer energi än en fis. Det hade Olle räknat ut långt innan lärare var klar med ”introduktionen av instruktionen” som var totalt överflödig men tydligen väldigt viktig att lyssna på. Uppgiften var idiotisk från början. Tjejen läste instruktionen som man uppmanades trots att man precis tvingats höra den och sen satte hon igång med byggandet. Olle blev irriterad och svettig, han blir det av onödiga instruktioner. Då ställde sig tjejen jätte nära och sa samma sak hundratusensju gånger högre och högre tills Olles huvud höll på att sprängas, så istället för att knöla ihop vindkraftverket och skrika sprang han ut från tekniksalen och skrek. Bakom sig lämnade han ett klassrum översvämmande av gapskratt och hån.

Aina hörde allt från sitt klassrum två rum bort och sprängde ljudvallen en aning. Hon löpte korridoren ner och fångade sin bror i ett enda hjärtslag. Tjejen kom efter och tjoade ”Asp-Olle, kom tillbaka, vi är inte klara, jag kan förklara igen om du behöver”. Det syntes att hon njöt när klassmupparna garvade bakom. Man kan säga att en vaktmästare fick lyfta Aina högt över golvet så att hennes spinkiga ben vevade i luften istället för att rusa mot tjejen i syfte att slå ut tänderna på henne. Vaktmästaren krävde att hon sansade sig, så Aina lovade det likt en border collie i en dålig passivitetsövning. För direkt när han släppt taget om hennes midja sprang hon mot tjejen och alla utom Olle blev tvungna att jaga efter henne. Olle tummade ivrigt på ärm-mudden och log lite, mest i smyg.

Andra gången vaktis bar bort Aina vrålade hon ”Kallar du honom det där igen bussar jag hunden på dig!!” över axeln. Tjejen satte sin skära nos i vädret och sa ”Den där hårsnodden, vad kan den göra?”. Då blev det allas tur att jaga Olle istället. Och han hatar verkligen sånt. Aina fick hjälpa till för Olle försökte inte bara slå ut tänderna på tjejen, han var på god väg att lyckas när vaktis till sist fick tag i honom. Men Olle hatar att bli buren lika mycket som han hatar kittliga fleecetröjor så Aina sparkade vaktis på smalbenet så pass att han tappade Olle i marken sekunden innan Olle lyckades borra tänderna i hans överarm. Sen sprang syskonen hem i  enda andetag.

Nu vägrar Olle ha teknik. Och när han har bestämt sig går det inte att sluta med den bestämmelsen. Teknikläraren tycker att Olle är besvärlig. Aina tycker att Olle är principfast som en adlig societetshund och att teknik-Per borde premiera det. Hon råkade skriva det på teknik-Pers Facebooksida och förtydligade att brist på principfasthet är orsaken till den moderna samhällsstrukturens undergång och därför kan det mycket väl vara hans fel om jorden går under framöver. Så rektorn kallade till ett möte och babblade sig blå om åtgärdsplaner och betygskriterier samtidigt som han luktade katt. Aina avslutade mötet med att påpeka kattlukten och sen sa hon saker som inblandade ordet idiot så många gånger att mamma blev rödare i nyllet än en tollare. ”Och den rasen godkändes 1945 av den kanadensiska kennelklubben och är minsann den yngsta av retriever raserna!” passade Olle på att deklarerar högre än Aina skrek sin sak. Sen gick han. För det verkade som om mötet var över. När rektorn hojtade ”Kan du stänga dörren efter dig så att vi vuxna kan prata klart?” svarade Olle ”Ja!”, sen fortsatte han nedför korridoren med den vidöppna kontorsdörren bakom sig. Olle kan stänga dörrar. Men ingen bad honom att göra det. Så alla utom syrran suckade. Aina tog istället ett djupt andetag,  hon tog sats. Vänligt men mest bestämt förklarade hon sen för mamma, pappa och rektorn att de beteende sig som ett gäng oförstående idioter. Hon är sådan Aina, en som orkar berätta för folk om rätt och fel. Hon kommer alltid att vara sådan. Där och då tror de vuxna att det är tonårsfasoner. Men om 15 år kommer mamma och pappa förstå att hon hade rätt. Rektorn däremot kommer aldrig haja. För han kommer vara ett oempatiskt kattskrälle då som nu.

Olle går han ut till Pompe som väntar i mammas bil. Han stryker tikens päls och snurrar hennes öron mellan fingrarna. Han tittar henne inte i ögonen och viskar je t'aime. Han är säker på att fransyskan i henne föredrar sitt modersmål. I den stunden känner sig Olle inte ensammast i hela världen som många hade gjort. För hunden slickar honom på handen, viftar på svansen och kryper närmare. Sen hörs ett brak. Högstadieskolans fönster skallrar som om jordskorpan under gjort vågen. Det är Aina som stormar genom portarna, än i dag är Olle osäker på om hon öppnade dem. ”Om det DÄR är att vara vuxen tänker jag då aldrig bli en!” gastar hon och stegar över skolgården mot parkeringen. Sen cirklar hon handen över huvudet som flygledare gör på startbanor för att ge stridspiloterna klartecken på lyfta. ”Rainman nu drar vi till hundrastgården och sen köper vi glass!” vrålar hon, de svarta platåkängorna slår som en uppretad hagelskur mot asfalten, hon skyndar sig som om rektorn och mamma var henne hack i häl. ”...där lär man sig saker på riktigt Rainman, på riktigt!” fortsätter hon. Olle sätter sig i framsätet på Volvon, han har Pompe i knäet när de drar iväg så att däcken skriker. Olle ler. För så länge han har syrran och Pompe kommer han klara sig fint bara fint. Och Aina har snott en bil för första och sista gången.

Senare samma kväll när alla skällt klart sticker mormor in sitt huvud till en rödgråten Aina, och viskar från dörrglipan ”Oavsett vad de säger är jag stolt över dig” rösten är full av kraft och beundran. Allt det onda försvinner, kinder blöta av tårar ler igen, för det där var det enda Aina behövde höra för att aldrig tappa sin glöd, sin tro på rätt och fel. En mormor kan göra hela skillnaden, med en lite mening, fylld med så mycket hjärta.

Allt det där skedde för många år sen. Idag är Pompe död. Olle är vuxen. Aina som vägrade bli det höll vad hon lovade och har bara blivit äldre. Syskonen sitter på kontoret. Hon dricker kaffe och han dricker alldeles för stark mjölkchoklad, i valphage intill skrivbordet gnyr små fjärilsvalpar i jakt på Pims spenar. Det är Olles andra kull. Det är tyst i hundgårdarna. 30 hundar ligger utslagna, belåtna efter lunchpromenad och köttben. I eftermiddag har syskonen två valpkurser och en ljud rädd vorsteh på ingång. Företaget har växt sig starkt. Olle basar över hunddagisverksamheten och trimmet. Han klipper hundarna som de ska se ut, som förr i tiden, något annat alternativ erbjuds inte. Han går till jobbet i chinos och skjorta och sköter daghundarna så pass att ”Pompes & c/o” har kölistor och reservplatser. Aina funderar på att bygga ut men aldrig anställa. De jobbar inte med folk. De sköter sitt. Det blir bäst så.

Hennes avsikt var aldrig att jobba med hundar. Ändå gick hon instruktörs- och hundpsykologutbildningen i ett svep efter plugget. Mormor betalade. Det var bråttom, för två år senare skulle Olle stå student och sen ekade verkligheten framför dem. Så det fick bli på det här viset. Dagen då hon klistrade igen kuvertet med ansökan om att registrera deras bolag sa hon högtidligt mot himlen ”Du ska aldrig kosta samhället en endaste krona, för det är fan inget fel på dig.” Och så är det, försäkringskassan har ingen aning om vem Olle är. Men det vet hundratals nöjda hundägare.

Mamma och pappa oroar sig fortfarande över att Aina försakar sitt liv för att rädda sin brors. Men sen minns de hur hon vägrade hålla ”nått jävla tal” på hans student, alla ville att han skulle hedras rejält, för ingen trodde nog att Olle skulle ta studenten. Hans sköld och svärd till syster som aldrig tvekat på den saken var den enda som kunde säga något värdigt nog om det hela. Men hon vägrade att poängtera hans förmåga att visa sig kompetent på ett papper de båda föraktade. Istället sjöng hon sin egen version av ”Låt mig vara sin soldat” och till och med ett kattskrälle till rektor fick pressa fingrarna hårt mot ögonvråna.

Vad har nu allt detta med hundar att göra. Förutom Pompe. Jo hade hundar inte funnits hade folk fortfarande funderat över vad Olle har för diagnos. Men det gör ingen tack vare syskonkärlek och fjärilarna från 1500-talet. För alla vet vem hund-Olle är. Ingen bryr sig om vad han har. Sånt kan hundar åstakomma.


/C.Alupo

Etiketter: kåseri

Kommentera: