header

Hundlösa barn på gränsen till nervsammanbrott

Han är sju år och heter Monchichi om ni frågar honom. Hans mamma har en annan uppfattning som inte spelar någon roll om ni frågar Monchichi. Han skulle inte påstå att de blivit osams, för de har alltid varit det. Av samma skäl, i flera år. Han älskar sin mot, men han börjar bli rätt säker på att hon är blåst i skallen. För Monchichi får inte skaffa hund.

Av den anledningen skriker han ”Vem gör så här mot ett barn???” ganska ofta och med uppspärrade ögon samtidigt som han slår handen mot hakan och sen mot sin mor som det vore en obscen gest. När han gör så pratar hon l   u   g   n   a   n   d   e  med honom. Det är fruktansvärt provocerande om ni frågar Monchichi, så idag slet han upp en feng-shui-placerad yuccapalm ur en kruka mitt framför ögonen på henne. Men det skedde strax efter hennes yogapass så hon sa sammetslent ”Det finns säkert en mening även med detta, vi kanske ska köpa kaktusar”. Vilket i och för sig var lite av ett hot. Som motargument försökte Monchichi slita sönder en tibetansk prydnadskudde med sina bara händer, vilket inte var realistiskt, så han for mest runt och ruskade en kudde likten understimulerad whippet.

I vilket fall som helst. Vem gör så här mot ett barn!? Det enda han vill ha är en bordercollie. En svart/vit super smart hund som är galen i huvudet och kan springa as snabbt. Den ska heta Hurrakules, första delen i namnet uttalas födelsedag-hurra, det är viktigt. Vår pojk har drömt om Hurrakules så pass att jycken finns på riktigt, i fantasin. För allt i fantasin är på riktigt, det har en uteliggare med snurriga ögon sagt till Monchichi. Därför är Hurrakules en mycket verklig del av familjens liv. Monchichi har exempelvis inte tid att göra läxor, vem ska då gå eftermiddagsrundan med Hurrakules? Och när den tibetanska kudden äntligen gick i bitar var det ju tyvärr Hurrakules som lyckats. Och sällan kan han slå sig ner till bords när middagen är klar för han är ofta upptagen med kloklippning och sånt. När hans pappa påminner honom om att han vare sig har hund eller läxor skiter Monchichi i det. Istället gör han handgrejen mot sin pappa as många gånger att hans mamma måste nynna kumbaya jätte högt och inte alls rogivande.

Förra tisdagen var det simskola igen. Monchichi är rätt säker på att simläraren är blåst i skallen han med. Vår pojk är nämligen övertygad om att läraren sagt att små barn kan andas under vatten. Den dagen blev lite av en brytpunkt i Monchichis liv. Innan trodde han att vuxna var pålitliga, han omvärderade det efter att ha testat vatten-andning. För simskoleläraren ljög som fan och Monchichi får verkligen inte svära. Det kan vara därför Monchichi blivit ”obstinat” som bassängfolket uttryckte sig efter det simpasset. Okej det var kanske onödigt att han skrek ”PITBULL!!, pitbull… det är en lös PITBULL med PTSD härinne!” för att slippa dyka från kanten. Det blev kymigt, men Monchichi löste allt genom att kalla på Hurrakules som gjorde en bakåtvolt och avväpnade pitbullen genom att round-kicka ut alla hans tänder. ...ändå var ingen tacksam. Ingen!

”Nu får du ännu mindre en hund” sa hans pappa på vägen hem från simmis. ”Ännu mindre än inte alls, vad är det pappa?!?! PAAAPPPA, VAD ÄR DET?? Är du analfabet? Vem säger så…!!” (rycker frenetiskt i bilbältet och stirrar arg i backspegeln utan respons från spermiedonatorn som orsakat hans liv). Väl hemma kom mamma ner på ”hans nivå”, satte sig i lotusställning framför honom och tog djup ögonkontakt, mag-andades och höll varsamt om hans axlar och pratade som om hon jobbade inom palliativvården och han vore Benjamin Buttons. Han skakade av sig hennes händer, stirrade henne i hårfästet istället för i ögonen. Han höll för öronen med sina pekfingrar för att kunna rikta tummarna neråt i negation och samtidigt peka finger åt henne. Hon förstår inte hur coolt det är.

Finger-grejen gör att Monchichi faktiskt inte hör när hon för femtusentrettiofemmiljonte gången förklarar varför de inte kan skaffa hund: ”Blaa bla blaaa …. bor i stan...bla blaaa… jobbar mycket…. mummel mummel… allergisk kusin… blaa blaaa… vi är inte hundfolk.” Det sista hör Monchichi. ”Då måste det blivit fel på BB! Är du säker på att jag kom ut ur din tröttsamma livmoder??, ÄÄÄRRR DU DET?!?!----- För JAG ÄR HUNDFOLK! Är jag adopterad kanske!?! Ska vi pratar om det istället? Har ni ljugit för mig i sju år? Samma sak som med Lilla-snigel-akta-dig-sången som verkligen inte handlar om en snigel utan en snäcka, för det är alltid skal på dem i böckerna. Ska vi pratar om era lögner?” Monchichi tappar verkligen alla här, han vet det, så han avslutar med att spärra upp ögonen och bita ihop käkarna så hårt att huvudet skakar. Han tar jätte mycket ögonkontakt nu. Sen går han ut i köket och river sönder alla tidningar de inte hunnit läsa. ”Vad ska du med en hund till?” försöker hans pappa genom den stängda dörren. Då sjunger Monchichi vrålhögt:

”Buddy you're a boy make a big noise
Playin' in the street gonna be a big man some day
You got mud on yo' face
You big disgrace
Kickin' your can all over the place
Singin'
We will we will rock you
We will we will rock you”

Han stampar refrängen hårt i golvet och försöker se ut som Freddie Mercury. Monchichi tappar alla här igen, stenhårt i golvet, så ointelligenta är hans föräldrar. Så för att förtydliga sitt budskap ritar han pickadoller, brinnande svärd och krigar-saker på kökstapeten med spritpenna.

I vilket fall…. På lördag fyller han år. Hipp hipp! Han kommer få hundböcker och gosehundar, hans senila farmor kommer ge honom torrfoder för hon är också övertygad om att Hurrakules finns, hon har bara inte hajat att han äter Vom og hundemat och det är typ förlåteligt. Av morfar kommer han få en godis fast Monchichi verkligen inte äter socker lite av samma orsak som Hurrakules inte äter torrfoder. Men en sak är säker, han kommer inte få EN HUND! Varför förstår inte vuxna människor hur förnedrande substitut och kompensationsstrategier är?! Varför hajar de inte att det kan förinta ett barns självkänsla till geggamoja utan sten i. Han kommer skrika det sista och slita upp en nyinköpt kaktus ur sin kruka på morgonen. Sen kommer han äta tårta, som en hund, utan bestick och innan den står på bordet och skylla på Hurrakules innan han springer ut utan att öppna grinden. Man kan säga att han kommer springa igenom grinden. Och först nu kanske du tänker ”lite orealistiskt?!” och det säger mer om dig än om Monchichi.

Han kommer lubba till hundrastgården på andra sidan parken två stora gator bort. Han kommer pissa på en lyktstolpe på vägen dit och strunta i övergångsställena. Hans mamma kommer behöva meditera i timmar för att komma över det, humma och klinga i en skål för att kunna andas igen. Vår pojk kommer inte ta hänsyn till det och han kommer öppna grinden (denna gång) till rastgården, hälsa på ett par hundägare genom att nosa dem i skrevet och sen kommer han leka med hundarna. Innerligt som de gör. Han kommer göra lekinviter i leran, rusa efter och hoppa i luften, boxas med frambenen och åla runt på rygg. Han kommer inte längre ha Hurrakules som ”låtsaskompis” som en vänlig tant förklarade för mamma i ett vitt rum med tavlor med havsmotiv på väggarna, han kommer vara HURRAKULES!!! Det är lite Edward Norton och Tyler Durden över det hela fast ingen slåss. Än.

Nu kanske ni undrar om Monchichi håller på att bli schizofren. Det kan mycket väl vara så. För jag tror att barn som verkligen vill ha hund men som inte får det kan brista. Men man vet inget om det för ingen är smart nog att forska på det. För smartskallar på universitet kan ibland vara rejält blåsta i skallen om ni fråga Hurrakules eller Monchichi. Jag menar inte att alla barn som vill ska få hund. Verkligen inte. Inte rakt av. Jag menar bara att föräldrar till barn som riskerar patologiska nervsammanbrott om de inte får hund behöver titta på sig själva. Kanske flytta ut på landet, jobba deltid (pengar är inte en validerad välfärdsvaluta längre, just so you know), lära sig om hundar och sen, sen när tid, kunskap, engagemang och ork finns (det måste gå ganska snabbt) då kan föräldrarna skaffa hund, helt på sin egen bekostnad för sitt barns psykiska hälsas skull. För vem vill ha en schizofren unge? Vem vill besöka sitt vuxna barn bakom galler och veta att det började den där julafton när Snobben i presentasken var full av bomull och inte muskelvävnad. För det finns obotligt småhundsfolk och de behöver hundar. Ni kanske tror att jag inte fick ha hund som liten. Men det fick jag, en schäfer vid namn Junior. Och utan honom hade jag med säkerhet varit fullständigt galen idag. Just saying…

//C. Alupo

Etiketter: kåseri

Kommentera: