header

Det finns inga namnlappar i vildmarken

Zoner. De är osynliga för oss men ytterst verkliga för våra hundar. Det här inlägget handlar om mitt, ditt och ingens. Om zoner.

Let’s take it to the jungel my friends. Ni vet Mowgli och hans polare vargarna. Det är sagan om oss och våra hundar. För hunden är en vargättling. Domesticerad till tusen och rätt sönderavlad, men ändå en vargättling. Och när Mowglis grå vänner fäller ett byte gör de det tillsammans. När det sedan är dags att käka sliter de av varsitt stycken och sprider ut sig för matrons skull. Benpipan tillhörande varg X ligger i varg Xs zon som bildas när han har köttstycket mellan sina framben. Allt i hans zon är hans, har man inte en dödslängtan ger man fan i den zonen. Om varg X däremot reser sig och lämnar zonen för att återgå till buffébordet för att hämta en bättre bit, ja då är hans rester  ”up for grabs”. Om varg Y lunkar fram och drar med sig den benpipan och lägger sig en bit bort så ryker ingen päls för den sakens skull. Och likt magi har en ny zon upprättats.

Benhårt sitter förhållningssättet i våra hundar, för det handlar om vett och etikett, det handlar om hänsyn och respekt för andras ägodelar. Och det handlar om självbevarelsedrift, vem vill bli tilltrasslad i nyllet i onödan?! Vargar är noga med kodexen och snatteri uppskattas sällan men kan tolereras av valpar och om käk finns i överflöd.

I människobyn på andra sidan floden råder  namnlappar. Macheten med rött skaft är Sunitas och den med ett hack i bladet är Depalis. Alla vet det. Var prylarna än står och oberoende av var Depali eller Sunita befinner sig så frågar man innan man lånar. Vi kan alltså lägga ifrån oss saker och de laglydiga håller fingrarna i styr. Den väsentliga skillnaden är en ”kulturkrock” hundar och människor emellan. Hundar snor sällan saker ur händerna på oss, men har vi lämnat en bulle på köksbänken är det okej att ta för sig enligt de nos försedda. It’s the way of the wolf. Enligt dem gör de inget olämpligt eller felaktigt när de tar för sig. De är artiga som väntar tills vi gått. Självklart kan hundar lära sig våra seder, men jag tycker det är viktigt att vi förstår deras innan vi försöker få dem att anpassa sig till oss.

Att peka på tennisskorna som är såååå härliga att tugga på och deklarerar för valpen ”De där är mina oavsett var de ligger”... funkar inte. Om vi sedan pekar på en tennisboll och säger, ”Den är din”… kan får oss att känna oss pedagogiska… men för hundar mumlar vi massa skit och pekar på saker. Nu kan vi inte gå runt och konka på allt vi äger och har som våra hundar inte får ta. Det finns byrålådor. Och självklart finns det andra lösningar på våra kulturkrockar. Men detta inlägg handlar inte om lösningar. Det handlar om förståelse. För innan vi försöker ändra på hundars vis, bör vi försöka förstå deras seder och respektera deras arv.

//C.Alupo
Etiketter: etologi

Kommentera gärna: